Visar inlägg i kategorin Träning

Tillbaka till bloggens startsida

Backar, vattenfall och en del löpband

Har varit på semester utan dator och blogga via mobilen kändes inte som nån hit eftersom jag gärna skriver ganska mycket. Men nu så...

Det blev Madeira vi åkte till för en veckas avkoppling och säga vad man vill om den ön men särskilt platt är den inte och där vi bodde var det extremt oplatt. Vårt hotell låg på en klipphylla som man fick ta hiss till och för att ta sig från den lilla byn nere i sänkan var det trista, vältrafikerade, mörka tunnlar åt olika håll, alternativt en brant och smal hårnålskurveväg upp i bergen. Med en hel del trafik. Inga idealiska förutsättningar för de där sköna långpassen jag tänkt mig. Det blev några vändor på löpbandet innan jag kom på att det faktiskt fanns en gammal väg till grannbyn. Visserligen började även den med en tunnel, men den var kort och dessutom nästan ingen trafik alls. Sen fortsatte vägen längs Atlantstranden med mäktiga vågor inrullande från ena sida och en massiv bergvägg uppåt åt andra hållet.

På ett ställe rann ett litet vattenfall från höjden och ner på vägbanan och solen sken förstås på den långsamt njutjoggande maradrömstanten. En alldeles underbar runda på cirka 8 km blev det tur retur mellan Ponta do Sol och Madalena de la Mar. GPS-en skenade upp i bergen en sväng så därför vet jag inte exakt hur långt det faktiskt var.

Det var så himla skönt att kunna springa utan alla dessa vinterjoggarkläder man använt hemmavid också. En riktig startaomefterdippen-löpning som gav massor med energi.

Andra dagar blev det lite kortare intervallpass på hotellets löpband som var föredömligt placerat med utsikt mot havet med fri horisont 180 grader. Sämre kan man ha det.

Nu är jag åter på hemmaplan och nu är det ordinarie träningsprogram som ska gälla ända fram till dagen D. I alla fall är det planen...

På´t igen

Det blev två veckors mer eller mindre total vila. Någon liten promenad, men mest soffläge. Till sist provade jag en kort stavgångspromenad om 4 km mest för att se hur det kändes. Och det kändes tack och lov bra så dagen efter gav jag mig ut på något som med mycket god vilja skulle kunna kallas löprunda. Tempot var så långsamt att jag själv hade kunnat promenera fortare en fullständigt frisk dag. Men nu var det inte tempot det handlade om utan om att få rasta benen lite, mjuka upp musklerna och känna något lite av den där sköna känslan en riktig löprunda kan ge. Benen fungerade utomordentligt bra i alla fall och jag höll samma så kallade "tempo" under hela rundan. Det blev 6 km totalt. Två dagar senare körde jag en vända till, denna gång med lite gångpauser men fortfarande väldigt lågt tempo. Totalt blev det 8,5 km och 15 sekunder mindre långsamt per kilometer än första rundan. Och allt känns bara bra. Härligt. 

Planen framöver är nu att fortsätta med superlångsamma lågpulspass veckan ut. Nästa vecka far jag till Madeira och hoppas förstås på några rundor i sommarväder där. På främmande mark blir det som det blir men förhoppningsvis kan jag köra något lite snabbare än denna första återuppbyggnadsvecka. Det kan ju bli löpband också. Men nåt blir det. Och inga dubbskor eller underställ. Bara en sån sak!

När jag kommer hem är det en dryg vecka kvar av mars och då kör jag igång med 10-veckorsprogrammet igen. Det som jag precis hann påbörja innan jag blev sjuk. Något marathon i april blir det förstås inte, men förhoppningsvis funkar allt som det ska med programmet, så jag blir redo precis lagom i tid för andra försöket på Stockholm Marathon i juni. På´t igen bara. Upp ska man inte ge!

Ett extra långpass

Ibland händer det saker som gör att livet stannar till lite grand. Något tar slut och nåt annat måste ta vid utan att man riktigt vet hur. Någon som alltid funnits där finns inte längre. Det spelar ingen roll om det är väntat, beredd kan man aldrig bli fullt ut. Tankar kommer och tankar går. Det är svårt att sova. Och sen det praktiska, allt som måste göras och planeras. Tack och lov är jag inte ensam om det utan har världens finaste familj och vi hjälps alla åt nu.

Mitt i detta är det skönt att ha löpningen. Har för länge sedan upptäckt dess effekt som antistressmedicin. Det är nästan något meditativt över det där att bara sätta ena foten framför den andra gång på gång på gång. På gång.

Idag sken solen från en klarblå vinterhimmel. Marken var lättpudrad med snö och termometern visade på nollgradigt. Egentligen skulle jag gjort ett kort, snabbt pass enligt planen, men det fick i stället bli ett långsamt och långt njutningspass. Tankarna fick flyga omkring som dom ville. Benen skötte sitt och kilometer lades till kilometer i min sedvanliga gåjogg. Det blev några längre stopp för fotografering och även en pratstund med nån jag mötte. 

Minuter är inte viktiga alls vid de här tillfällena. Det viktiga är känslan och upplevelsen. Lite fågelkvitter här och var. En varm solstråle på kinden. Porlandet från bäcken som kämpar mot tilltagande isläggning. Det regelbundna ljudet från mina fötter, steg efter steg efter steg. Det blev en härlig runda idag. Någon har myntat uttrycket "ögonbedövande vackert" och det var det verkligen idag. Nu, 18 kilometer senare är benen lite tröttare, men själen och sinnet lite piggare. 

Tomorrow is another day....

Taggat med: 

,

Långpass kan se ut på flera sätt

123 dagar kvar till start säger rubriken på min blogg. Känns ganska lite. Men ändå är jag bra på gång. Kör väl inte slaviskt efter programmet, det brukar jag aldrig göra men känner ändå att det är lite mer kvalitet nu med gympapass varje vecka. Och fler kilometer sprungna varje vecka.

Veckan som gick bestod av flera resor och det blev ett par kortare vändor på löpband i stället för uterundor. Långpass blev det inte alls så det fick jag ta igen på måndagen. Men måndag är också gympadag. För att få ihop det blev det en alldeles egen variant på långpass som bestod av följande:

Transportjogg till Möjahallen med ryggsäck innehållande ombyte och banan. Ställde ryggan utanför och fortsatte sen passet med att springa cirka 30 minuter bortåt längs vägen. Hade mer koll på klockan än tempot. Vände när det var dags och var åter vid Möjahallen i lagom tid för att hinna äta banan, byta tröja och skor innan passet började. Möjagympan är en särskild sort, vi har ingen levande gympaledare, däremot en som vi projicerar på väggen. Ett antal olika DVD från bland annat Friskis och Svettis och iForm erbjuder denna variant som funkar fint hos oss, bara datorn är på rätt humör. Det var den denna dag och det blev 55 minuters träning av både mage och ben. Sen fick den trötta maradrömstanten dra på sig jackan och jogga hemåt igen, efter ungefär 2,5 timmars långpass totalt sett.

Jag tror det är bra träning även om det inte blev jättemånga kilometer den här gången (bara 11). Nu blir det vila och ett par mötesdagar i stan. Sen påt igen. Torsdag är också gympadag. Vi får se hur jag kombinerar ihop det med löppasset då. Men alla sätt är bra utom dom dåliga.

Ömsom vind ömsom vatten

Ja, det är ju de där höstrundorna. Då prestationens absolut svåraste moment ligger först: Att komma över tröskeln. När kulingen viner och regnet piskar mot rutan känns löplusten inte som starkast. Om jag säger så. Själv är jag inte jättebra på att hålla uppgjorda planer och den här veckan borde jag ha kört en tidig fartleksrunda i går, före frukost. Men då kände jag mig risig och blev kvar i sängen en stund i stället efter att ha bestämt mig för att köra rundan i dag i stället. Det var osmart! 


Idag är det riktigt ruggigt väder. Som inte vill gå över. Det bara blåste och blåste och regnade och regnade ända tills jag motvilligt insåg att jag inte kunde vänta längre utan drog på dubbla lager med löpkläder. Mössa och vantar för första gången i år. Och gav mig ut i rusket. Gick väl an i början när jag hade kulingen i ryggen, men hemvägen var desto slitigare.

Men rundan blev av och duschen och kaffet efteråt når oanade höjder på njutningsskalan! Det finns inga gränser för vad en tant kan göra för att få en riktigt god kopp kaffe! Sådeså!

Äldre inlägg

Nyare inlägg