Visar inlägg i kategorin Lopp

Tillbaka till bloggens startsida

Racerapport Helsinki City Marathon

För att ta det från början så åkte maken och jag med Silja Line till Helsingfors en dag i förväg. Det blev lite, lite sightseeing på fredagen, huvudsakligen sådant som låg längs vägen från hotellet och Expot där jag hämtade ut min nummerlapp och en t-shirt. Det fanns gott om företag som bjöd på provsmakning och den var gratis här till skillnad mot vad jag sett i Sverige. Bra! 


Dagen därpå var raceday men starten skulle inte gå förrän klockan 15 så det blev en liten promenad i stan på förmiddagen efter stabil och ganska sen hotellfrukost. Innan vi gav oss iväg mot starten åt jag några plättar med sylt också.  

Vid sporthallen var det mesta ganska rörigt. Skulle starten gå åt ena hållet eller andra? Några minuter före start dök farthållarna upp så jag hakade på en gammal farbror som skulle springa som farthållare i långsammaste tempot, alltså inte jättemycket snabbare än jag. Han borde ju veta var vi skulle stå. Om det var så fick jag aldrig veta men starten gick och det blev myrsteg med ”stimmet” fram till startlinjen och en bit till. Sen började jag jogga så smått. 


Hade en plan på att köra disciplinerad 8.30 jogg och 1.30 gång fram till 30 km och det höll bra i början. Första vätskebordet hoppade jag över, sen tog jag vatten på de flesta och energidryck på vartannat. Här och var bjöds det även på russin och saltgurka, men den senare låg och simmade i stora baljor där tusentals svettiga (snoriga?) löparhänder redan fiskat upp sin bit så det var inte så lockande. 


Vädret var lagom, 18-20 grader och lite svalkande vindar när vi kom ut mot havet. Tyvärr sprang vi väldigt mycket på trafikerade vägar och fick trängas med bilar, cyklister och fotgängare.  

Avspärrningarna var otydliga och vid flera tillfällen visste man inte riktigt hur man skulle springa vidare. Frustrerande. Men jag höll tempot rätt bra ändå och benen var pigga. Vid ca 5 km stod man och duschade våra löparben med Icepower, det var ju väldigt tidigt i loppet men jag såg verkligen fram emot passagen på andra varvet, då skulle detta behövas. 


Sprang vidare i mitt eget tempo och passerade kontrollpunkterna för 5, 10 och 20 km med god marginal på den relativt platta banan. Det var nästan ingen publik alls vilket gjorde det segt och tråkigt långa stunder. Vid ca 26 km tog vattnet i min lilla handflaska slut. Den som jag har ifall jag blir akuttörstig mellan vattenborden. Nu var jag akuttörstig, men hade inte en droppe vatten. Jag sprang på. Frågade en funktionär- Water, not far away! Hojtade han, men det visade sig att han och jag hade väldigt olika åsikter om vad det betydde. Jag gick en hel del för att inte börja koka över och när jag äntligen hittade vattenhålet fyllde jag på flaska och mig själv rejält innan jag fortsatte.  


Sen fick jag inte riktigt igång motorn igen. Gick långa sträckor fast det egentligen kändes ganska bra i benen. Hade inte ont nånstans och kvällssvalkan började komma. Skönt. Men dessa långa gatusträckor helt utan publik men med bitvis mycket trafik och dessutom återkommande problem kring hur banan verkligen gick gjorde att jag på nåt sätt tappade intresset. Det var så oinspirerande. När jag på andra varvet kom till platsen där Icepowerfolket skulle finnas hade dom gått hem. 


När jag närmade mig kontrollen vid 40 km insåg jag att jag troligen inte skulle klara kontrolltiden. Fasade för om jag skulle bli avplockad med så lite kvar. Träffade på några glada tjejer som delade ut energigel och de hade tydligen mycket kvar som de ville bli av med och jag fick händerna fulla. Skojade om att jag behövde det och visst fick jag en liten energiboost av det och började springa igen. Men det gick inte att klara av kontrolltiden ändå. Men det enda som hände var (upptäckte jag senare) att den tid jag fick på displayen när jag passerade inte registrerades formellt. Jag låg en minut över kontrolltiden och fortsatte nu mestadels gående. 


Benen kändes fortfarande bra, men det mentala, lusten, var någon annanstans. 

När jag såg stadion kände jag bara att ”äntligen, snart är jag klar” och knallade vidare. Allra sista biten var en nerförsbacke bredvid stadion, då började jag springa igen och kom in på baksidan bland byggbråte och parkerade bilar. Undrade för femtioelfte gången om jag sprungit fel, men mötte löpare som fått sin medalj och som hejade uppmuntrande på mig. Så jag fortsatte och kom in på arenan. Stora gallergrindar här och var och målportalen därframme. Tydligen skulle man inte springa på nån bana här utan tvärs över gräsmattan. Så då gjorde jag det och sen var det inte många meter kvar förrän jag var i mål efter mitt livs andra maratonlopp. Sluttiden räknades från när startskottet gått, inte när jag passerat startlinjen vilket kändes lite dumt.


Om man gillar röriga lopp utan publik och underhållning där man får trängas med bilar, cyklister och fotgängare och dessutom måste stanna och konferera med andra löpare ibland för att klura ut åt vilket håll man ska. Då är det här ett toppenlopp. Gillar man även snuskiga baljor med saltgurka och tycker det räcker som nästan enda förplägnad ihop med russin så blir det toppen på alla sätt och vis.

Men jag tyckte det var tråkigt större delen av vägen. Saknade publik. Saknade musik och peppstationer. Saknade lite kostvariation. Medaljen var fin och goodiebagen efter målgång var överdådig.  



Trots bitvis vackra vyer och trots att det gick 13 minuter snabbare än mitt förra maratonlopp blev detta inte alls vad jag hoppats på. Tyvärr.

Tjejmilen21 Racerapport

Det var en fin dag med perfekt väder. Åt havregrynsgröt till frukost som jag brukar inför lite längre lopp och ett glas resorb slank också ner. Lite funderingar kring klädseln. Kortärmat eller långärmat? Den supertunna jackan skulle så klart med, men behövdes nån annan jacka i väntan på start? Som vanligt fick det bli som det blev och jag gav mig av mot T-centralen fvb med spårvagn till Waldemarsudde. Fullt med nummerlappsprydda i vagnen och på den ringlande gångvägen mot Biskopsudden och starten.  

Det blev lite småkallt så fort solen gick i moln så jag valde att inte lämna in supertunna jackan. En stor del av tiden före start tillbringades i evighetskön till de alltför få bajamajorna. Med det obligatoriska besöket där drog jag mig till starten där det fanns tre startgrupper. Ställde mig i bakre delen av sista gruppen och insåg att vi inte var många som stod bakom farthållarna för 2.30.

Sen bar det iväg och jag upptäckte direkt att jag missat att koppla på gåjogg-varningarna på klockan. De som jag tänkt hänga upp hela loppet på. Stor irritation! Nu blev det i stället spontana gåpauser främst i uppförsbackarna (som inte var många) och vid vätskestationerna. Träffade på en från Team Snigel och vi slog följe ett litet tag innan jag sprang ifrån i en nerförsbacke. Älskar nerförsbackar!

Det kändes riktigt bra fram till 10-12 km. Snigelkompisen hade sprungit om mig nu och hennes tröja långt där framme blev en bra morot. Passerade "repet" med god marginal, men nog var det lite knäckande att springa förbi skylten med "21 km" och fortsätta rakt fram på andra varvet i stället för att ta av mot målrakan. Men nu var det ju i alla fall mindre än hälften kvar och minsann om jag inte kom ikapp snigelkompisen igen efter en stund. Kul!

Otroligt vacker bana, mycket att titta på och härliga funktionärer, peppstationer och lite saltlakrits och druvsocker här och var. Men benen blev trötta fortare än vanligt trots att andningen fungerade ganska bra. Hade inte ont någonstans alls men det blev ändå fler och fler gångavsnitt mot slutet. De sista två kilometrarna lyckades jag trots detta snigla mig förbi några andra eftersläntare och när jag den här gången faktiskt fick vända ner till höger vid 21km-skylten kändes det riktigt bra, så jag avslutade med en lite spurt (nåja).  

Tiden blev min tredje bästa halvmara vilket inte säger så mycket eftersom jag bara sprungit fyra. Det blir en del att fundera på helt klart om jag verkligen ska ställa upp på Helsingforsmaran om bara tre veckor. Har definitivt inte samma känsla i kroppen i år som förra våren då jag sprang Göteborgsvarvet sex minuter snabbare på en betydligt backigare bana än denna.

Det är detta med maxtider som alltid spökar. Har några tankar kring vad jag kan försöka göra i sista minuten. Vi får väl se om det håller. Mycket beror ju på dagsform och tillfälligheter också.

Racerapport Premiärmilen

Nä, det var inte min dag, inte mitt lopp. Helt klart. Det började redan före loppet när de skor jag bestämt mig för visade sig sakna innersula. De två andra paren jag har var båda  välpreparerade för leriga grusrundor, dvs rejält smutsiga. Så jag flyttade sulor i stället med resultat att det kändes lite trångt för fötterna. Men det var ju bara en mil som skulle springas så det fick väl gå ändå.

Åkte in från ön med morgonbåten och direkt till Universitetet och startplatsen. Gick runt och kollade läget, kände lite pirr i magen. Fem månader sen jag sprang lopp senast. Väntade på rätt tillfälle att lämna in överdragskläderna för att slippa frysa i väntan på start. Träffade vänner från Team Snigelgruppen. Värmde upp. Och så gick starten.

Det gick bra de första tre kilometrarna. Var fast besluten att inte köra så hårt, men ändå gick det rätt snabbt och kändes bra. De kommande två kilometrarna var lite trögare och sen tog det bara stopp. Luften tog slut. Inte helt, men tillräckligt för att jag skulle börja gå. Har ju lätt ansträngningsastma och antagligen var det den, eller om pollen kan ha påverkat mig på nåt sätt. Inte vet jag. Kroppen var pigg, benen starka men syret räckte inte till. De sista fem kilometrarna tog fyra minuter längre tid än de första fem. Jag stod och pratade med funktionärer här och var till och med. På nåt sätt slutade loppet redan vid fem km kändes det som. Då ställde jag mentalt om till att helt enkelt ta mig i mål och det gjorde jag ju. På en medioker tid.

Men som sonen påpekade efteråt: Det var ju årsbästa! Och det var det ju. Nu kan det bara bli bättre och medicineringen ska jag kolla upp förstås.

Om fyra veckor är det dags för dubbla distansen, då får man springa långsammare och längre. Det passar mig mycket bättre!

Racerapport Kistaloppet

Jag velade lite hit och dit dagarna före. Skulle jag delta eller skulle jag lämna WO? Men till sist bestämde jag mig för att springa i alla fall. Det var en stormig dag med hårda vindar men lyxigt att kunna vara inomhus i Kista Science Tower med riktiga toaletter, stolar och annan lyx i väntan på start. Passade även på att titta på tidigare klasser med både barn och Fun Run. Särskilt det senare gav inspiration när "alla" gått i mål. Utom en som kom tio minuter senare, gående genom centrum, påhejad av massor med folk och lite generat leende. Och sen en till efter ytterligare fem minuter. En person som levat länge om vi säger så. Och som hen kämpade med målmedvetna steg och trötta flåsningar. Men stolt blick. Det är väl dom som är de största vinnarna! Tycker jag i alla fall!

Vi var 2 000 personer som skulle springa milen denna dag. Starten gick ute på torget och efter några hundra meter blev det en sväng genom gallerian. Ganska häftigt att springa mellan butikerna med hoppackad publik längs den avspärrade banan. Leendet drog sig upp mot öronen medan jag sprang på. Så mycket folk! Sen bar det ut på gatorna, Skyltmannen förkunnade att vi VAR SÅ JÄRVA BRA och jag high fiveade med honom och sprang vidare. De första kilometrarna gick riktigt bra, men sen när jag kom ut på de öppna fälten, med blåsten blev det tyngre. Kollade pulsen som visade sig vara skyhög och andningen var trög. Vid fyra km gick jag lite medan jag drack vatten. Redan då insåg jag att det resultat jag hoppats på tidsmässigt inte skulle kunna uppnås denna blåsiga dag. Men det var bara att springa vidare. Väldigt vacker bana med öppna ängar, betande hästar och alldeles fantastiska små koloniträdgårdar. Inte så mycket publik förstås, nästan ingen alls närmare bestämt. Därför var det extra roligt när det stod några barn och ville high fivea eller de där tjejerna som verkligen tog i för kung och fosterland för att peppa oss eftersläntare vid sådär 7 km.

Sista kilometrarna gick in mellan husen igen. Spännande affärer, kullersten och små broar över vägen. Ytterligare ett möte med Skyltmannen. Till sist hördes trumslag i fjärran och jag förstod att målet började närma sig. Hade trott att vi skulle springa en sväng genom gallerian nu också så jag höll igen lite. Ville ju kunna springa elegant (?) inför alla dessa människor. En skön nerförsbacke tog mig förbi trumslagargossarna, fick lite ståpäls minsann trots den mediokra tiden. Snart så...

Alldeles för snart visade det sig, för när jag vek runt hörnet stod målportalen där bara några meter längre fram. Det blev ingen tjusig slutspurt bland affärerna som jag trott. Men egentligen var det väl lika bra det.

Medaljen var lika stor och tung som snygg. Och efteråt var det skönt att återvända till Science Tower och raggarduscha på toa, byta ut de svettigaste klädesplaggen före hemfärd. Det här är ett lopp jag gärna återvänder till. Gemytlig stämning och bra, nästan familjärt arrangemang med massor med glada och hjälpsamma funktionärer från världens alla hörn.

Tack till Löparakademin som ordnar detta!

Racerapport Tjejmilen

Det blev min fjärde tjejmil. Har varit befriad från skador, tränat mycket men framför allt långa distanser under året som varit. Tempot har varit därefter. Två veckor före Tjejmilen körde jag ju UltraVasan och sen blev det snabb omskolning till "sprinterdistans". Eller nåt åt det hållet.

Dagen före hämtade jag nummerlapp och det var lite kul att återse startrakan från Stockholm Marathon. För ganska exakt tre månader sen stod jag där och undrade vad i helskotta jag gett mig in på. 42 195 meter senare gick jag i mål på Stadion. Ett minne för livet! Men idag gick jag förbi, bort mot Expot och fick min nummerlapp plus lite annat smått och gott.

På lördagen var det perfekt väder när jag kom till Gärdet. Toaköerna ringlade sig långa som vanligt, men jag var ute i god tid. Lämnade väskan och drog mig sen mot startfållorna. Jag hade en klar förhoppning om att det skulle kunna gå att slå pers på milen den här gången. Eller åtminstone komma nära.

Men det sprack tämligen omgående. Av något skäl som jag aldrig förstod så "försvann" min startgrupp och det verkade som man slog ihop flera stycken grupper till en enorm startgrupp på slutet i stället. Och alla var vi ju rätt långsamma, väldigt många gångare dessutom. Det blev med andra ord trångt! Jättetrångt. Någon risk att förta sig på första kilometern fanns inte alls, däremot goda chanser att träna på pyttesteg för att inte trampa framförvarande på hälen. Försökte frångå min princip att inte zigzaga mellan löpare för att åtminstone försöka hitta någon liten lucka nånstans. Ibland gick det, men inte alltid.

Trängseln tunnade aldrig ut riktigt. Nerförsbackar där jag brukar susa förbi många fick jag i stället bromsa för att inte krocka med folk. Många gick i bredd och inte alls till höger som brukligt är, utan överallt. Det var rätt irriterande eftersom benen kändes jättepigga och jag verkligen var taggad. Men det var bara att inrätta sig i stimmet och flyta med strömmen.

Jag hoppade över första vätskestationen men tänkte ta lite dricka på den andra. "Smart" nog hade dom lagt den 20 meter före 5-kilometerspasseringen. Men jag tog dricka i alla fall. Visste ju att jag låg efter min plan ändå. Försökte jogga vidare utan att stanna, det blev trängselstopp här och var under hela loppet, men inga direkta gåpauser.

Vid cirka 7 km fick jag syn på en välbekant rygg. Min joggingbekant från ön. Visste inte ens att hon skulle vara med eftersom hon haft problem med en fot. Blev så glad för hennes skull. Joggade jämsides och pratade lite en stund.

Kilometrarna rullade på rätt snabbt och snart var det dags för sista kilometern. Då var det lite glesare och jag kunde öka tempot marginellt. Gick i mål med en liten spurt. Baraföratt. Och fick min medalj.

Flera minuter långsammare än jag hoppats på. Inte ett dugg trött. Eller nöjd. Mest besviken. Aldrig varit med om sån trängsel förut. Funderar på att anmäla mig till en betydligt snabbare startgrupp nästa år för att inte riskera en repris.

Äldre inlägg

Nyare inlägg