Om

Råkade klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj i ett rekordhett Stockholm springer jag nu vidare mot nya utmaningar.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Visar inlägg i kategorin Reflektioner

Tillbaka till bloggens startsida

Året som gick...

Det blev ett fantastiskt år om man har maradrömsperspektiv på det. Efter ett tungt 2017 med skador och rehab där jag kom igång först på senhösten igen så blev 2018 dess motsats. Med en dag kvar av året (när detta skrivs) törs jag säga att jag klarat mig utan skador (peppar peppar). Och jag har nåt de mål jag hade och klarat av både Stockholm Marathon och Ultravasan 45 samt Lidingöloppet 15. Plus några mindre lopp, förstås.

Det har hänt mycket med min ork, nu kan jag köra en mil utan att känna nåt alls i benen, och två funkar nästan lika bra, fast då blir jag lite seg på slutet. Gåjoggar gör jag fortfarande ibland, men har också upptäckt tjusningen att bara springa på. Länge. Uppförsbackar har ändrat sig från att vara oöverstigliga hinder till att bli bra styrke- och backträningsplatser. Jag har börjat jogga före frukost ibland, nåt jag tidigare trodde var stört omöjligt. Men det funkar bra och frukostkaffet blir väldigt mycket godare på det sättet.

Jag fick ihop mina planerade 1200 km i god tid före nyår och vid årsskiftet klockade jag in 1263 km och totalt 211 timmars träning (inkl gympa, simning m.m.). Vilken nörd jag blivit! Och så mycket kul jag upplevt på grund av det. Målgången i kokhett Stadion toppar bland loppen förstås. När det gäller långpass så är Det pass på Fårö resp Gran Canaria som gett oförglömliga minnen. Och Visingsö, Ystad, Malmö och Jönköping... Skorna är alltid med när jag reser.

Under 2019 tänker jag fortsätta ha kul med detta och på agendan står bl a följande:

Mars - Premiärmilen
April - Tjejmilen 21
Maj  -  Helsinfors City Marathon
Juni - Söder runt (10 km)
Augusti - Helsingborg Marathon
Oktober - Hässelbyloppet (10 km)

Men det blir ändå en sorts mellanår på vägen mot mitt nya STORA mål som är London Marathon 2020. Hä bare å åk, som Stenmark sa på sin tid, och medan jag åker ska jag också färdigställa min bok och ge ut den under våren. Nästan klar nu. Håll utkik.

GOTT NYTT JOGGINGÅR

Testning pågår

Nu börjar det bli jättenära. Bara tio dagar till "sista långpasset" även kallat Göteborgsvarvet och sen ytterligare 14 till "the big one". Det har känts bra rätt länge nu även om benen känts lite stela ibland. I början av denna vecka gjorde jag två försök att få till löppass, men latmasken vann och benen låg hellre utsträckta i soffan. Började nästan tro att jag drabbats av nån maradrömshypokondrivariant som gjorde att jag inte ville springa. Men i morse kom jag ut igen som tur var och då kändes det riktigt bra.

Det som utmärker senare tidens rundor är att jag testar allt möjligt. Vilka strumpor funkar bäst, vilka gåjoggintervall och vilket tempo är rimligt att hålla? Hur länge funkar batteriet i mobilen om den ska med och hur gör jag för att mina supporters enklast ska kunna se var jag befinner mig på banan. Skor har jag redan bestämt mig för, det blir mitt nyaste förvärv, mina Altra som visat sig vara så himla sköna och har bra plats för tårna. Och bra dämpning.

Testar även energivarianter och idag intog jag mitt livs första gel, nån gegga med koffein bland annat. Det var baske mig det äckligaste jag smakat på mycket länge. Men verkade funka som avsett och magen accepterade denna märkliga soppa. Funderar på att ta med några såna om energin på banan tar slut tills vi eftersläntare kommer förbi. Har hört att det kan bli så.

Men först och främst måste jag hålla mig hel. Det höll på att gå åt skogen med det när jag testade barnbarnens hooverboard häromdagen. I nästan tre sekunder. Sen blev det en dubbel mollbergare, tyvärr utan vatten att landa i. Men klarade mig med bara ett litet blåmärke. Får väl nånstans acceptera att jag är en gammal farmor, borde väl parkera mig i gungstolen tycker somliga och hooverboard är definitivt inget för mig men marathon tänker jag springa i alla fall.

Så de så!

Tre år har gått...

Idag, den första maj, är det exakt tre år sedan jag bestämde mig för att börja jogga.Som omväxling till stavgång och en och annan gym- eller simtur när tillfälle gavs.

Inte trodde jag väl då att jag skulle bli så biten som jag är. Det handlade mest om att jag kände att jag behövde röra lite mer på mig och ville testa om löpning var nåt för mig. Det var det...

  • 2015: 269 km sprunget (maj till december) och första Tjejmilen avklarad.
  • 2016: 1 000 km sprunget och första halvmaran.
  • 2017: 1006 km sprunget och andra halvmaran samt Borås sextimmars. Men planerad marathondebut fick ställas in på grund av bråkig vadmuskel och sommaren gick i rehabens tecken.
  • 2018: 437 km sprunget (jan till maj) och inga lopp avklarade. Än.

Från de första stapplande kilometrarna, via en del överansträningsskador, rehab och kämpande till att nu vara en stolt snigel som varken springer fort eller snyggt. Men ganska mycket! Och på många platser. Härliga Fårörundor längs havet mot raukarna. En runda på Margaretaöns fina bana mitt i Donau, längs Barcelonas playa eller genom vattenfall mellan små byar på Madeira. Eller helt enkelt kors och tvärs i Göteborg eller fram och tillbaka på min lilla grusväg hemma på ön.

Och mycket mycket mer. Det här med att springa långt och långsamt gör att man hinner se mycket man inte annars fått se. Och har man lika dåligt lokalsinne som jag blir det ännu mer ;-)

Och lopp har jag också sprungit ganska många. Tjejmilar, Midnattslopp och två halvmaror. Ett tunnellopp, några snigellopp och tre Möjalopp. Hässelbylopp, Vårrus och Topplopp. Och ett sextimmarslopp i Borås.

Det är kul med medaljer! Kvitton liksom. Jag kan!

Och sämre hobby kan man ju ha. Hipp hipp hurra för mig och mina löpardojjor. Alla femtioelva paren!

Hälsan går först

Det där jag skrev om i förra inlägget, inspirationen och tanken att köra en tidigare marathondebut kom av sig. Inte direkt, för jag körde det nya programmet i hela fyra pass och kände verkligen att det funkade. Så kom måndagen då jag vaknade med rejält ont i örat. Öroninflammation. Till saken hör att jag har ett hörselimplantat på det örat som gör att konsekvenserna kan bli betydligt allvarligare än för andra. Först förstod jag inte ens riskerna själv utan åt Alvedon och väntade på att det skulle gå över. På onsdagen besökte jag dock vårdcentralen och fick vanligt penicillin utskrivet av en allmänläkare. På onsdagkvällen fick jag information om det skulle behövas annan behandling (tack implantatvänner i Facebookgruppen!) och torsdag morgon hängde jag på telefonluren till min implantatklinik. De lovade att återkomma och gjorde också det men först sex timmar senare. Innan dess hade det tillstött komplikationer som ökat min oro och gjort att jag ringt runt lite varstans och till sist fått tipset att bara åka till ÖNH-mottagningenoch sätta mig. "Dom kan inte vägra dig hjälp".

Svensk sjukvård idag är inte vad den borde vara, åtminstone inte i inledningsskedet. Men väl på plats blev jag väl mottagen och behandlad. Intravenös antibiotika i hästkur i två dagar följt av fortsatt behandling har nu gjort att jag en vecka senare faktiskt börjar känna mig nästan normal igen.

Men springandet har jag inte ägnat en tanke förstås, eller jo, tänkt har jag kanske men det har verkligen känts fullkomligt ointressant. En kort promenad blev det igår. Det är allt. Nu återstår 8 dagars antibiotikakur och återbesök. Har ingen aning om när jag kan börja springa igen. Det blir som det blir.

Hälsan går först!

Man ska inte surfa på nätet

Rubriken känns kanske inte klockren för att komma från en sån som jag som surfar jättemycket. Men nu har jag kommit på att det rentav kan vara lite farligt. Till exempel så råkade jag nånstans på Facebook se en diskussion om olika maratonlopp, deras för- och nackdelar osv. Ett inlägg där tilltalade mig alldeles särskilt och jag surfade vidare till loppets hemsida för att få veta mer.

Nu är det ju så att mitt stora "one and only" mål länge har varit Stockholm Marathon. Först 2017 och sen, när skadan tvingade mig att stå över förra året så gäller 2018. Det är dit jag vill komma. Gå i mål på Stadion sådär som man ser på bilderna ungefär.

Men så var det detta med surfandet och det här andra loppet. Jätteplatt bana. Starttiden tas från startlinjen (inte startskottet). Loppet körs som av en händelse precis den vecka när jag planerat mitt absolut längsta långpass (35 km) inför Stockholm Marathon. Tänk om man skulle...? Kollade resultatlistan från förra året och då hade jag definitivt kommit sist, nån kvart efter alla andra. Minst. Men vem vet vilka som deltar i år?

Blev ju så himla sugen på detta att jag blev tvungen att slå på bromsen. Men bara lite. Nu har jag ändrat lite till ett träningsprogram med något högre krav än jag kört tidigare. Blir man jätteinspirerad och vill hoppa på nåt går det kanske att spänna bågen lite tänker jag. Ska följa detta program februari ut. Och om jag klarar det, då anmäler jag mig till ett "marathongenrep" i april. Tror jag...

Det allra första passet körde jag igår. Fartigt sådant, med både långa springavsnitt i lite snabbare tempo och korta intervaller jättefort. Och det var kul och gick bra. Blev riktigt förvånad över vilka farter mina stackars gamla ben kunde prestera då och då. De vill ju helst lunka på i det där bekväma jag-kan-hålla-på-hur-länge-som-helst-tempot annars. Det kan dom ju få, men inte förrän till helgens långpass.

Äldre inlägg