Maradrömmen - efter pandemin

Walkstreaken går bra. Arton dagar i rad har jag nu tränat, en av dem var på gym, alla andra utomhus med eller utan stavar. Ibland går jag fort, ibland långsamt. Minst tre km, oftast blir det mellan 4 och 6. Dessutom blir det lite styrka för knä och ben varje dag också. Tåhävningar varje gång jag passerar trappan, gummibandet sitter på sängbenet för lite drag och töj vid uppstigning och/eller sänggång. Och knäböj går utmärkt att träna när man borstar tänder eller lagar mat.

Så det går faktiskt framåt. Har en helt annan känsla i benet nu även om det är en bit kvar. För en vecka sen vågade jag mig på ett litet springtest igen. 4x1 minut med 4 minuters gång mellan varje. Och över 1 km lugn gång både före och efter. Riktigt läskigt var det när första springminuten skulle börja. Skulle det göra ont eller...

Men det gjorde inte ont utan jag slutförde enligt plan. Och sen vågade jag knappt känna efter om det gjorde ont efteråt i stället. Eller nästa dag. Men det gjorde inte ont då heller. Det enda jobbiga var att hålla i bromsen, inte ha för bråttom nu! Lugn och fin. Jag har just avverkat veckans tredje "springpass" och den här gången blev det 3x1 minut och 2x2 (med 4 minuters gång mellan varje).

Är lite hypokondriker och känner allt möjligt i benet då och då. Men det brukade ju kännas i benen förr också när man sprang. Eller foten, eller ryggen. Men just nu är jag bara fokuserad på benet. Men det känns faktiskt riktigt bra. Nästan jämnt. Inte hundra, det är en liten bit kvar men det känns väldigt, väldigt tydligt att jag äntligen verkar vara på rätt väg. Tillbaka.

Man ska inte fira för tidigt, men jag har ändå anmält mig till Stockholm Marathon 2018. Drömmar ska man ha, mardrömmar går över, maradrömmen fortsätter.

Många gillar ju att köra runstreak, alltså springa en runda varenda dag. Somliga har hållt på flera år och det är verkligen imponerande. Har sett att många väljer att sätta minimisträckan ganska lågt, kanske en engelsk mile eller ett par tre kilometer. Motiveringen är då att det aldrig ska behöva saknas tid för att göra det lilla som behövs för att inte bryta serien.

Har aldrig varit lockad av det där. Hela proceduren med ombyte före och efter, inklusive dusch tar ju mer tid än själva springandet. Det har bara verkat jobbigt. Men nu har jag ju faktiskt krupit till korset för nu när jag rehabar för fullt med bungypumpstavar och promenader så behövde jag nya morötter, nya mål för att hålla igång. Och det blev alltså en walk-streak som jag inledde den 1 juni. Minst tre kilometer om dagen har det blivit sen dess. Med stavar för det mesta, men ibland utan också.