Racerapport – Helsingborgs halvmaraton

Det började med att jag anmälde mig till Helsingborg marathon. Sen fick jag överansträngningsbesvär efter Stockholm Marathon i våras. Det tog sin tid att bli bra och jag valde att nedgradera min startplats till halva distansen. Det var en himla tur det. För när dagen för loppet randades sa SMHI att det skulle bli varmt. Jättevarmt. Min marathondebut 2018 var också jättevarm, men då hade jag sprungit i värme hela sommaren och vant mig lite. Så icke denna gång. Inte heller tog arrangörerna något särskilt ansvar för oss löpare med anledning av värmen. Inga extra drickastationer eller duschar, bara en uppmaning att tänka på att dricka under loppet. Som om man skulle kunna glömma det…   

Starten gick 09.30. Just när solen började gassa efter morgonens dimma. Och det gick fort, åt helskotta för fort upptäckte jag efter ett tag. Bara att bromsa ner lite. Tre kilometer platt och sen uppförsbacken jag fasat så för. Den var inte fullt så hemsk som jag trodde men jag gick ändå. Det var ju mycket kvar att springa. Sen försökte jag hålla min vanliga gåjoggintervall och tempot låg fortsatt ganska bra i förhållande till min målsättning som var att det skulle gå lite snabbare än första halvan på årets Stockholm Marathon. Den här gången skulle jag ju vara i mål efter 21 km, inte Bara vara halvvägs. Förutom värmen kändes allt bra. Efter ett tag hörde jag några bakom mig som pratade om att ”det gäller bara att komma i mål” och självklart vände jag mig om och höll med. Det visade sig vara en annan snigel med sällskap som joggade där.

Det var en mycket vacker bana. Fantastiska hus, trädgårdar och vyer.

En tunnel av krokiga grenar. Mariastaden som var full med peppande skyltar på träden. Idisslande kossor som hade gjort smartare val en dag som denna och bara låg och vilade.

Skyltmannen som sin vana trogen stod längs vägen med peppande plakat. Privatpersoner som med fantastiskt engagemang gått man ur huse och bjöd på delikatesser som chips, cola och godis. Och mannen med vattenslangen glömmer jag aldrig! Mycket välkommet eftersom det annars bara fanns apelsin och banan att välja på, förutom sportdryck och vatten.

Efter sådär 12 km började det kännas ganska tungt. Värmen var tryckande, syret en bristvara. Tog en Enervit tablett för att få lite energi, sprang visserligen på, men det gick allt långsammare. Bestämde mig då för att helt enkelt fokusera på att njuta av den vackra banan. Tog fram mobilen för gott ur midjeväskan och började fotografera vyerna här och var. Banan var lätt nu, småguppig kanske, men inga uppförsbackar att tala om. Efter Sofieros fantastiska trädgårdar och Laröd började det gå mest nedåt. Sen kom Tinkarpsbacken jag hört så mycket om. Den såg ut som en ättestupa på banprofilen men visade sig vara en låååång sträcka med precis perfekt lutning för att benen skulle kunna pinna på utan att jag behövde anstränga mig.

Den kilometern gick en minut snabbare än både den före och den efter. Och var superlätt!

Havet på höger sida. Gassande sol. Staden närmade sig. I gatan fanns markeringar var hundrade meter. 1500 meter kvar. 1400. Rentav 1200… Jag pinnade på. En färdigsprungen man hojtade på engelska ”only 600 meters left – go, go, go”. Och jag gick. Jodå, jag gick. Ända fram till 300-metersmarkeringen gick jag nu i rask takt innan jag började springa sista spurtsträckan mot mål. Publik fanns det, dom väntade på maratonlöparna nu, men hejade så snällt på lilla mej under tiden.

Så fick jag min medalj, en dricka och en geggig kexchoklad. Maken kom och mötte upp och vi gick bort till Helsingborgs glassfabrik som lägligt nog låg nära målområdet. Mjukglassen vi köpte där får gå till världshistorien. Den var inte billig, men SÅ HIMLA GOD. Och jag bara njöt av att jag faktiskt var klar för dagen. Att jag valt halvmaran denna heta dag. Inte dubbla distansen! Tiden blev ca 5 min långsammare än den där första halvan på senaste helmaran, men är nöjd ändå!

Efter snabbt ombyte på hotellet gick vi till stranden där vi tillbringade eftermiddagen med sol och några halvsalta bad i Öresunds 21-gradiga vatten. Ingen dålig avslutning på en loppdag. .

På tröjan man fick när man anmälde sig stod det ”Half Runner” och det är väl precis det man är när man går och joggar om vartannat. Att det var en halvmara vet jag ju ändå. Den klart vackraste jag sprungit, den näst varmaste, den med sämsta ”serveringen” och den med bästa avslutningen och en väldigt snygg medalj. Det är gott så.

Nu blir det lite vila ett tag...

Ny hemsida

Påbörjat en ny, enkel hemsida för att samla ihop saker och ting lite. Besök mig gärna på http://www.maratonfarmor.n.nu/

Taggat med: 

Marathon och bokutgivning

Det har hänt mycket sen jag gav ut min bok -Långsamt är också framåt - i våras.

Både tidningsrecensioner och webinarier har det blivit, och nu är det dags för en gästblogg hos en "riktig" författare. Ett litet inlägg där jag valt att skriva om mina två resor, den som joggare och den som författare. För det hänger ihop. Att träna inför ett marathon är en lång process där man samlar erfarenhet och kilometer precis som när man bestämmer sig för att göra en bok.

Men till sist är man förhoppningsvis i mål. Man får sin medalj. Boken ges ut. Och man har tagit ännu ett steg i det som kallas livet.

Läs min gästblogg på http://www.lisawhite.se/gastbloggare-agneta-osterman-lindquist/

Beställa boken kan du göra på någon av följande länkar (eller hos Adlibris, Bokus, CDON m fl)

Pappersbok: https://widget.publit.com/event_3718/langsamt-ar-ocksa-framat/9789151903880

E-bok: https://widget.publit.com/e-boken_3788/langsamt-ar-ocksa-framat/9789151903897

Om du vill provläsa först, gå till: http://img.bloggo.nu/9/maradrommen/doc/b266e/31832987.pdf

Racerapport midnattsloppet

Som vanligt ett kul lopp. I år hade jag sällskap av äldste sonen som fått sin startplats i julklapp. Första gången han sprang ett sånt här stort lopp. Vi hade sällskap till startområde, klädinlämning och startfålla.

Sen gav vi varann high five och började springa när startskottet smällde av.

Midnattsloppet börjar ju behagligt nedför, jag brukar ha nytta av min löparklocka för att inte springa för fort, eller rent allmänt hålla lagom tempo. Den här gången var den inget stöd alls, visade det sig. Jag hade nämligen valt att lägga in ett färdigt träningspass från Garmin Coach som aktivt. Enligt programmet skulle jag springa 70 minuter och det föreslagna tempot var ungefär det jag tänkte hålla på loppet, så varför inte, tänkte jag.

Nu vet jag "varför inte". Klockan visade nämligen inte alls såna saker som jag brukar se (medeltempo och kilometertider t ex) utan det var en massa andra saker som jag dessutom bara såg delvis pga mörkret. Ibland visade den jättesnabbt, ibland jättelångsamt i temporutan utan att jag förstod varför det hoppade så mycket.

Startgruppen jag valt hade ett tempo som gjorde att jag passade in trots att det skulle gå fem minuter snabbare än mitt personbästa på milen. För första gången behövde jag inte abonnera på högerfilen för gångare. Men å andra sidan var det väldigt trångt här och var med riktiga flaskhalsar. Springandet gick dock bra. Det kändes fort, jag sprang om många och benen var väldigt pigga. Andningen fungerade perfekt.

Sprang förbi hästar, riddare och baldrottningar från maskeradklassen. Såg en brasiliansk karneval och lyssnade på peppande musik. Gjorde high five och njöt av stämningen. Tyckte det gick så fort och lätt. Jättekul! Gick som planerat i de värsta backarna. Sprang med lite extra gas utför sen. Inget gåjoggande denna gång utan sprang hela tiden i övrigt. Det dröjde inte länge förrän vi kom ner på Hornsgatan och jag såg målportalen lysa långt där framme. Bara spurten kvar och den gick också lätt. Fanns mycket krafter kvar fortfarande.

Efter målgång tog det tvärstopp. Men inte hos mig utan hos alla tävlande. Maken till trängsel har jag aldrig upplevt. Inte ens i tunneln mellan T-bana och pendeltåg på den gamla goda tiden. En tjock gröt av rödtröjor rörde sig knappt märkbart framåt. Så småningom fick vi den (som vanligt bandlösa) medaljen, ett äpple, kexchoklad, en burk alkoholfri öl och... Vänta nu! Det går inte att hålla i allt på en gång, tänkte jag och tog av mig mössan för att lägga ner allt i. Hörde precis då ett klingande ljud och trodde jag tappat medaljen bland alla prylarna. Som tur var hade jag fel, den låg faktiskt i kepsen. Sniglade vidare och kom så småningom ut i verkligheten. Mötte sonen som sprungit ett antal minuter snabbare än jag efter ett lopp som varit så kul att han stannat för att både fota och filma lite här och var.

Jag hade också haft kul, men varken filmat eller fotat och min tid blev ungefär som vanligt på detta lopp. Det hade inte alls gått så snabbt som jag trodde även om det blev mitt snabbaste Midnattslopp, med några sekunder tillgodo på näst snabbaste från 2016.

Precis som efter tidigare lopp har jag två frågor/förslag till arrangören:

1. Sätt band på medaljen så kan den hänga runt halsen (och senare på ev medaljhållare)

2. Välj banan i stället för äpple, det är mycket lättare att hålla i en redan full hand.

Efter detta lopp har jag ytterligare en tanke om att man borde se över rutinerna vid målet. Det ska inte behöva ta så fruktansvärt lång tid att komma bort från målområdet. Vi hann börja frysa i våra svettiga, regnvåta tröjor...

Och i morse vaknade jag konstigt nog efter bara 4 timmars sömn. Ännu konstigare var att jag stack ut och sprang några kilometer till. Bara för att jag ville. Men nu blir det en liten minikryssning med maken några dagar. Nästa springmöjlighet blir först framåt onsdag i nästa vecka.

Ny Garmin och nya funktioner

Under sommaren har jag skaffat en ny Garminklocka (fast begagnad) en Fenix. Bakgrunden var att jag planerade att börja simma och gärna ville mäta sträcka i vattnet. Det kunde inte min gamla klocka. Men Fenix kan. Den kan en massa annat också och det har varit högtidsstunder att navigera runt i funktionerna och ställa in som jag vill ha det. Eller i alla fall försöka...

Häromdagen upptäckte jag också att det finns en inbyggd coach där man kan välja program och få dem direkt i klockan. Det är ju lite av det jag sökt och även försökt att få till på egen hand utan något bra resultat. Men Garmin coach såg OK ut och videosnuttarna som hör till var faktiskt textade, vilket jag som hörselskadad gillar. Att det dessutom var på svenska gjorde allt ännu enklare. Så nu har jag lagt upp ett program som förhoppningsvis gör mig lite mindre långsam på milen om ett tag. Har kört ett första "riktningspass" på hela nio minuter. Överkomligt och nästan fånigt, men där sätts tydligen grunden för hur resten ska se ut. Programmet anser att prognosen är god för att jag ska nå mitt mål (fem minuter snabbare på milen) i november. Vi får väl se hur det går med det.

Milen är ju inte på något sätt mitt mål, men att bli lite snabbare skadar väl inte. Framåt vintern får jag börja nöta långpass på allvar igen med tanke på Londonmaran och dessutom måste jag nog lägga in en del simning och simstyrka vartefter också.

Men idag ska jag springa Midnattsloppet och bara njuta av det. Tredje gången "i modern tid" men ingen som helst prestige. Ska bara ha kul. Racerapport kommer...

Äldre inlägg

Nyare inlägg