Gjort slut med Jeff. Igen

Det är ju dom där Garmincoacherna. Dom bor i min träningsklocka och jag gillar dom för det mesta. I alla fall Greg. Greg tycker man ska träna fyra gånger i veckan och det kanske är i mesta laget, men hans träningspass gillar jag och det var dom jag följde när jag siktade på personligt rekord i Hässelbyloppet häromåret. Och slog det med över en minut. Greg vet vad han gör.

Ändå har jag testat Jeff också eftersom han så tydligt framhåller att han gillar gåjogg. Jag gillar ju också det, så jag tänkte vi skulle finna varandra. Första gången körde jag ett milprogram i 4-5 veckor innan jag tröttnade på hans fart-glidning grej och eftersom gåjoggbytena inte kunde programmeras in på långpassen fick jag ändå hålla reda på  dom själv. Dessutom har Jeff fasligt svårt för det här med kilometer och mil. Man får de mest märkliga avståndsangivelser ibland. Och man måste hålla på att trycka på LAP-knappen i tid och otid för att starta eller sluta olika moment.  

Ändå tänkte jag ge honom en andra chans för nån månad sen när jag avbröt mitt maratonprogram eftersom London flyttades fram. Ställde in för ett lättare milprogram och nån minut snabbare än jag kan idag. Och hej vilken chock jag fick. Redan första veckan var det tre intervallpass, med långa och snabba 800-metersintervaller och ett backpass dessutom. I slutet av andra veckan kom äntligen ett pass med "lugn löpning" runt en mil. Sen började det om igen med alla dessa intervallpass om 6-8 km. Antagligen är dom jättebra, men mig passar det inte.  Det blev mer och mer att jag ändrade, flyttade eller helt enkelt hoppade över hans konstiga pass och sprang något eget i stället. Till sist var det inte roligt längre...

Så nu har jag gjort slut med Jeff för gott och återvänt till Greg. Han har två eller tre pass lugn löpning varje vecka och bryter av med 1-2 korta eller halvkorta intervallpass. Om Greg också börjar dumma sig så får jag väl prova tredje coachen, Amy som hittills inte lockat mig.

Fem dagar kvar...not

Det borde vara fem dagar kvar till mitt stora mål - London Marathon. Men det är det ju inte eftersom loppet är framflyttat till oktober. Sedan beskedet kom har jag lagt om träningen. Kör nu ett enkelt milprogram med enstaka inslag av längre distanser och planerar att fasa upp igen i slutet på sommaren. Om det inte kommer nya besked från arrangören förstås.

Det finns mängder av virtuella lopp att välja på i dessa dagar och jag har varit med på något som heter Länge Leve Loppet som körts några söndagar i sträck. Första söndagen blev det 5 km, andra avverkade jag både 2,5 och 5 km i två delar av samma pass.

Senaste gången slog jag till med en halvmaratondistans i sedvanlig gåjogg. Det gick bra fram till cirka 15 km sen blev det tyngre, gåpauserna fler men trots det rapporterade Runkeeper ändå i efterhand att det var min näst snabbaste halvmara.

Inte illa, ensam där på min grusväg och så trött och seg som jag kände mig den dagen. Men roligast av allt var nog att jag lite senare fick ett mail från arrangören

att jag var en av de lyckliga vinnarna. Inte vad gäller tid och placering förstås utan jag hade vunnit ett av de priser som delades ut till de "bästa kommentarerna" som skickats in i samband med att man registrerat genomfört lopp. Jag vann på en lite småfånig limerick:

En stel gammal dam ifrån Möja
Sina ben nästan ej kunde böja
Men hon kämpade på
Med att jogga och gå
Tills hon bärgat sin Finishertröja

Vinsten är ett par Brooks skor i en modell jag faktiskt funderat på att testa rätt länge. Jättekul!!! Kanske blir det dom och jag som springer tillsammans i London i höst?

För fem år sedan hade jag inte sprungit ett enda steg sen skolgympan. Stel som sjutton och lite överviktig på det. Började gåjogga väldigt kort och väldigt sakta. Fick det att kännas kul och "görbart". Fortsatte. Hittade min egen Runners High. Marathondebuterade i Stockholm det rekordvarma året 2018, gjorde Ultravasan 45 på min 61-årsdag och sprang två maror till 2019. Hoppas det blir en 2020 också.Vill ha fler Finishertröjor, ju!

Men viktigast är ändå hur bra jag mår av detta springande. Är så glad att jag började den där gången och ännu gladare att jag fortsatte. I mitt eget tempo med mina egna mål.

Och nu vet jag att man kan vinna priser utan att behöva springa fortare än alla andra, det räcker att springa på sitt eget sätt!

Tack till jogg.se och Länge Leve Loppet samt Sverige springer och Marathongruppen som arrangerar detta och får fler att hålla igång.

Back on track

Då har jag hunnit avverka två joggingpass igen efter löpförbudsdagarna. Tagit det väldigt lugnt förstås och bara kört min korta 6 km-runda utan något särskilt upplägg. Det har i alla fall känts riktigt bra. Benen joggar snällt på, andningen fungerar (mitt privata coronatest på något vis, är det lätt att andas även när jag springer kan det inte vara någon fara). Men bäst av allt är nog ändå att man glömmer bort pandemier och sånt medan man springer. Kanske inte precis hela tiden, men när bofinken kör sitt i crescendo och talgoxen hakar på och blåsipporna lyser blåa från diket. Då fokuserar jag hellre på det.  

Är lyckligt lottad som kan vara här på min skärgårdsö. Känns tryggt här. Det har kommit ut mycket "stugfolk" men alla visar hänsyn och i affären får bara några i taget komma in samtidigt. Det finns både jäst och toalettpapper också, för den delen.

När det gäller motionsloppen så är nu även Stockholms Brantaste inställt. Nästa grej jag är amäld till är Vansbrosimningen där man ännu inte lämnat något besked. Men simma känns just nu inte lockande, åka till "stan" och simhallen... Nej, tack!

Så just nu springer jag väl bara på. Kanske blir det ett Midnattslopp och en Tjejmil i augusti i alla fall. Vem vet. Hoppas Londonmaran blir av i oktober också, förstås. Misstänker att jag annars kommer att lägga ner det där med marathon. Det är slitsamt och tar väldigt mycket tid att träna för långa distanser. Särskilt när man är snigel som jag...

Att se klart, corona och träningsförbud

Jag har just nu två veckors träningsförbud. Jag får promenera men inte göra något jag blir svettig av. Och varför det då, jo för att jag i slutet av förra året skulle skaffa nya glasögon men i stället fick remiss till ögonläkare som raskt konstaterade att jag hade grå starr. Rätt jobbigt att få veta, är trots allt bara 62 och sen är det ju det där med hörseln också, även om det sedan 2002 fungerar rätt bra tack vare mitt implantat. Ville verkligen inte ha problem med ögonen också. Men det hade jag ju redan, förstås.

Den vecka som precis passerats har jag, coronatider till trots, varit tre gånger på ögonklinik, först en förberedande bedömning, sen operationer på onsdag resp fredag. Linserna byttes ut mot konstgjorda. Var inte alls lika läskigt som jag befarade, tog 10 minuter ungefär och ingen smärta alls. Det är värre att gå till tandläkaren faktiskt.

Nu sitter jag här på lördagen med mina nya ögon. Ljuskänslig men märkligt klarsynt. Ser bättre utan mina vanliga glasögon än med på långt håll. Mycket bättre, trots att jag inte ville ha "korrigerande linser" för 20 000 kronor utan "landstingets" och fortsatt glasögonanvändande, är så van vid det, känns naket utan.

På nära håll är det värre, före operationen kunde jag läsa obehindrat utan glasögon (eller med mina gamla progressiva) tack vare min närsynthet. Så är det inte nu, fick för första gången i mitt liv använda såna där budgetläsglasögon för ett par hundralappar. Och det fungerade kanonbra, bara jag kommer ihåg var dom ligger när jag får lust att läsa nåt, eller kolla mobilen. Senilsnöre nästa! Om sex veckor får jag prova ut nya, progressiva glasögon. Då blir jag klarsynt på riktigt hoppas jag. Det ser jag fram emot!

Minst lika mycket ser jag fram emot att få börja springa igen om två veckor. Hoppas det inte blir något tappat flow bara utan att jag kan återuppta programmet och mina mål så gott det nu går i en upp-och-nedvänd värld.

Var rädda om er därute!

Att gilla läget

Egentligen är det ju väldigt, väldigt svårt att gilla läget som är nu. En galen värld nästan, och inget kan man planera eller räkna med. Men det är bra att tvätta händerna lite extra för säkerhets skull. Allt man planerat ställs på ände, vårt samhälle står inför gigantiska utmaningar och vi alla drabbas i olika utsträckning vare sig vi blir smittade eller inte.

Jag tänker att det ändå är bra att försöka bibehålla någon sorts normalitet inom de områden där det går, att hitta positiva saker där dom finns. Och med det i åtanke så tänker jag att det kan vara bra att Londonmaran flyttas till hösten eftersom jag hinner träna ännu mer. Att det var riktigt bra tajming med det nya datumet som inte krockar med något annat och som dessutom ger mig chansen att köra genrep på Köpenhamns halvmara dit jag också är anmäld. Det blir bra.

Och mer i närtid är jag anmäld till Stockholms Brantaste före sommaren sen är det  Vansbrosimningen i juli och därefter Midnattsloppet i augusti. Till dess bör väl läget ha stabiliserats hoppas jag. Har precis påbörjat nytt program med Garmincoachen och fram till sommaren tränar jag för milen i stället, med ett och annat långpass när andan faller på för att inte tappa uthålligheten. Omväxling behövs!

Om inte annat är jag övertygad om att träningen jag avverkar ger mig en bra grund att stå på, mina lungor har kapacitet långt över normalt för kvinnor i min ålder. Det känns ju som rätt bra med tanke på omständigheterna.

Äldre inlägg

Nyare inlägg