Om

Råkade klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj i ett rekordhett Stockholm springer jag nu vidare mot nya utmaningar.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Reflektioner

Tillbaka till bloggens startsida

Vasaloppet

Nej, jag åker inte skidor. Äger inte ens några. Men Vasaloppet måste man ju kolla på ändå tänkte jag.  

Det var innan jag insåg hur mitt deltagande i UV45 förra året hade påverkat mitt omdöme. Nu blir det nästan plågsamt attupptäcka hur galna tankar man får. Att avverka hela sträckan kan väl inte vara omöjligt? Går man uppför den långa backen i början är det ju utför resten av vägen. Plättlätt även utan skidor..? 

Eller hur var det med  backarna vid Eldris som jag ”tyckte jag märkte” sist? Äsch, dom var väl inte så farliga. Bara kolla banprofilen. Den första är nog den enda som egentligen känns. Sen är det bara 87 km kvar ju. Nerför... och myrarna är ju platta. Eller?

Hrm. Nånstans i dessa funderingar är jag lättat över att jag är uppbokad på annat när årets Ultravasa går. Men 2020 kanske?

Nä, man är nog inte riktigt riktig!

Plötsligt händer det

Jag är ju en sån som ständigt tjatar om att följa program. Och visst följer jag program, oftast flera stycken som jag hoppar mellan. Nu på vintern med halka och snömodd fungerar det t ex dåligt med snabba intervaller så jag har bestämt mig för att vänta med dom till längre fram i vår. I stället ska jag samla kilometer och mil men försöka pressa farten något lite nedåt jämfört med tidigare.

Igår körde jag ett pass på 7 km med upplägget att börja jättelångsamt med gång och sen successivt öka hela tiden ända in i kaklet. Inga gåpauser. Tänkte inför passet att om jag bara börjar jättejättejättelångsamt så går det nog vägen. Det var snömodd och jag hade dubbade skor som ju lägger sina sekunder på löpsteget också. Låga förväningar alltså men ut skulle jag.

Hade ingen visning av fart på klockan utan sprang bara på känsla. Tydligen är det det som är grejen. För när jag var klar och kollade hade jag sprungit jättebra för att vara jag. De första kilometrarna gick visserligen långsamt men ändå snabbare än när jag springer halvmara på tävling. Sen gick det "utför" med sänkt hastighet 10-15 sekunder för varje kilometer och den sista låg faktiskt snabbare än det tempo jag inledde mitt senaste millopp på (på asfalt, utan vinterkläder och med loppatmosfär).

Det kändes helt overkligt. Var det fel på klockan? Hade dock både den och Runkeeper igång samtidigt och båda visade lika. Så det var nog jag som var snabb den här gången. Plötsligt händer det!

Året som gick...

Det blev ett fantastiskt år om man har maradrömsperspektiv på det. Efter ett tungt 2017 med skador och rehab där jag kom igång först på senhösten igen så blev 2018 dess motsats. Med en dag kvar av året (när detta skrivs) törs jag säga att jag klarat mig utan skador (peppar peppar). Och jag har nått de mål jag hade och klarat av både Stockholm Marathon och Ultravasan 45 samt Lidingöloppet 15. Plus några mindre lopp, förstås.

Det har hänt mycket med min ork, nu kan jag köra en mil utan att känna nåt alls i benen, och två funkar nästan lika bra, fast då blir jag lite seg på slutet. Gåjoggar gör jag fortfarande ibland, men har också upptäckt tjusningen att bara springa på. Länge. Uppförsbackar har ändrat sig från att vara oöverstigliga hinder till att bli bra styrke- och backträningsplatser. Jag har börjat jogga före frukost ibland, nåt jag tidigare trodde var stört omöjligt. Men det funkar bra och frukostkaffet blir väldigt mycket godare på det sättet.

Jag fick ihop mina planerade 1200 km i god tid före nyår och vid årsskiftet klockade jag in 1263 km och totalt 211 timmars träning (inkl gympa, simning m.m.). Vilken nörd jag blivit! Och så mycket kul jag upplevt på grund av det. Målgången i kokhett Stadion toppar bland loppen förstås. När det gäller långpass så är Det pass på Fårö resp Gran Canaria som gett oförglömliga minnen. Och Visingsö, Ystad, Malmö och Jönköping... Skorna är alltid med när jag reser.

Under 2019 tänker jag fortsätta ha kul med detta och på agendan står bl a följande:

Mars - Premiärmilen
April - Tjejmilen 21
Maj  -  Helsinfors City Marathon
Juni - Söder runt (10 km)
Augusti - Helsingborg Marathon
Oktober - Hässelbyloppet (10 km)

Men det blir ändå en sorts mellanår på vägen mot mitt nya STORA mål som är London Marathon 2020. Hä bare å åk, som Stenmark sa på sin tid, och medan jag åker ska jag också färdigställa min bok och ge ut den under våren. Nästan klar nu. Håll utkik.

GOTT NYTT JOGGINGÅR

Testning pågår

Nu börjar det bli jättenära. Bara tio dagar till "sista långpasset" även kallat Göteborgsvarvet och sen ytterligare 14 till "the big one". Det har känts bra rätt länge nu även om benen känts lite stela ibland. I början av denna vecka gjorde jag två försök att få till löppass, men latmasken vann och benen låg hellre utsträckta i soffan. Började nästan tro att jag drabbats av nån maradrömshypokondrivariant som gjorde att jag inte ville springa. Men i morse kom jag ut igen som tur var och då kändes det riktigt bra.

Det som utmärker senare tidens rundor är att jag testar allt möjligt. Vilka strumpor funkar bäst, vilka gåjoggintervall och vilket tempo är rimligt att hålla? Hur länge funkar batteriet i mobilen om den ska med och hur gör jag för att mina supporters enklast ska kunna se var jag befinner mig på banan. Skor har jag redan bestämt mig för, det blir mitt nyaste förvärv, mina Altra som visat sig vara så himla sköna och har bra plats för tårna. Och bra dämpning.

Testar även energivarianter och idag intog jag mitt livs första gel, nån gegga med koffein bland annat. Det var baske mig det äckligaste jag smakat på mycket länge. Men verkade funka som avsett och magen accepterade denna märkliga soppa. Funderar på att ta med några såna om energin på banan tar slut tills vi eftersläntare kommer förbi. Har hört att det kan bli så.

Men först och främst måste jag hålla mig hel. Det höll på att gå åt skogen med det när jag testade barnbarnens hooverboard häromdagen. I nästan tre sekunder. Sen blev det en dubbel mollbergare, tyvärr utan vatten att landa i. Men klarade mig med bara ett litet blåmärke. Får väl nånstans acceptera att jag är en gammal farmor, borde väl parkera mig i gungstolen tycker somliga och hooverboard är definitivt inget för mig men marathon tänker jag springa i alla fall.

Så de så!

Tre år har gått...

Idag, den första maj, är det exakt tre år sedan jag bestämde mig för att börja jogga.Som omväxling till stavgång och en och annan gym- eller simtur när tillfälle gavs.

Inte trodde jag väl då att jag skulle bli så biten som jag är. Det handlade mest om att jag kände att jag behövde röra lite mer på mig och ville testa om löpning var nåt för mig. Det var det...

  • 2015: 269 km sprunget (maj till december) och första Tjejmilen avklarad.
  • 2016: 1 000 km sprunget och första halvmaran.
  • 2017: 1006 km sprunget och andra halvmaran samt Borås sextimmars. Men planerad marathondebut fick ställas in på grund av bråkig vadmuskel och sommaren gick i rehabens tecken.
  • 2018: 437 km sprunget (jan till maj) och inga lopp avklarade. Än.

Från de första stapplande kilometrarna, via en del överansträningsskador, rehab och kämpande till att nu vara en stolt snigel som varken springer fort eller snyggt. Men ganska mycket! Och på många platser. Härliga Fårörundor längs havet mot raukarna. En runda på Margaretaöns fina bana mitt i Donau, längs Barcelonas playa eller genom vattenfall mellan små byar på Madeira. Eller helt enkelt kors och tvärs i Göteborg eller fram och tillbaka på min lilla grusväg hemma på ön.

Och mycket mycket mer. Det här med att springa långt och långsamt gör att man hinner se mycket man inte annars fått se. Och har man lika dåligt lokalsinne som jag blir det ännu mer ;-)

Och lopp har jag också sprungit ganska många. Tjejmilar, Midnattslopp och två halvmaror. Ett tunnellopp, några snigellopp och tre Möjalopp. Hässelbylopp, Vårrus och Topplopp. Och ett sextimmarslopp i Borås.

Det är kul med medaljer! Kvitton liksom. Jag kan!

Och sämre hobby kan man ju ha. Hipp hipp hurra för mig och mina löpardojjor. Alla femtioelva paren!

Äldre inlägg