Tjejmilen virtual edition

Kom på att jag inte skrivit några racerapports alls på länge. Ändå har jag ju sprungit flera virtuella lopp under vår och sommar. Coronamilen både mil och halvmara bland annat. Men mentalt har det mest känts som ett träningspass och några särskilda minnesbilder har det väl inte heller blivit eftersom det varit på mina vanliga vägar.

Men så testade jag Tjejmilen virtual edition. Var ju redan anmäld sedan förra året så varför inte. Laddade ner appen och ljudfilerna och laddade både mig själv och mina tillbehör. Jag har hörselimplantat och måste ha en särskild streamer för att få ljudet från mobilen till den ljudprocessor som hjälper mig att höra. I alla fall när jag springer. Lite meckigt är det och till vardags använder jag aldrig musik eller så.

Efter lite testande gav jag mig i alla fall iväg. Var på Fårö då och vägen var behagligt platt. Först lyssnade jag på uppsnacket, och faktiskt kom liiiite pirr där. Sen startade jag trackern och började springa i lagomtempo. De första två kilometrarna lyssnade jag bara på peppande musik, benen rullade på. Släppte allt, tittade inte på klockan, visste inte tempot, det kändes lätt och bra. Men oj, så mycket musik för mig som inte är van att ha så mycket ljud i huvudet när jag springer. Vid fem kilometer sa en röst att jag var halvvägs och jag var nog "grym" också om jag minns rätt. Nu var jag nästan framme vid tänkt vändpunkt, men det kom en färist i vägen. Färistar är nog bra, men inte att springa på. Jag brukar alltid gå några steg på dom och den här dagen ville jag inte gå. Så jag vände och sprang tillbaka. Fick flera meddelanden i mobilen och varje gång var jag orolig att appen stannat så jag fick ta upp luren och kolla det. Det syns precis på kilometertiderna var det hände för även om man springer så går det långsammare. I alla fall för mig.

När åtta km var avverkat började jag tappa koncentrationen. Då gick jag några steg i alla fall, drack lite vatten ur min flaska. Sen fortsatte jag och sista kilometern gick med mina mått jättesnabbt. Min Garmin tyckte jag var i mål ungefär samtidigt som appen informerade om upplopp och det hördes applåder.

Så jag sprang på lite till innan slutsignalen kom och jag nöjd kunde stanna upp och pusta lite. Sen gick och småjoggade jag de två km som behövdes för att komma hem till kalkstenshuset vi bodde i.

Då kollade jag klockan och enligt den hade jag slagit personligt rekord med nästan en minut på milen. Appen var inte lika generös, men det var pers där med. Tredje gången under 1.10 och för första gången under 1.08.

Nästa utmaning blir Midnattsloppet virtuellt. Enligt de som testat ska den appen vara mer peppande än Tjejmilens. Hur jag upplevde den berättar jag om i nästa racerapport.

Lite haltar det...

Ja, egentligen haltar jag inte i vanlig bemärkelse tack och lov, men lusten och inspirationen haltar nu när det inte finns några lopp att se fram emot. Virtuella lopp i all ära, men särskilt kul är det inte. Det blir mest som ett vanlig träningspass (åtminstone för mig).

För att försöka pigga upp mig skapade jag en "födelsedagsutmaning" där jag skulle göra en del olika saker varje dag en vecka. Dels styrkeövningar, dels springpass av olika slag. Det gick ganska bra även om jag näst sista dagen slöade över styrkeövningarna. Och sista dagen, en kanonvarm dag, då skulle jag springa 6,3 sjömil (!) och det lockade verkligen inte ett enda dugg. Jag tänkte lägga ner alltihop då. Men sen kom nåt litet pannben fram i alla fall. Knackade mig på axeln och undrade om jag inte borde... Ändå... Göra något, i alla fall. Det slutade med att jag faktiskt gav mig ut tre korta vändor samma dag och dessutom klarade av de båda sista dagarnas styrkeövningar dessutom. Så nåt finns det ju där, att jag vill på nåt sätt.

Men mest av allt vill jag ha ett lopp. Ett riktigt. Spelar ingen roll vilken distans eller vilken plats. Det är stämningen jag vill åt. Alla dessa människor som är peppade i startfållan. Speakern som pratar igång allt. Uppvärmningen. Starten och självklart också publiken som kanske kantar banan eller barnen som vill göra high five.

Kommer vi nånsin dit igen?

Det som är bra med alla virtuella lopp är dock att många snigellöpare nu börjar våga springa lopp på egen hand. Det spelar ingen roll om man springer långsamt, man behöver inte oroa sig över att inte hinna i mål. Alla är segrare på sitt eget sätt. Där har ju vi löparsniglar verkligen vunnit en gemensam seger som är värd att fira.

Maradrömmen som kom av sig

Ja, det var ju förstås väntat det där med London Marathon. När Corona först dök upp i vintras trodde jag att 26 april var säkert, då skulle Corona gått över. Men så blev det ju inte och loppat flyttades till 4 oktober. Hoppet levde vidare ett tag, men för varje vecka blev det svagare även om jag tränade på lite lagom med ett och annat lite längre pass.

Jag har ju bokat med Springtime, ett helt marathonpaket och det hade verkligen varit en häftig upplevelse om det blivit som det var tänkt. Nu känns det inte ens lockande att flytta fram starten till 2021 eller ännu längre. Kanske blir det inga fler marathon över huvud taget? Just nu trivs jag bäst med lite kortare distanser. Har haft en lång period av bristande motivation så jag måste testa nåt annat känns det som.

Har precis påbörjat ett 5-kilometersprogram med Garmincoachen och ska försöka vänja mig vid pass på kanske bara 3-4 km och att 8 km kallas för långpass. Vi får väl se hur det går med det. Nästa vecka blir det också ett virtuellt midnattslopp.

Nu närmast blir det "födelsdagsträning" en vecka, där jag

lagt in övningar i nåt som närmast liknar en bingobricka. Såna där trista styrkeövningar, armhävningar osv ska göras varje dag, 63 totalt. Och dessutom har jag justerat några av springpassen så de blir antingen 6,3 sjömil långa (Möjabo som jag är) eller pågå i 63 minuter.

Hur mycket jag fyller tänker jag inte berätta ;-)

Väntat besked

Äntligen besked om London Marathon. Det blir förstås inställt. Tråkigt men väntar. Återstår att se hur Springtime hanterar det. Pengar tillbaka eller flytta fram startplatsen till kommande år..?

Vansbrosimningen 2020

Det skulle ju ha blivit min nya utmaning, detta att simma i Vansbro. Men sen kom det ett virus som hade andra planer. Loppet inställt, precis som nästan alla andra. Valet stod mellan pengar tillbaka eller simma "home edition". Snabb konsultation med sönerna som lovade att ställa upp med följebåt gjorde att jag bestämde mig för att köra själv på hemmaplan. I slutet på juni fick jag medalj och badmössa hemskickat. En tydlig påminnelse om vad jag hade kvar att göra.

Jag planerade en rutt på nästan exakt 3 000 meter runt en liten grannö. På utsidan av den  ligger Kanholmsfjärdens utkanter och skvalpar. Blåst ville jag inte ha, och blåst har det gjort i sommar, men igår kväll var det ganska lugnt. Då tog jag på mig våtdräkt och badmössa, blåste upp min säkerhetsboj och gav mig iväg tvärs över Möjaström.  Följde sen stranden på Södermöja, in i Byholmsviken. I passagen var det rätt geggigt, grunt och massor med slingerväxter men jag simmade på.

Simglasögonen läckte lite så då och då fick jag stanna och tömma. Min GPS-klocka var rätt dålig på att mäta, särskilt när jag simmade bröstsim så ibland stannade jag upp och lät den hämta in positionerna ovanför vattenytan så en del pauser blev det ju, men det hade jag räknat med från början. Har inte kunnat träna simning på riktigt en enda gång sen januari pga pandemin.

När jag kom ut mot udden kom också fjärden inrullande. Inte stora vågor egentligen, men tillräckligt för att jag skulle tappa rytmen, behöva anpassa simtagen för att kunna andas utan kallsupar. Här simmade jag enbart bröstsim en längre sträcka. Vaxholsmbåten passerade längre ut på fjärden, det blev rejäla, rullande vågor av det. Så småningom började jag åter närma mig inloppet i Strömmen, vattnet stillnade och jag kunde börja crawla lite igen men nu var axlarna rätt stumma och trötta.

På Södermöja brygga stod rätt mycket folk, jag insåg att det inte var mig dom väntade på, utan båten. Vilken båt? Jo, Cinderella som kom från andra hållet. Påhejad av "bryggfolket" och sönerna i följebåten skyndade jag mig förbi bryggan och väntade snett bakom till Cinderella passerat.

Nu var det cirka 400 meter kvar enligt klockan, att bara simma över Strömmen räckte inte, 3 000 var det sagt och 3 000 skulle det bli så jag fortsatte längs Södermöjasidan, förbi Marias och Blombergs. Sen blev det dags att snedda över mot Sjöräddningen. Vid det laget kändes det nästan symboliskt att sluta just där. Men jag tänkte inte bli nån haverist utan kajkade på med sega armar tills jag kom till badstegen och kunde klättra upp till min lilla hejaklack, varm dryck och torr handduk. 3 081 meter blev det totalt.

Kommer nog aldrig att göra om detta, möjligen simma riktiga Vansbro, men att simma på det här viset var ärligt talat rätt tråkigt. Men nu är det gjort och jag är jättestolt över det. Stort tack till Anders och Thomas som tog bilderna och skötte följebåten med bravur och till Staffan som tålmodigt ställer upp när jag hittar på galenskaper av detta slag. Och tack till er som hejade här och var längs vägen eller har gratulerat mig på olika sätt.

Äldre inlägg

Nyare inlägg