Maradrömmen - efter pandemin

Det blev 24 kilometer i alla fall. Inte särskilt bra kilometrar, i alla fall inte de 8-9 sista. Men i början gick det fint. Körde gåjogg som vanligt och malde på, den här gången på asfalt som faktiskt fått lite vårkänsla med grushögar i stället för snömos. Det var tidig morgon när jag gav mig ut och även om solen var uppe så kändes det nästan som soluppgång när den kom över trädtopparna och några fåglar började kvittra i buskarna. Tempot var som jag ville ha det, fokus låg helt på att köra hela sträckan. I fickan hade jag en förpackning nötcreme som skulle ge lite energitillskott vid vändpunkten efter 12 km. Så var det i alla fall tänkt. Men så blev det inte för när jag kom dit så hade nötcremen gjort sig totalt osynlig. Letade i alla fickor och midjeväskan utan resultat.

Jag funkar ju som så att när något inte går som planerat så är det inte lika roligt längre så det blev helt klart en mental dipp i det här läget. Fanns dock inte så mycket annat att göra än att börja springa tillbaka. Så då gjorde jag det och det gick väl hyfsat en dryg halvmil, då började det kännas att jag inte tankat. Jag närmade mig ett bageri och fick nästan hallucinationer om de wienerbröd jag skulle kunna köpa där. Eller kanske rentav sätta mig med en fika och sen ta bussen resten av vägen. Oh, vilka drömmar jag hade och magen den knorrade. Men benen sprang faktiskt förbi bageriet. Trots allt.

Ett par busshållplatser längre fram var det nära igen att jag avbröt, men bussen hade just gått och att vänta på nästa skulle ta lika lång tid som att gå resten av vägen. Så jag gick. Totalt slut. Avslutade med besök i närbutiken där jag inhandlade banan och en Snickers som jag direkt stoppade i mig. Får väl se detta pass främst som mental träning och det gick ju i alla fall ganska bra. Wienerbröd får jag äta nån annan gång.

Det skulle springas tröskelpass, eller i alla fall nåt åt det hållet. Långa halvsnabba intervaller varvat med korta snabba. Inga pauser. Har haft noll inspiration för att köra det ute. Vet så väl vad som händer när flåset går igång lite mer än jag gillar. Det pausas. Och sen blir det långsammare vartefter.

Valde denna gång därför att utmana mig själv och köra passet på löpband. Ställde in de hastigheter jag skulle ha och sprang på. Det gick över förväntan. Vet ju att det är lättare att springa på löpband än ute, men att det skulle vara så lätt hade jag inte vågat hoppas på. Och - jo, jag hade ställt in lite lutning. Det blir fler gånger, helt klart!

Men i övermorgon blir det långpass gåjogg igen. Om planen håller så ska minst en halvmara avverkas då. Utomhus så klart!

Fast egentligen blev det ganska kort om man räknar kilometer, men det var i alla fall lite mer än programmet som tyckte jag skulle vara ute och gåjogga i 90 minuter, det blev 97. Hur långt jag kom är ju faktiskt oviktigt i sammanhanget.

För första gången på mycket länge körde jag disciplinerad gåjogg med 8 minuter jogg och 1 minut gång hela tiden. Och precis som jag egentligen redan vet blev medeltempot högre än när jag joggar hela tiden. Det är jättetydligt. Lika tydligt var det också att man blir bra på det man tränar och eftersom jag inte tränat sån här gåjogg sen i somras hade jag ibland svårt att komma igång efter gångavsnitten. Det som tidigare varit helt naturligt och gått automatiskt krävde nu lite mer aktiv igångsättning och jag fick mer än en gång uppmana mig själv:

- Jomen spring nu, om åtta minuter får du gå igen.

Och så gjorde jag just det. Härligt pass blev det i alla fall i strålande januarisol. Nollgradigt och vindstilla. Härlig runda.

... nu får det bli ordning på torpet igen. Har varit alldeles för ostrukturerad med springandet ända sedan Hässelbyloppet. Nu är det dags att styra upp det här lite igen eftersom nästa marathonlopp närmar sig. Den 18 maj är det Helsingfors City Marathon och dit är jag anmäld. Innan dess ska jag klara av Premiärmilen den 30 mars och Tjejmilen21 den 27 april.

Idag påbörjade jag ett 20-veckorsprogram mot maran. De andra loppen får komma som "träningspass" längs vägen. Kommer lägga mycket fokus på uthålligheten nu. I Helsingfors finns det "reptider" på många ställen och jämför jag med Stockholmsmaran så kan det bli rejäla problem med den sista vid 40 km om jag inte skaffar mig bättre ork. Fast det kanske inte är 28 grader varmt i Helsingors å andra sidan...

Hur som helst så blev det kortintervaller i dag. 15x90 sekunder med 20 sek vila. Har inte sprungit kortintervaller på ganska länge så det var rätt tufft, speciellt som vägen var isig och moddig och jag hade mina dubbade (inte så lättsprungna) skor.

Men nu är det gjort i alla fall. Det är gott så.

I morgon blir det transportjogg till och från Möjagympan och på onsdag väntar programmets andra löppass.

Det var bestämt att det skulle bli långpass, jättelångpass. Tre mil var det tänkt och för att få in det ställde jag klockan tidigt en söndagmorgon. När jag vaknade strilade regnet ner. När jag åt min gröt och drack mitt kaffe duggade det. I stället för vindjacka blev det regnjacka och mobilen stoppade jag i plastpåse. Vätskebälte med energidryck, nyponsoppa och vatten i de olika flaskorna. Banan och nötcreme i fickan. Kepsen djupt neddragen och ut kom jag. Körde min sedvanliga gåjogg och inledde med 10 minuters promenad som uppvärmning. Sen rullade det på. Det blev blötare och blötare. Jag sprang och sprang. Vägen var lerig. Jag blev lerig. Skorna blev genomsura.