Det blev 24 kilometer i alla fall. Inte särskilt bra kilometrar, i alla fall inte de 8-9 sista. Men i början gick det fint. Körde gåjogg som vanligt och malde på, den här gången på asfalt som faktiskt fått lite vårkänsla med grushögar i stället för snömos. Det var tidig morgon när jag gav mig ut och även om solen var uppe så kändes det nästan som soluppgång när den kom över trädtopparna och några fåglar började kvittra i buskarna. Tempot var som jag ville ha det, fokus låg helt på att köra hela sträckan. I fickan hade jag en förpackning nötcreme som skulle ge lite energitillskott vid vändpunkten efter 12 km. Så var det i alla fall tänkt. Men så blev det inte för när jag kom dit så hade nötcremen gjort sig totalt osynlig. Letade i alla fickor och midjeväskan utan resultat.
Jag funkar ju som så att när något inte går som planerat så är det inte lika roligt längre så det blev helt klart en mental dipp i det här läget. Fanns dock inte så mycket annat att göra än att börja springa tillbaka. Så då gjorde jag det och det gick väl hyfsat en dryg halvmil, då började det kännas att jag inte tankat. Jag närmade mig ett bageri och fick nästan hallucinationer om de wienerbröd jag skulle kunna köpa där. Eller kanske rentav sätta mig med en fika och sen ta bussen resten av vägen. Oh, vilka drömmar jag hade och magen den knorrade. Men benen sprang faktiskt förbi bageriet. Trots allt.
Ett par busshållplatser längre fram var det nära igen att jag avbröt, men bussen hade just gått och att vänta på nästa skulle ta lika lång tid som att gå resten av vägen. Så jag gick. Totalt slut. Avslutade med besök i närbutiken där jag inhandlade banan och en Snickers som jag direkt stoppade i mig. Får väl se detta pass främst som mental träning och det gick ju i alla fall ganska bra. Wienerbröd får jag äta nån annan gång.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS