Visar inlägg i kategorin Reflektioner

Tillbaka till bloggens startsida

Hälsan går först

Det där jag skrev om i förra inlägget, inspirationen och tanken att köra en tidigare marathondebut kom av sig. Inte direkt, för jag körde det nya programmet i hela fyra pass och kände verkligen att det funkade. Så kom måndagen då jag vaknade med rejält ont i örat. Öroninflammation. Till saken hör att jag har ett hörselimplantat på det örat som gör att konsekvenserna kan bli betydligt allvarligare än för andra. Först förstod jag inte ens riskerna själv utan åt Alvedon och väntade på att det skulle gå över. På onsdagen besökte jag dock vårdcentralen och fick vanligt penicillin utskrivet av en allmänläkare. På onsdagkvällen fick jag information om det skulle behövas annan behandling (tack implantatvänner i Facebookgruppen!) och torsdag morgon hängde jag på telefonluren till min implantatklinik. De lovade att återkomma och gjorde också det men först sex timmar senare. Innan dess hade det tillstött komplikationer som ökat min oro och gjort att jag ringt runt lite varstans och till sist fått tipset att bara åka till ÖNH-mottagningenoch sätta mig. "Dom kan inte vägra dig hjälp".

Svensk sjukvård idag är inte vad den borde vara, åtminstone inte i inledningsskedet. Men väl på plats blev jag väl mottagen och behandlad. Intravenös antibiotika i hästkur i två dagar följt av fortsatt behandling har nu gjort att jag en vecka senare faktiskt börjar känna mig nästan normal igen.

Men springandet har jag inte ägnat en tanke förstås, eller jo, tänkt har jag kanske men det har verkligen känts fullkomligt ointressant. En kort promenad blev det igår. Det är allt. Nu återstår 8 dagars antibiotikakur och återbesök. Har ingen aning om när jag kan börja springa igen. Det blir som det blir.

Hälsan går först!

Man ska inte surfa på nätet

Rubriken känns kanske inte klockren för att komma från en sån som jag som surfar jättemycket. Men nu har jag kommit på att det rentav kan vara lite farligt. Till exempel så råkade jag nånstans på Facebook se en diskussion om olika maratonlopp, deras för- och nackdelar osv. Ett inlägg där tilltalade mig alldeles särskilt och jag surfade vidare till loppets hemsida för att få veta mer.

Nu är det ju så att mitt stora "one and only" mål länge har varit Stockholm Marathon. Först 2017 och sen, när skadan tvingade mig att stå över förra året så gäller 2018. Det är dit jag vill komma. Gå i mål på Stadion sådär som man ser på bilderna ungefär.

Men så var det detta med surfandet och det här andra loppet. Jätteplatt bana. Starttiden tas från startlinjen (inte startskottet). Loppet körs som av en händelse precis den vecka när jag planerat mitt absolut längsta långpass (35 km) inför Stockholm Marathon. Tänk om man skulle...? Kollade resultatlistan från förra året och då hade jag definitivt kommit sist, nån kvart efter alla andra. Minst. Men vem vet vilka som deltar i år?

Blev ju så himla sugen på detta att jag blev tvungen att slå på bromsen. Men bara lite. Nu har jag ändrat lite till ett träningsprogram med något högre krav än jag kört tidigare. Blir man jätteinspirerad och vill hoppa på nåt går det kanske att spänna bågen lite tänker jag. Ska följa detta program februari ut. Och om jag klarar det, då anmäler jag mig till ett "marathongenrep" i april. Tror jag...

Det allra första passet körde jag igår. Fartigt sådant, med både långa springavsnitt i lite snabbare tempo och korta intervaller jättefort. Och det var kul och gick bra. Blev riktigt förvånad över vilka farter mina stackars gamla ben kunde prestera då och då. De vill ju helst lunka på i det där bekväma jag-kan-hålla-på-hur-länge-som-helst-tempot annars. Det kan dom ju få, men inte förrän till helgens långpass.

Summering för 2017

Så här några dagar före nyår har en förkylning tagit befälet. Blir ingen springrunda idag. I stället tänkte jag summera 2017. Ett konstigt joggarår blev det. Var ju bra på gång i början av året även om avslutningen 2016 med ca 15 mil i december bara för att nå målet "100 mil på ett år" gett lite ömhet i ena vaden. Maradrömmen levde i allra högsta grad och jag såg verkligen fram emot att genomföra mitt "kvinndomsprov" till sommaren.

Inledde 2017 med vila och sen en del alternativ träning, gympa osv. I januari blev det bara totalt ca 5 mil jogging, men desto mer gympa och simning. Det onda försvann och i februari fick jag till ett rejält långpass om 25 km utan problem och i mars blev längsta passet nästan 32 km. Någon vecka senare sprang jag också Tunnel Run längs Citybanan som var kul men gick måttligt fort.

I april började det strula igen. Samma ben som tidigare. Ersatte långpassen med kortare dito eller rentav med stavgång. Sålde startplatsen till Women Health Half Marathon som jag längtat efter så länge. Benet var bra ibland och desto sämre andra dagar. Gjorde ofta inte ont när jag sprang men några timmar efteråt eller dagen efter desto värre. Fick tips om en naprapat och var väl beredd på att bli uppläxad. 60-åriga tanter ska inte träna för marathon. Eller..? Men jag mötte i stället stor förståelse och ny kunskap. Fick tips om hur jag skulle göra med den muskelinflammation jag tydligen fått i vaden, som orsakade smärtorna i knät och senfästen där.

Hade fortfarande hoppet kvar när det gällde Stockholm Marathon. Men inte så länge. Till sist fick jag med sorg i hjärtat sälja även den startplatsen. Sen började jag om från början. I maj blev det bara stavgångsrundor några gånger i veckan och från första juni körde jag "walkstreak" och var ute varenda dag minst 3 km rask bungypumpgång. Började väl fundera på om det skulle bli så här framöver och nästan finna mig i tanken att inte kunna springa mer. Alls. I mitten på juni kunde jag ändå inte låta bli att testa några springsteg. Med stavar. Sen blev det några fler och vilade flera dagar mellan varje försök för säkerhets skull. Ingen smärta.

Den 3 juli var jag på Fårö. Älskar att springa där och den här dagen lämnade jag stavarna hemma för första gången och gav mig ut på långpass med 2 minuters jogg och 3 minuters gång. Känslan när jag kom ut till havskusten vid Gamle Hamn var helt obeskrivlig. Sol, vind och dånande havssjö och ingen smärta någonstans. Bara en stor lycka över att vara igång igen. Jag fick tvinga mig att fortsätta med ena foten på bromspedalen. Korta joggintervall varvat med gång. Stavgång. Gympa. Men stadigt mer och mer spring och i slutet på juli tog jag mig försiktigt runt Möjaloppets 11 km, bara för att se om benet höll. Det gjorde det. Men farten var lägre än 2016 förstås.

I augusti började det bli som vanligt igen. Veckoransoner om 15-20 km. Tjejmilen genomfördes, liksom Midnattsloppet. båda något långsammare än tidigare. I september var det dags för Stockholm Halvmarathon, det första längre asfaltsloppet sen skadan. Tog det medvetet jättelugnt och fixade det marginellt snabbare än min förra halvmara - Göteborgsvarvet 2016. Och benen höll.

Senare delen av hösten fortsatte med lagomträning. Började delta på Möjagympan för att få variation, började med backintervaller för att få bättre kondis. Anmälde mig till Borås 6-timmars i november och klarade av 38 km gåjogg runt en sjö utan problem.

Gick nästan hela sista timmen för säkerhets skull. Väldigt nöjd med den prestationen som dessutom gav mig en tilltro till vad min kropp faktiskt klarar av både mentalt och fysiskt.

Från den 4:e december kör jag ett nytt marathonprogram. Det är avsett för totala nybörjare och målsättningen är "klara loppet/6 timmar". Jag har ju trots allt en del mil i bagaget redan så jag kör lite längre och aningens snabbare än anvisningarna. Men ändå väldigt lugnt och försiktigt. Den här gången ska jag inte ha för bråttom!

Förberedelser

Om tre dagar är det dags för min hittills största löparutmaning. Målsättningen är inte att springa fort eller vinna. Bara att klara av att förflytta mig i sex timmar. På något sätt. Om jag så ska krypa sista biten. Banan går på packat grus längs en sjö - känns rätt mycket som hemma på nåt vis och det är bra. Asfalt hade blivit tufft. (bild lånad från FB-gruppen för loppet)

Det börjar kännas lite nervöst nu och jag håller på med förberedelser som värsta elitlöpare. Förutom kolhydratladdning och sån där överkurs då, det skippar jag. Men packningen är genomgången femtioelva gånger, fotvården avklarad, strategin fastställd och fyra påsar nötcreme inhandlade som belöning för varje milstolpe (eller efter avslutat lopp om jag inte når fyra mil). Just nu håller jag på att provköra min GPS-klocka för att se om den klarar 6 timmar utan att få slut på batteri.

Vädret ser lovande ut med sju grader och uppehåll, men det kan bli lite regn också så extra ombyte finns med, förutom de varma kläder jag ska byta till efter målgång. Sist jag sprang riktigt långt blev jag nämligen förfärligt frusen efteråt. Och då var det ändå bara drygt 4,5 timmar.

Ja, herrejösses vad man ger sig in på! Men provar man inte får man inte veta om det går! Eller hur det går. Bara att ta farväl av tånaglarna och hoppas på det bästa.

Enligt uppgift från tävlingsledningen ska det gå att följa mig på http://jogg.se/liveresultat under loppet.

Skicka mycket gärna pepp via sms eller messenger till mig under dagen (loppet går 09.30 - 15.30). Jag kommer att behöva det!

Lathet och racerapport

Många tror inte att jag är lat. Lat? Du som springer så mycket. Men latheten yttrar sig ju i att jag inte orkar kämpa för att bli bättre eller snabbare. Jag gillar helt enkelt inte att ta i så man nästan spyr. Mycket trevligare att lufsa på i lagomtempot. Mitt eget lagomtempo.

Idag deltog jag i Möjaloppet - lokalt och lättsamt. Cirka 11.4 km långt enligt min GPS men 12 km enligt arrangören. Start på grusväg, sen en sträcka genom skogen och avslutningsvis blir det grusväg igen. Hade som vanligt en plan, men allt överskuggande var att inte riskera nån överansträning av benet. Därutöver fanns väl 7.30-tempo i sikte på första etappen, skogen "fick bli som det blev" (det regnade igår och hala rötter och mossa är inte så himla kul för en gammal tant). Fanns krafter kvar efter skogsavsnittet så skulle de göras slut på, var tanken. Och det blev ungefär så också. Nästan.

Efter starten försvann "alla andra" rätt fort och jag sprang större delen av loppet ensam. En ung kille som verkade köra nån sorts intervaller och gick mycket sprang jag faktiskt förbi uppe i skogen, men i övrigt såg jag inte en enda medtävlare utan intalade mig att det var ett vanligt långpass.

Efter skogsavsnittet var snittempot bortåt 8.40 och energin var kanske inte på topp heller (men bättre än förra året faktiskt) så jag lufsade på, gick ibland men inga längre sträckor. Uppförsbacken i Löka gick jag och sen blev det någon sorts spurt i mål i alla fall.

Benet höll hur bra som helst, kände inget alls. Men konditionen. Suck. Har tränat intervaller och ska fortsätta med det för att om möjligt få upp den till normalnivå snart. Men behagliga intervaller, inte tills jag spyr! Det måste vara roligt!

Om en dryg månad är det Tjejmilen och sen en planerad halvmara som just nu känns ganska osäker på grund av min dåliga kondition. Som det är just nu har jag inte en chans att klara maxtiden.

Men håller det öppet ett tag till.

Äldre inlägg

Nyare inlägg