Om

Råkade visst klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018

Tänkte blogga om den mar(a)drömmen här.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Reflektioner

Tillbaka till bloggens startsida

Testning pågår

Nu börjar det bli jättenära. Bara tio dagar till "sista långpasset" även kallat Göteborgsvarvet och sen ytterligare 14 till "the big one". Det har känts bra rätt länge nu även om benen känts lite stela ibland. I början av denna vecka gjorde jag två försök att få till löppass, men latmasken vann och benen låg hellre utsträckta i soffan. Började nästan tro att jag drabbats av nån maradrömshypokondrivariant som gjorde att jag inte ville springa. Men i morse kom jag ut igen som tur var och då kändes det riktigt bra.

Det som utmärker senare tidens rundor är att jag testar allt möjligt. Vilka strumpor funkar bäst, vilka gåjoggintervall och vilket tempo är rimligt att hålla? Hur länge funkar batteriet i mobilen om den ska med och hur gör jag för att mina supporters enklast ska kunna se var jag befinner mig på banan. Skor har jag redan bestämt mig för, det blir mitt nyaste förvärv, mina Altra som visat sig vara så himla sköna och har bra plats för tårna. Och bra dämpning.

Testar även energivarianter och idag intog jag mitt livs första gel, nån gegga med koffein bland annat. Det var baske mig det äckligaste jag smakat på mycket länge. Men verkade funka som avsett och magen accepterade denna märkliga soppa. Funderar på att ta med några såna om energin på banan tar slut tills vi eftersläntare kommer förbi. Har hört att det kan bli så.

Men först och främst måste jag hålla mig hel. Det höll på att gå åt skogen med det när jag testade barnbarnens hooverboard häromdagen. I nästan tre sekunder. Sen blev det en dubbel mollbergare, tyvärr utan vatten att landa i. Men klarade mig med bara ett litet blåmärke. Får väl nånstans acceptera att jag är en gammal farmor, borde väl parkera mig i gungstolen tycker somliga och hooverboard är definitivt inget för mig men marathon tänker jag springa i alla fall.

Så de så!

Tre år har gått...

Idag, den första maj, är det exakt tre år sedan jag bestämde mig för att börja jogga.Som omväxling till stavgång och en och annan gym- eller simtur när tillfälle gavs.

Inte trodde jag väl då att jag skulle bli så biten som jag är. Det handlade mest om att jag kände att jag behövde röra lite mer på mig och ville testa om löpning var nåt för mig. Det var det...

  • 2015: 269 km sprunget (maj till december) och första Tjejmilen avklarad.
  • 2016: 1 000 km sprunget och första halvmaran.
  • 2017: 1006 km sprunget och andra halvmaran samt Borås sextimmars. Men planerad marathondebut fick ställas in på grund av bråkig vadmuskel och sommaren gick i rehabens tecken.
  • 2018: 437 km sprunget (jan till maj) och inga lopp avklarade. Än.

Från de första stapplande kilometrarna, via en del överansträningsskador, rehab och kämpande till att nu vara en stolt snigel som varken springer fort eller snyggt. Men ganska mycket! Och på många platser. Härliga Fårörundor längs havet mot raukarna. En runda på Margaretaöns fina bana mitt i Donau, längs Barcelonas playa eller genom vattenfall mellan små byar på Madeira. Eller helt enkelt kors och tvärs i Göteborg eller fram och tillbaka på min lilla grusväg hemma på ön.

Och mycket mycket mer. Det här med att springa långt och långsamt gör att man hinner se mycket man inte annars fått se. Och har man lika dåligt lokalsinne som jag blir det ännu mer ;-)

Och lopp har jag också sprungit ganska många. Tjejmilar, Midnattslopp och två halvmaror. Ett tunnellopp, några snigellopp och tre Möjalopp. Hässelbylopp, Vårrus och Topplopp. Och ett sextimmarslopp i Borås.

Det är kul med medaljer! Kvitton liksom. Jag kan!

Och sämre hobby kan man ju ha. Hipp hipp hurra för mig och mina löpardojjor. Alla femtioelva paren!

Hälsan går först

Det där jag skrev om i förra inlägget, inspirationen och tanken att köra en tidigare marathondebut kom av sig. Inte direkt, för jag körde det nya programmet i hela fyra pass och kände verkligen att det funkade. Så kom måndagen då jag vaknade med rejält ont i örat. Öroninflammation. Till saken hör att jag har ett hörselimplantat på det örat som gör att konsekvenserna kan bli betydligt allvarligare än för andra. Först förstod jag inte ens riskerna själv utan åt Alvedon och väntade på att det skulle gå över. På onsdagen besökte jag dock vårdcentralen och fick vanligt penicillin utskrivet av en allmänläkare. På onsdagkvällen fick jag information om det skulle behövas annan behandling (tack implantatvänner i Facebookgruppen!) och torsdag morgon hängde jag på telefonluren till min implantatklinik. De lovade att återkomma och gjorde också det men först sex timmar senare. Innan dess hade det tillstött komplikationer som ökat min oro och gjort att jag ringt runt lite varstans och till sist fått tipset att bara åka till ÖNH-mottagningenoch sätta mig. "Dom kan inte vägra dig hjälp".

Svensk sjukvård idag är inte vad den borde vara, åtminstone inte i inledningsskedet. Men väl på plats blev jag väl mottagen och behandlad. Intravenös antibiotika i hästkur i två dagar följt av fortsatt behandling har nu gjort att jag en vecka senare faktiskt börjar känna mig nästan normal igen.

Men springandet har jag inte ägnat en tanke förstås, eller jo, tänkt har jag kanske men det har verkligen känts fullkomligt ointressant. En kort promenad blev det igår. Det är allt. Nu återstår 8 dagars antibiotikakur och återbesök. Har ingen aning om när jag kan börja springa igen. Det blir som det blir.

Hälsan går först!

Man ska inte surfa på nätet

Rubriken känns kanske inte klockren för att komma från en sån som jag som surfar jättemycket. Men nu har jag kommit på att det rentav kan vara lite farligt. Till exempel så råkade jag nånstans på Facebook se en diskussion om olika maratonlopp, deras för- och nackdelar osv. Ett inlägg där tilltalade mig alldeles särskilt och jag surfade vidare till loppets hemsida för att få veta mer.

Nu är det ju så att mitt stora "one and only" mål länge har varit Stockholm Marathon. Först 2017 och sen, när skadan tvingade mig att stå över förra året så gäller 2018. Det är dit jag vill komma. Gå i mål på Stadion sådär som man ser på bilderna ungefär.

Men så var det detta med surfandet och det här andra loppet. Jätteplatt bana. Starttiden tas från startlinjen (inte startskottet). Loppet körs som av en händelse precis den vecka när jag planerat mitt absolut längsta långpass (35 km) inför Stockholm Marathon. Tänk om man skulle...? Kollade resultatlistan från förra året och då hade jag definitivt kommit sist, nån kvart efter alla andra. Minst. Men vem vet vilka som deltar i år?

Blev ju så himla sugen på detta att jag blev tvungen att slå på bromsen. Men bara lite. Nu har jag ändrat lite till ett träningsprogram med något högre krav än jag kört tidigare. Blir man jätteinspirerad och vill hoppa på nåt går det kanske att spänna bågen lite tänker jag. Ska följa detta program februari ut. Och om jag klarar det, då anmäler jag mig till ett "marathongenrep" i april. Tror jag...

Det allra första passet körde jag igår. Fartigt sådant, med både långa springavsnitt i lite snabbare tempo och korta intervaller jättefort. Och det var kul och gick bra. Blev riktigt förvånad över vilka farter mina stackars gamla ben kunde prestera då och då. De vill ju helst lunka på i det där bekväma jag-kan-hålla-på-hur-länge-som-helst-tempot annars. Det kan dom ju få, men inte förrän till helgens långpass.

Summering för 2017

Så här några dagar före nyår har en förkylning tagit befälet. Blir ingen springrunda idag. I stället tänkte jag summera 2017. Ett konstigt joggarår blev det. Var ju bra på gång i början av året även om avslutningen 2016 med ca 15 mil i december bara för att nå målet "100 mil på ett år" gett lite ömhet i ena vaden. Maradrömmen levde i allra högsta grad och jag såg verkligen fram emot att genomföra mitt "kvinndomsprov" till sommaren.

Inledde 2017 med vila och sen en del alternativ träning, gympa osv. I januari blev det bara totalt ca 5 mil jogging, men desto mer gympa och simning. Det onda försvann och i februari fick jag till ett rejält långpass om 25 km utan problem och i mars blev längsta passet nästan 32 km. Någon vecka senare sprang jag också Tunnel Run längs Citybanan som var kul men gick måttligt fort.

I april började det strula igen. Samma ben som tidigare. Ersatte långpassen med kortare dito eller rentav med stavgång. Sålde startplatsen till Women Health Half Marathon som jag längtat efter så länge. Benet var bra ibland och desto sämre andra dagar. Gjorde ofta inte ont när jag sprang men några timmar efteråt eller dagen efter desto värre. Fick tips om en naprapat och var väl beredd på att bli uppläxad. 60-åriga tanter ska inte träna för marathon. Eller..? Men jag mötte i stället stor förståelse och ny kunskap. Fick tips om hur jag skulle göra med den muskelinflammation jag tydligen fått i vaden, som orsakade smärtorna i knät och senfästen där.

Hade fortfarande hoppet kvar när det gällde Stockholm Marathon. Men inte så länge. Till sist fick jag med sorg i hjärtat sälja även den startplatsen. Sen började jag om från början. I maj blev det bara stavgångsrundor några gånger i veckan och från första juni körde jag "walkstreak" och var ute varenda dag minst 3 km rask bungypumpgång. Började väl fundera på om det skulle bli så här framöver och nästan finna mig i tanken att inte kunna springa mer. Alls. I mitten på juni kunde jag ändå inte låta bli att testa några springsteg. Med stavar. Sen blev det några fler och vilade flera dagar mellan varje försök för säkerhets skull. Ingen smärta.

Den 3 juli var jag på Fårö. Älskar att springa där och den här dagen lämnade jag stavarna hemma för första gången och gav mig ut på långpass med 2 minuters jogg och 3 minuters gång. Känslan när jag kom ut till havskusten vid Gamle Hamn var helt obeskrivlig. Sol, vind och dånande havssjö och ingen smärta någonstans. Bara en stor lycka över att vara igång igen. Jag fick tvinga mig att fortsätta med ena foten på bromspedalen. Korta joggintervall varvat med gång. Stavgång. Gympa. Men stadigt mer och mer spring och i slutet på juli tog jag mig försiktigt runt Möjaloppets 11 km, bara för att se om benet höll. Det gjorde det. Men farten var lägre än 2016 förstås.

I augusti började det bli som vanligt igen. Veckoransoner om 15-20 km. Tjejmilen genomfördes, liksom Midnattsloppet. båda något långsammare än tidigare. I september var det dags för Stockholm Halvmarathon, det första längre asfaltsloppet sen skadan. Tog det medvetet jättelugnt och fixade det marginellt snabbare än min förra halvmara - Göteborgsvarvet 2016. Och benen höll.

Senare delen av hösten fortsatte med lagomträning. Började delta på Möjagympan för att få variation, började med backintervaller för att få bättre kondis. Anmälde mig till Borås 6-timmars i november och klarade av 38 km gåjogg runt en sjö utan problem.

Gick nästan hela sista timmen för säkerhets skull. Väldigt nöjd med den prestationen som dessutom gav mig en tilltro till vad min kropp faktiskt klarar av både mentalt och fysiskt.

Från den 4:e december kör jag ett nytt marathonprogram. Det är avsett för totala nybörjare och målsättningen är "klara loppet/6 timmar". Jag har ju trots allt en del mil i bagaget redan så jag kör lite längre och aningens snabbare än anvisningarna. Men ändå väldigt lugnt och försiktigt. Den här gången ska jag inte ha för bråttom!

Äldre inlägg