dagar kvar till start

Om

Råkade visst klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018

Tänkte blogga om den mar(a)drömmen här.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Reflektioner

Tillbaka till bloggens startsida

Lathet och racerapport

Många tror inte att jag är lat. Lat? Du som springer så mycket. Men latheten yttrar sig ju i att jag inte orkar kämpa för att bli bättre eller snabbare. Jag gillar helt enkelt inte att ta i så man nästan spyr. Mycket trevligare att lufsa på i lagomtempot. Mitt eget lagomtempo.

Idag deltog jag i Möjaloppet - lokalt och lättsamt. Cirka 11.4 km långt enligt min GPS men 12 km enligt arrangören. Start på grusväg, sen en sträcka genom skogen och avslutningsvis blir det grusväg igen. Hade som vanligt en plan, men allt överskuggande var att inte riskera nån överansträning av benet. Därutöver fanns väl 7.30-tempo i sikte på första etappen, skogen "fick bli som det blev" (det regnade igår och hala rötter och mossa är inte så himla kul för en gammal tant). Fanns krafter kvar efter skogsavsnittet så skulle de göras slut på, var tanken. Och det blev ungefär så också. Nästan.

Efter starten försvann "alla andra" rätt fort och jag sprang större delen av loppet ensam. En ung kille som verkade köra nån sorts intervaller och gick mycket sprang jag faktiskt förbi uppe i skogen, men i övrigt såg jag inte en enda medtävlare utan intalade mig att det var ett vanligt långpass.

Efter skogsavsnittet var snittempot bortåt 8.40 och energin var kanske inte på topp heller (men bättre än förra året faktiskt) så jag lufsade på, gick ibland men inga längre sträckor. Uppförsbacken i Löka gick jag och sen blev det någon sorts spurt i mål i alla fall.

Benet höll hur bra som helst, kände inget alls. Men konditionen. Suck. Har tränat intervaller och ska fortsätta med det för att om möjligt få upp den till normalnivå snart. Men behagliga intervaller, inte tills jag spyr! Det måste vara roligt!

Om en dryg månad är det Tjejmilen och sen en planerad halvmara som just nu känns ganska osäker på grund av min dåliga kondition. Som det är just nu har jag inte en chans att klara maxtiden.

Men håller det öppet ett tag till.

Det bästa med att inte kunna springa är...

... Man slipper tvätta svettiga träningskläder

... Man sliter inte på de svindyra löpardojjorna

... Man behöver inte använda skärp på byxorna längre

... Man har mer plats i resväskan eftersom joggingkläderna stannar hemma

... Man får nya tånaglar

MEN JAG VILL HELLRE SPRINGA IGEN

förstår inte...

...varför en försiktig löprunda som var så smärtfri och bra igår kan få det att kännas så pass "oskönt" idag. Frustrerande!

Taggat med: 

To do or not to do...

Ja, inte vet jag hur det blir framöver. Knappt två veckor till Women Health Half Marathon och knäet behöver en del ytterligare omsorg helt klart. Stretchar, tåhäver, benböjer och mycket annat just nu. Sånt går riktigt bra. Min bästa vän är just nu mitt knästöd. Och tigerbalsam.

Promenera kan jag också göra bitvis helt problemfritt, men så ilar det till igen några steg då och då så man ska inte ta ut nåt i förskott. Men det går framåt. Har vacklat mellan om jag ska besöka en fysioterapeut eller en naprapat för att få professionell hjälp men inte kommit till skott så det är egenvård som gäller just nu. Och mycket googlande. Hittat en massa knäproblem som jag definitivt inte tror jag har. Antihypokondriker tydligen.

Frågan är väl mer hur mycket man vågar riskera. Eller inte riskera. Får ta beslutet längre fram och dessutom vara beredd att OM jag startar i WHHM också lova mig själv att kliva av om det börjar göra ont igen.

Jag var ju faktiskt bra i knät rätt många veckor ända tills jag började med det nya programmet och det innehöll snabba koordinationslopp som jag aldrig kört förr. Kanske har det nåt samband? Det var efter första passet med sådana som jag åter fick lite känningar i alla fall, och efter det andra som jag fick rejält ont. Det onda satt på samma ställe som runt nyår då jag (dumt nog) ökat på träningsmängden alldeles för fort de sista veckorna. Annat löpsteg, lite tuffare för musklerna... Ja, inte vet jag.

Jag är kanske skapt för att bara springa långsamt?

Taggat med: 

,

Women Health Half Marathon som snigel

Det mesta här på bloggen är ju fokuserat kring det stora målet på Stadion den tredje juni. Nästan så man glömmer bort att det ska avverkas en halvmara om några veckor. Women Health Half Marathon. Ser den som ett långpass och dessutom avstämning av formen mest.

Blev dock lite frustrerad häromdagen när jag läste att man kunde provspringa banan och då välja att följa lämplig farthållare. De lovade hurtigt att man skulle hitta "en fart som passar dig" men den långsammaste farthållaren skulle springa på 7 minuter per kilometer. Och det är ett som är säkert, det passar INTE mig! Det är liksom alltid så att man väljer bort att erbjuda pepp och stöd för alla som inte springer skapligt fort. Varför är det så?

Är det inte vi som springer fast vi inte "kan" som behöver mest stöd? Vi som av olika skäl måste eller bara gillar att springa långsamt men ändå springer. Vi som väljer att snigla fram i joggingskor i stället för att stanna kvar i soffan. Peppning är väl viktig för oss också!?

Varför finns inga farthållare för oss?

Jag är så glad att jag hittade till Team Snigel på Facebook. Där är långsamt också framåt!

Taggat med: 

,

Äldre inlägg