Lite haltar det...

Ja, egentligen haltar jag inte i vanlig bemärkelse tack och lov, men lusten och inspirationen haltar nu när det inte finns några lopp att se fram emot. Virtuella lopp i all ära, men särskilt kul är det inte. Det blir mest som ett vanlig träningspass (åtminstone för mig).

För att försöka pigga upp mig skapade jag en "födelsedagsutmaning" där jag skulle göra en del olika saker varje dag en vecka. Dels styrkeövningar, dels springpass av olika slag. Det gick ganska bra även om jag näst sista dagen slöade över styrkeövningarna. Och sista dagen, en kanonvarm dag, då skulle jag springa 6,3 sjömil (!) och det lockade verkligen inte ett enda dugg. Jag tänkte lägga ner alltihop då. Men sen kom nåt litet pannben fram i alla fall. Knackade mig på axeln och undrade om jag inte borde... Ändå... Göra något, i alla fall. Det slutade med att jag faktiskt gav mig ut tre korta vändor samma dag och dessutom klarade av de båda sista dagarnas styrkeövningar dessutom. Så nåt finns det ju där, att jag vill på nåt sätt.

Men mest av allt vill jag ha ett lopp. Ett riktigt. Spelar ingen roll vilken distans eller vilken plats. Det är stämningen jag vill åt. Alla dessa människor som är peppade i startfållan. Speakern som pratar igång allt. Uppvärmningen. Starten och självklart också publiken som kanske kantar banan eller barnen som vill göra high five.

Kommer vi nånsin dit igen?

Det som är bra med alla virtuella lopp är dock att många snigellöpare nu börjar våga springa lopp på egen hand. Det spelar ingen roll om man springer långsamt, man behöver inte oroa sig över att inte hinna i mål. Alla är segrare på sitt eget sätt. Där har ju vi löparsniglar verkligen vunnit en gemensam seger som är värd att fira.

Maradrömmen som kom av sig

Ja, det var ju förstås väntat det där med London Marathon. När Corona först dök upp i vintras trodde jag att 26 april var säkert, då skulle Corona gått över. Men så blev det ju inte och loppat flyttades till 4 oktober. Hoppet levde vidare ett tag, men för varje vecka blev det svagare även om jag tränade på lite lagom med ett och annat lite längre pass.

Jag har ju bokat med Springtime, ett helt marathonpaket och det hade verkligen varit en häftig upplevelse om det blivit som det var tänkt. Nu känns det inte ens lockande att flytta fram starten till 2021 eller ännu längre. Kanske blir det inga fler marathon över huvud taget? Just nu trivs jag bäst med lite kortare distanser. Har haft en lång period av bristande motivation så jag måste testa nåt annat känns det som.

Har precis påbörjat ett 5-kilometersprogram med Garmincoachen och ska försöka vänja mig vid pass på kanske bara 3-4 km och att 8 km kallas för långpass. Vi får väl se hur det går med det. Nästa vecka blir det också ett virtuellt midnattslopp.

Nu närmast blir det "födelsdagsträning" en vecka, där jag

lagt in övningar i nåt som närmast liknar en bingobricka. Såna där trista styrkeövningar, armhävningar osv ska göras varje dag, 63 totalt. Och dessutom har jag justerat några av springpassen så de blir antingen 6,3 sjömil långa (Möjabo som jag är) eller pågå i 63 minuter.

Hur mycket jag fyller tänker jag inte berätta ;-)

Väntat besked

Äntligen besked om London Marathon. Det blir förstås inställt. Tråkigt men väntar. Återstår att se hur Springtime hanterar det. Pengar tillbaka eller flytta fram startplatsen till kommande år..?

Vansbrosimningen 2020

Det skulle ju ha blivit min nya utmaning, detta att simma i Vansbro. Men sen kom det ett virus som hade andra planer. Loppet inställt, precis som nästan alla andra. Valet stod mellan pengar tillbaka eller simma "home edition". Snabb konsultation med sönerna som lovade att ställa upp med följebåt gjorde att jag bestämde mig för att köra själv på hemmaplan. I slutet på juni fick jag medalj och badmössa hemskickat. En tydlig påminnelse om vad jag hade kvar att göra.

Jag planerade en rutt på nästan exakt 3 000 meter runt en liten grannö. På utsidan av den  ligger Kanholmsfjärdens utkanter och skvalpar. Blåst ville jag inte ha, och blåst har det gjort i sommar, men igår kväll var det ganska lugnt. Då tog jag på mig våtdräkt och badmössa, blåste upp min säkerhetsboj och gav mig iväg tvärs över Möjaström.  Följde sen stranden på Södermöja, in i Byholmsviken. I passagen var det rätt geggigt, grunt och massor med slingerväxter men jag simmade på.

Simglasögonen läckte lite så då och då fick jag stanna och tömma. Min GPS-klocka var rätt dålig på att mäta, särskilt när jag simmade bröstsim så ibland stannade jag upp och lät den hämta in positionerna ovanför vattenytan så en del pauser blev det ju, men det hade jag räknat med från början. Har inte kunnat träna simning på riktigt en enda gång sen januari pga pandemin.

När jag kom ut mot udden kom också fjärden inrullande. Inte stora vågor egentligen, men tillräckligt för att jag skulle tappa rytmen, behöva anpassa simtagen för att kunna andas utan kallsupar. Här simmade jag enbart bröstsim en längre sträcka. Vaxholsmbåten passerade längre ut på fjärden, det blev rejäla, rullande vågor av det. Så småningom började jag åter närma mig inloppet i Strömmen, vattnet stillnade och jag kunde börja crawla lite igen men nu var axlarna rätt stumma och trötta.

På Södermöja brygga stod rätt mycket folk, jag insåg att det inte var mig dom väntade på, utan båten. Vilken båt? Jo, Cinderella som kom från andra hållet. Påhejad av "bryggfolket" och sönerna i följebåten skyndade jag mig förbi bryggan och väntade snett bakom till Cinderella passerat.

Nu var det cirka 400 meter kvar enligt klockan, att bara simma över Strömmen räckte inte, 3 000 var det sagt och 3 000 skulle det bli så jag fortsatte längs Södermöjasidan, förbi Marias och Blombergs. Sen blev det dags att snedda över mot Sjöräddningen. Vid det laget kändes det nästan symboliskt att sluta just där. Men jag tänkte inte bli nån haverist utan kajkade på med sega armar tills jag kom till badstegen och kunde klättra upp till min lilla hejaklack, varm dryck och torr handduk. 3 081 meter blev det totalt.

Kommer nog aldrig att göra om detta, möjligen simma riktiga Vansbro, men att simma på det här viset var ärligt talat rätt tråkigt. Men nu är det gjort och jag är jättestolt över det. Stort tack till Anders och Thomas som tog bilderna och skötte följebåten med bravur och till Staffan som tålmodigt ställer upp när jag hittar på galenskaper av detta slag. Och tack till er som hejade här och var längs vägen eller har gratulerat mig på olika sätt.

Sommar och sol

Ett par veckor har gått sen mitt senaste inlägg. Det har varit midsommar och det har varit värmebölja. Själv har jag varit en vecka på mitt älskade Fårö och givetvis sprungit där också. Den här gången valde jag, efter många om och men, bort de vanliga älsklingsrundorna längs hav och raukar, det blev i stället ett par kortare rundor mellan Verkegards och Hammars samt en virtuell halvmara (coronamilen - andra milen) mot Sudersand. Mätte lite fel på kartan och halvmaradistansen passerades enligt min GPS mitt i skogen så sen blev det några kilometers promenad också innan jag kom fram till mötespunkt och glasskiosk. Det var väldigt varmt den här dagen trots att jag börjat redan klockan sju. Men personligt rekord blev det ändå, om än inte på kontrollmätt bana. Samvetet vet och det var så många minuter bättre än tidigare att jag inte behöver känna tvivel.

Vackert var det också, hela Fårö verkar stå i blåeldsbrand och vallmoflammor just nu. 

Dagen efter blev det bara bad och då passade jag på att träna lite simning i våtdräkt, fram och tillbaka längs Sudersands långgrunda strand. Hade tänkt att simma en timme och se hur långt det blev. Helt utan stress och press. Det blev 70 minuter och 2,5 km blandad simning, kanske 2/3 crawl och resten bröstsim. Längsta jag gjort i öppet vatten även om det i ärlighetens namn nästan var enklare än bassäng på grund av spegelblankt vatten och inget skvättande skvalp från nån bredvidliggande bana. Känns som Vansbrosimningens hemmavariant kommer att fungera bra även om det kommer att ta lite tid. Mentalt känns det längre att simma runt en grannö än att glida fram över sandbotten i Sudersand, men det ska nog gå ändå. 

Beskedet om London Marathon är framflyttat till slutet av juli, är rätt skeptisk men släpper inte helt tanken och har kikat på ett marathonprogram som börjar 13 juli för att få upp distansen "utifallattom". Igår kom däremot beslutet om att Oslo halvmaraton är inställt. Sannolikt fattas väl samma beslut om Köpenhamns halvmara snart. Tjejmilen och Midnattsloppet kommer jag att springa virtuellt på något sätt när det blir dags. Har nån liten känsla av att jag kan persa på milen efter all träning med Garmincoachens milprogram och framstegen där, men vet samtidigt hur tokigt det kan bli när jag ska springa för prestation i stället för nöje och njutning. Svårt att hitta det senare när man kajkar fram på nån väg i sin ensamhet.

Äldre inlägg

Nyare inlägg