Favorit i repris

Så blev det äntligen dags att återvända till Las Canterasstranden, att lämna novembermörker och kyla. att slippa joggingrundor med vintertights och jacka. Det var ganska självklart att sätta klockan den första semestermorgonen för att komma ut före morgonrusningen på strandpromenaden. Sval-t-shirt, korta tights var precis lagom.  

Strandpromenaden låg nästan öde sådär tidigt. Jag insåg att min Garmin Coach (Greg) tyckte jag skulle ha vilodag i dag.

Men det tyckte inte jag, jag hade redan tidigare bestämt mig för att springa till min "löpargud" - El Atlante - långt därborta på andra sidan av den evighetslånga stranden. Så jag sprang. Havet var vredgat, vågorna var enorma när de rullade in mot stranden och himlen ganska mörk. Det kom rentav några regnstänk då och då. Men vilken runda det blev... 

Vägen bort sprang jag i stort sett hela tiden, i ett behagligt tempo. Njutningstempo. När jag kom fram stängde jag av klockan en stund och tog lite bilder innan jag vände åter tillbaka mot boendet. Självklart stannade jag till vid Dinos och inhandlade några croissanter.  

Sen blev det långfrukost på balkongen. Det smakar aldrig så bra som efter en långrunda längs havet.

Så ni förstår att det här med att träna löpning är faktiskt inte så tråkigt, kämpigt eller slitsamt som en del kanske tror. Det kan vara alldeles, alldeles underbart. Och i morgon blir det en ny runda. En som Greg har bestämt... I alla fall hur lång den ska vara och hur fort jag ska springa. Men vägen - den bestämmer jag :-)

Tanten kutar vidare

Det är så vansinnigt mycket möten och resor nu att det blir svårt ibland att peta in träningspassen och då har ändå mitt nya program bara tre pass per vecka, mot tidigare fyra. Men jag gör så gott det går och själva springandet funkar i alla fall bra.

En lugn runda i kallt duggregn en tidig morgon i stan eller intervaller på grusvägen hemma på ön. Skillnaderna mot den där varma rundan i Bukarest är stor men var sak har sin njutning och nästa vecka drar vi till varmare trakter igen. Då ska jag försöka lägga lite extra tid på backar eftersom det finns sådana just där.

Maken har också rest, varit på kurs och lärt sig nya saker om hälsa och träning och det är farligt med såna makar för plötsligt på kvällskvisten kan dom fråga om man har lust på en träningsresa till Egypten i januari. Jag var upptagen med något så "otroligt viktigt" som Pokemon men hummade lite för husfridens skull. Det hela slutade med att han bokade en vecka med all inclusive och tillgång till olympisk simbassäng, gruppträningspass, ett enormt gym och löpslingor från 4-20 km. Spännande! Och även om det inte var ett dugg planerat så ligger det onekligen bra till i uppladdningen inför London marathon i april. Och billigt var det också, rejält mycket billigare än Londonäventyret. Är väl inte så många som reser i början på januari och resebyrån hade fina lockerbjudanden som vi nappade på. Helt galet med tanke på att Gran Canaria väntar nästa vecka.

Men man måste ju offra sig för sin äkta hälft ;-)

En runda i Bukarest

Det hände sig att jag fick åka till Rumänien för att delta på ett symposium i Bukarest i dagarna tre. Spännande dagar. Höstfärger på träden precis som hemma, men väldigt varmt på dagarna (20-25 grader). 

Det här var en vecka efter Hässelbyloppet, en förkylning hade satt hinder för mina rundor några dagar, men helt klart måste jag ju få springa en sväng i det här landet också, så sista dagen drog jag på mig korta tajts och kortärmad t-shirt (bara en sån sak!) och gav mig ut. Först på några små bakgator, sedan kom jag fram till en park som jag sprang ett varv i och slutligen blev det ett varv runt det mäktiga före detta presidentpalatset. En av världens största byggnader och den plats där symposiet hade hållts i magnifika marmorsalar. Ganska häftigt.

Det hade gått sex dagar sedan jag sprang sist, och lite snuvig var jag fortfarande så jag började försiktigt. Men allt kändes bra och jag sprang på. Utan att jag märkte det gick det  fortare och fortare vartefter, men det såg jag först efteråt i appen.

Dusch och sedan hotellfrukost med magiska croissanter fullbordade förmiddagen innan det blev dags att leta sig ut mot flygplatsen för hemfärd.

Racerapport Hässelbyloppet

I söndags var det dags för mitt tredje Hässelbylopp. Har försökt förbereda mig lite extra den här gången med hjälp av GarminCoach Greg där jag kört milprogram med målet 1.05. Det fanns inte på kartan att jag skulle nå den tiden, men träningspassen kändes precis lagom tuffa och det blev nio veckor i programmet innan det blev dags för "examen".
Dagen grydde ganska kall och ruggig, regn rentav. Lite pyssel med vilka kläder man skulle ha under loppet men till sist bestämde jag mig för att ha jackan på och då behövdes inget mobilbälte eftersom jackan har fickor. Åkte iväg vid tiotiden med löparkläderna under jeans och vanlig tröja pga vädret. Redan vid Slussen såg jag de första medlöparna, man känner igen folk på loppdagen på något vis. En avslöjande banan i ryggsäcken, skorna eller kanske blicken. Nåt är det och vartefter jag närmade mig Hässelby gård så fylldes lämmeltåget på.
Väl på plats följde jag uppgjord plan, behöll kläderna på så länge som möjligt för att inte bli kall, men till sist lämnade jag in allt och drog iväg mot startområdet, det var dags för min viktiga uppvärmning.  

Minst 15 minuter hade jag bestämt och så blev det. Och jag blev svettig. Nu tittade solen fram. Det blev för varmt för att springa med jacka. Knöt den runt midjan och ena ärmen fick agera mobilficka tätt mot magen. Inte idealiskt, men vad gör man.
Sen gick starten. Min målsättning var att slå personliga rekordet från 2016 på just detta lopp, men allt i närheten av 1.10 skulle vara OK och under den gränsen väldigt OK. Startade den förberedda klockan som skulle hjälpa mig att hålla tempo och vara noga med korta gåpauser. Tjosan! Warmup 5 min sa den just som jag passerade startlinjen. Snabba tryck för att få ett bättre alternativ (planen var 3,5 km spring, 1 min gå hela loppet). Klockan sa Spring 4.95 km. Och jag sprang medan jag funderade på vad som hänt. Men skitsamma, en gåpaus i stället för två var väl OK och nu kunde jag se kilometertiderna som låg runt 6.30-6.40 vilket var enligt plan.
Allt rullade på, tog en mugg vatten över nacken vid första vätskestationen, utan att stanna. Sen kom 5 km portalen och då var det dags att gå lite. Upptäckte att flärpen på nummerlappen inte stack ut som den borde. Fanns risk att jag inte skulle få nån tid, men vad göra mer än vika ut flärpen och hoppas på det bästa. Kollade klockan som precis meddelade att nu var passet avslutat. Jäkla teknik. Tryckte igång "fortsätt träna" och började springa igen. Lite rörigt var det, men ändå positivt att jag inte helt stannade upp i frustration över teknikstrulet. Det har jag gjort så många gånger tidigare, men inte idag. Jag sprang på i det vackra höstvädret.

Lite långsammare nu. Gick i några småbackar. Vet inte varför backar på lopp är sååå hiiimla jooooobbiga medan jag aldrig har problem med backarna hemma på ön. Tror att jag ska bli så dödstrött av dom att jag inte ska orka i mål, eller nåt. Bäst att gå...  Men jag gick bara väldigt korta stunder i alla fall och när jag sprang var tempot fortfarande OK för att vara jag.

En kilometer kvar, medeltempo 6.50 ungefär enligt klockan. Men var så osäker på vad den egentligen gick på att jag kollade klockslaget också och jämförde med starttiden. Jo, det fanns en chans att komma under 1.10. Jag kutade på och såg de röda flaggorna på Hässelby IP långt där borta. Spring, spring, spring.SPRING!

In på löparbanan, försökte öka lite. Såg tidtagaruret ticka långt därframme. Det hann precis slå om till 1.09 när jag passerade mållinjen, men det var ju bruttotid och räknat från min starttid blev det lite under även den gränsen. Jättenöjd och glad fick jag sen medalj och banan, satte mig i solen med kaffe och bulle och bara njöt innan det var dags att hämta kläderna och byta om.

Gillar det här loppet jättemycket. Kommer att återvända men om det blir pers även nästa gång låter jag vara osagt. Efter loppet träffade jag fantastiska Elin Ragnarsson som sprungit runstreak hur många år som helst. Hon var lite trött i benen, för hon hade sprungit 50 km dagen före Hässelby. Men hon var lika glad för det.

Dagarna går fort

Plötsligt har det gått nästan två veckor sedan jag bloggade sist. Utan att jag förstått hur det gick till. Ibland tänker jag att jag ska fokusera bara på bloggen och sen dela den på mina sociala medier, men ofta nog blir det lite tvärtom. Jag instagrammar från löprundorna och skriver små rapporter på Facebook, särskilt då i Team Snigel-gruppen förstås. Och bloggen, som ju gärna ska ha lite längre inlägg kommer när jag har tid.

Men nu har jag tid och jag kan konstatera att mitt byte till programmet med Garmins Coach "Greg" (finns andra också som jag ännu inte prövat" verkar ha varit ett vinnande koncept. Även om man konspiratoriskt skulle kunna tänka sig att programmet är fokuserat på att få värden som gör att sammanställningen av min personliga hälsostatistik (i Garmin) ska visa synliga förändringar så är jag övertygad om att något hänt. Något bra. Gamla maratonfarmor har blivit lite mindre långsam. Till sist. 

Efter att ha följt programmet mot milen på (en för mig helt orealistisk målsättningstid) i nio veckor (av tolv) så visar diagrammen en tydlig uppgång, min konditionsålder (vad nu det är) ligger på 21 år och är "Excellent for women at your age" och Greg själv påstår att jag har mitt mål som i en liten ask, vilket innebär att jag skulle kapa ungefär fem minuter på mitt personliga rekord. På milen. Nä, det tror jag ju inte, men nån minut kanske..?

Men bortsett från all teknik så har jag ju den här gamla kroppen. Och benen inte minst. Och de rör sig lite lättare och fortare nu, de orkar längre. Så visst har det hänt något.

Igår skulle jag ut på en "lugn löprunda" med tidsintervall angivet. 30+20 minuter (plus uppvärmning och nedjogg). Jag sprang iväg i behagligt tempo och tänkte det får bli vad det blir. Och det blev det. Dels förlängde jag rundan med ungefär en halvtimme bara för att allt kändes så bra, dels gick 6 av de 11 kilometrarna i ett tempo som låg klart under mitt personliga rekord på milen. Och det tyckte jag var behagligt tempo! När programdelen var avslutad så fortsatte jag i, som jag tyckte makligt tempo, men det gick ändå betydligt snabbare än mitt tidigare "lugna tempo" från tiden före mötet med Greg.

Så jag fortsätter mitt förhållande med denna elektroniska man. Att han lyckats locka ut mig på dater fyra gånger i veckan så här länge är imponerande och varför ändra ett vinnande koncept? Jag kommer att byta till hans halvmaratonprogram snart (maraton finns tyvärr inte) och använda det i förberedelserna mot London maraton genom att krydda med lite extralånga långpass då och då.

Det blir nog bra!

Äldre inlägg

Nyare inlägg