Maradrömmen - efter pandemin

Inspirationen för att blogga har inte riktigt återkommit, det har däremot lusten att springa.

Efter två månader på det nya träningsprogrammet med Paceonearth ser jag nu fram emot varje nytt pass redan innan jag duschat. Ett varierat program, ett program som fokuserar på trail som jag nästan inte sprungit alls, tidigare och samtidigt pushar på det här med farten. Alltså - man får inte ha någon fart alls, egentligen. Det är pulsen som räknas och tiden man är ute. Att hålla nere pulsen medan man springer är en konst, fungerar det inte så går man en bit tills pulsen är på rätt nivå igen. Väldigt behagligt.

Nu efter två månader märks det förbättring i alla fall. Det går aningens mindre långsamt på samma pulsnivå och Garmin har gjort mig hela tre år yngre (konditionsålder) bara senaste veckan. Jag är långt ifrån den nivå där jag en gång var, men det känns positivt.

Gårdagens långpass, mest genom skog blev totalt nästan 14 km och det var det längsta jag sprungit på mycket länge. Eller gåjoggat. Eller lågpulsat. Blev knappt trött. Under tiden jag lufsade fram hann jag fundera på saker och ting och när jag kom hem satte jag mig och gjorde en anmälan till Skövde sextimmars i mars. Det blir en bra avstämning inför Stockholm marathon i juni som jag redan är anmäld till.

Måtte nu alla små elaka pandemisläktingar hålla sig borta så inte allt stängs ner igen!!!

Det har ju varit si och så med löpträningen denna varma sommar. Visst har det blivit några kilometer och till och med mil, men inte alls som vanligt. Och Ultravasan har krupit närmare och närmare. Senaste långpassen var Stockholm Marathon 2 juni och ett pass på 25 km på Fårö i början av juli. Därefter nada (om man inte räknar Möjaloppets 12 km som långpass).

Nu har vi sån tur att vi här på ön har några riktiga energiknippen som satt ihop en heldags träningsevent - MoveOn. En provapådag med massa olika saker. Start kl 9 och slut kl 18. Vilket långpass! Så jag anmälde mig dit och har fortfarande, tre dagar efteråt lite träningsvärk här och var. Zumba, Afrikansk dans, gympa, spring, rörlighet, cirkelträning, core och yoga. Plus lite till. Vet inte hur många burpees vi gjorde, eller armhävningar. Jägarvila, situps och utfallssteg. Prebensintervaller (ja, jisses, dessa Prebensintervaller!!!) Och mycket annat.

På eftermiddagen fick jag lite "soppatorsk" och hoppade över ett pass med parträning och gick i stället till affären och inhandlade en riktigt onyttig munk och något nyttigare nyponsoppa för att fylla på energiförrådet. Och sen på´t igen.

Stort tack till Malin och Mia med kollegor som ordnade detta. Nu känner jag att jag gjort mitt långpass. I tid i alla fall, och säkert också i träningseffekt. Det får duga!

Jag är ju en genuint lat joggare. Visserligen blir det rätt många kilometer varje vecka, men jag är inte särskilt benägen att slita hårt för det. Det ska vara roligt, jag ska må bra och jag ska längta efter nästa pass också.

Men så är det de där loppen man råkat anmäla sig till. Det är några med både terräng och backe som väntar framöver och speciellt backe måste jag bli bättre på. Därför blev det faktiskt ett backpass häromdagen. Efter en rejäl uppvärmning körde jag fem långa backlöpningar upp till ett vattentorn. Det var inte lätt, det var inte särskilt roligt, men det kändes väldigt bra efteråt att jag hade gjort det. Bra träning för både ben och kondis. Och psyke.

Med det passet avklarat har jag ställt in mig på vilsammare löpning resten av veckan eftersom jag skulle till Almedalen. Då blir det många steg på Visbys kullerstenar varje dag och inte så mycket tid eller ork för springandet. I morse fick jag i alla fall till en runda längs Toftas kustlinje.

Tänkte först köra 4 km bortåt och sen vända hem, men av "vägtekniska" skäl vände jag åter lite tidigare än jag tänkt. Däremot kunde jag avsluta med pulsande i lös sand och ett skönt dopp (i joggingstassen) i havet som avslutning. Det ska vara gött att jogga!

Nästa pass blir troligen på underbara Fårö. Väldigt lätt att längta efter...

Avslutar med en liten reflektion efter att ha åkt mellan Tofta (där jag bor) och Visby/Almedalen ett antal gånger de senaste dagarna. Det är ca 2 mil enkel resa. Det känns jättelångt i bil, och blotta tanken på att jag avverkat en tur-returvända till fots känns helt obegriplig. Men det har jag ;-)

Den här helgen har jag varit på besök i Ystad. Bott på hotell och deltagit i ett jubileum. Jättetrevligt. Lite nöjd med att jag faktiskt kom upp tidigt för att hinna med en morgonrunda före hotellfrukosten. En medlem i Team Snigel hade tipsat om nån strandpromenad och så fick det bli. Fast först sprang jag åt fel håll och hamnade i färjteterminalen. Andra hållet gick bättre och ledde vidare på gångvägar längs skimrande hav på ena sidan och blomsterprunkande trädgårdar på den andra. 

Mötte faktiskt  ett par morgonbadare och fick veta att det kanske var 10-11 grader i vattnet. Badar själv inte i sånt men nog var det skönt att gå ner på stranden och blaska lite för svalkans skull. Solen gassade. Detta blev tredje distansrunden i rad, två utan särskild plan, en med långa intervaller. Vet inte riktigt hur jag ska träna nu så jag kör lite på känsla. Just idag blev det mest en "upptäckarrunda" med en del fotostopp. Själen måste också få sitt! Benen fick nio kilometer...

Om sex dagar ska det springas Göteborgsvarv, men jag är så fokuserad på marathondebuten att jag nästan glömmer bort det. En liten halvmara är väl ingenting. Eller..? Tänker i alla fall försöka avverka den helt kravlöst. Bara njuta och ha kul. Kommer att ha gott om tid och inte behöva oroa mig för några rep. Det känns viktigt att jag kör det här "sista långpasset" med en bra känsla i kroppen, så jag riktigt längtar efter dubbleringen två veckor senare. 

Får så mycket pepp från folk runtomkring redan nu. Känns väldigt kul. Flera säger att det är en prestation bara att komma till start, själv har jag väl lite högre ambition än så. Men det blir som det blir.