Visar inlägg i kategorin Lopp

Tillbaka till bloggens startsida

Tjejmilen virtual edition

Kom på att jag inte skrivit några racerapports alls på länge. Ändå har jag ju sprungit flera virtuella lopp under vår och sommar. Coronamilen både mil och halvmara bland annat. Men mentalt har det mest känts som ett träningspass och några särskilda minnesbilder har det väl inte heller blivit eftersom det varit på mina vanliga vägar.

Men så testade jag Tjejmilen virtual edition. Var ju redan anmäld sedan förra året så varför inte. Laddade ner appen och ljudfilerna och laddade både mig själv och mina tillbehör. Jag har hörselimplantat och måste ha en särskild streamer för att få ljudet från mobilen till den ljudprocessor som hjälper mig att höra. I alla fall när jag springer. Lite meckigt är det och till vardags använder jag aldrig musik eller så.

Efter lite testande gav jag mig i alla fall iväg. Var på Fårö då och vägen var behagligt platt. Först lyssnade jag på uppsnacket, och faktiskt kom liiiite pirr där. Sen startade jag trackern och började springa i lagomtempo. De första två kilometrarna lyssnade jag bara på peppande musik, benen rullade på. Släppte allt, tittade inte på klockan, visste inte tempot, det kändes lätt och bra. Men oj, så mycket musik för mig som inte är van att ha så mycket ljud i huvudet när jag springer. Vid fem kilometer sa en röst att jag var halvvägs och jag var nog "grym" också om jag minns rätt. Nu var jag nästan framme vid tänkt vändpunkt, men det kom en färist i vägen. Färistar är nog bra, men inte att springa på. Jag brukar alltid gå några steg på dom och den här dagen ville jag inte gå. Så jag vände och sprang tillbaka. Fick flera meddelanden i mobilen och varje gång var jag orolig att appen stannat så jag fick ta upp luren och kolla det. Det syns precis på kilometertiderna var det hände för även om man springer så går det långsammare. I alla fall för mig.

När åtta km var avverkat började jag tappa koncentrationen. Då gick jag några steg i alla fall, drack lite vatten ur min flaska. Sen fortsatte jag och sista kilometern gick med mina mått jättesnabbt. Min Garmin tyckte jag var i mål ungefär samtidigt som appen informerade om upplopp och det hördes applåder.

Så jag sprang på lite till innan slutsignalen kom och jag nöjd kunde stanna upp och pusta lite. Sen gick och småjoggade jag de två km som behövdes för att komma hem till kalkstenshuset vi bodde i.

Då kollade jag klockan och enligt den hade jag slagit personligt rekord med nästan en minut på milen. Appen var inte lika generös, men det var pers där med. Tredje gången under 1.10 och för första gången under 1.08.

Nästa utmaning blir Midnattsloppet virtuellt. Enligt de som testat ska den appen vara mer peppande än Tjejmilens. Hur jag upplevde den berättar jag om i nästa racerapport.

Väntat besked

Äntligen besked om London Marathon. Det blir förstås inställt. Tråkigt men väntar. Återstår att se hur Springtime hanterar det. Pengar tillbaka eller flytta fram startplatsen till kommande år..?

Racerapport Hässelbyloppet

I söndags var det dags för mitt tredje Hässelbylopp. Har försökt förbereda mig lite extra den här gången med hjälp av GarminCoach Greg där jag kört milprogram med målet 1.05. Det fanns inte på kartan att jag skulle nå den tiden, men träningspassen kändes precis lagom tuffa och det blev nio veckor i programmet innan det blev dags för "examen".
Dagen grydde ganska kall och ruggig, regn rentav. Lite pyssel med vilka kläder man skulle ha under loppet men till sist bestämde jag mig för att ha jackan på och då behövdes inget mobilbälte eftersom jackan har fickor. Åkte iväg vid tiotiden med löparkläderna under jeans och vanlig tröja pga vädret. Redan vid Slussen såg jag de första medlöparna, man känner igen folk på loppdagen på något vis. En avslöjande banan i ryggsäcken, skorna eller kanske blicken. Nåt är det och vartefter jag närmade mig Hässelby gård så fylldes lämmeltåget på.
Väl på plats följde jag uppgjord plan, behöll kläderna på så länge som möjligt för att inte bli kall, men till sist lämnade jag in allt och drog iväg mot startområdet, det var dags för min viktiga uppvärmning.  

Minst 15 minuter hade jag bestämt och så blev det. Och jag blev svettig. Nu tittade solen fram. Det blev för varmt för att springa med jacka. Knöt den runt midjan och ena ärmen fick agera mobilficka tätt mot magen. Inte idealiskt, men vad gör man.
Sen gick starten. Min målsättning var att slå personliga rekordet från 2016 på just detta lopp, men allt i närheten av 1.10 skulle vara OK och under den gränsen väldigt OK. Startade den förberedda klockan som skulle hjälpa mig att hålla tempo och vara noga med korta gåpauser. Tjosan! Warmup 5 min sa den just som jag passerade startlinjen. Snabba tryck för att få ett bättre alternativ (planen var 3,5 km spring, 1 min gå hela loppet). Klockan sa Spring 4.95 km. Och jag sprang medan jag funderade på vad som hänt. Men skitsamma, en gåpaus i stället för två var väl OK och nu kunde jag se kilometertiderna som låg runt 6.30-6.40 vilket var enligt plan.
Allt rullade på, tog en mugg vatten över nacken vid första vätskestationen, utan att stanna. Sen kom 5 km portalen och då var det dags att gå lite. Upptäckte att flärpen på nummerlappen inte stack ut som den borde. Fanns risk att jag inte skulle få nån tid, men vad göra mer än vika ut flärpen och hoppas på det bästa. Kollade klockan som precis meddelade att nu var passet avslutat. Jäkla teknik. Tryckte igång "fortsätt träna" och började springa igen. Lite rörigt var det, men ändå positivt att jag inte helt stannade upp i frustration över teknikstrulet. Det har jag gjort så många gånger tidigare, men inte idag. Jag sprang på i det vackra höstvädret.

Lite långsammare nu. Gick i några småbackar. Vet inte varför backar på lopp är sååå hiiimla jooooobbiga medan jag aldrig har problem med backarna hemma på ön. Tror att jag ska bli så dödstrött av dom att jag inte ska orka i mål, eller nåt. Bäst att gå...  Men jag gick bara väldigt korta stunder i alla fall och när jag sprang var tempot fortfarande OK för att vara jag.

En kilometer kvar, medeltempo 6.50 ungefär enligt klockan. Men var så osäker på vad den egentligen gick på att jag kollade klockslaget också och jämförde med starttiden. Jo, det fanns en chans att komma under 1.10. Jag kutade på och såg de röda flaggorna på Hässelby IP långt där borta. Spring, spring, spring.SPRING!

In på löparbanan, försökte öka lite. Såg tidtagaruret ticka långt därframme. Det hann precis slå om till 1.09 när jag passerade mållinjen, men det var ju bruttotid och räknat från min starttid blev det lite under även den gränsen. Jättenöjd och glad fick jag sen medalj och banan, satte mig i solen med kaffe och bulle och bara njöt innan det var dags att hämta kläderna och byta om.

Gillar det här loppet jättemycket. Kommer att återvända men om det blir pers även nästa gång låter jag vara osagt. Efter loppet träffade jag fantastiska Elin Ragnarsson som sprungit runstreak hur många år som helst. Hon var lite trött i benen, för hon hade sprungit 50 km dagen före Hässelby. Men hon var lika glad för det.

Racerapport – Helsingborgs halvmaraton

Det började med att jag anmälde mig till Helsingborg marathon. Sen fick jag överansträngningsbesvär efter Stockholm Marathon i våras. Det tog sin tid att bli bra och jag valde att nedgradera min startplats till halva distansen. Det var en himla tur det. För när dagen för loppet randades sa SMHI att det skulle bli varmt. Jättevarmt. Min marathondebut 2018 var också jättevarm, men då hade jag sprungit i värme hela sommaren och vant mig lite. Så icke denna gång. Inte heller tog arrangörerna något särskilt ansvar för oss löpare med anledning av värmen. Inga extra drickastationer eller duschar, bara en uppmaning att tänka på att dricka under loppet. Som om man skulle kunna glömma det…   

Starten gick 09.30. Just när solen började gassa efter morgonens dimma. Och det gick fort, åt helskotta för fort upptäckte jag efter ett tag. Bara att bromsa ner lite. Tre kilometer platt och sen uppförsbacken jag fasat så för. Den var inte fullt så hemsk som jag trodde men jag gick ändå. Det var ju mycket kvar att springa. Sen försökte jag hålla min vanliga gåjoggintervall och tempot låg fortsatt ganska bra i förhållande till min målsättning som var att det skulle gå lite snabbare än första halvan på årets Stockholm Marathon. Den här gången skulle jag ju vara i mål efter 21 km, inte Bara vara halvvägs. Förutom värmen kändes allt bra. Efter ett tag hörde jag några bakom mig som pratade om att ”det gäller bara att komma i mål” och självklart vände jag mig om och höll med. Det visade sig vara en annan snigel med sällskap som joggade där.

Det var en mycket vacker bana. Fantastiska hus, trädgårdar och vyer.

En tunnel av krokiga grenar. Mariastaden som var full med peppande skyltar på träden. Idisslande kossor som hade gjort smartare val en dag som denna och bara låg och vilade.

Skyltmannen som sin vana trogen stod längs vägen med peppande plakat. Privatpersoner som med fantastiskt engagemang gått man ur huse och bjöd på delikatesser som chips, cola och godis. Och mannen med vattenslangen glömmer jag aldrig! Mycket välkommet eftersom det annars bara fanns apelsin och banan att välja på, förutom sportdryck och vatten.

Efter sådär 12 km började det kännas ganska tungt. Värmen var tryckande, syret en bristvara. Tog en Enervit tablett för att få lite energi, sprang visserligen på, men det gick allt långsammare. Bestämde mig då för att helt enkelt fokusera på att njuta av den vackra banan. Tog fram mobilen för gott ur midjeväskan och började fotografera vyerna här och var. Banan var lätt nu, småguppig kanske, men inga uppförsbackar att tala om. Efter Sofieros fantastiska trädgårdar och Laröd började det gå mest nedåt. Sen kom Tinkarpsbacken jag hört så mycket om. Den såg ut som en ättestupa på banprofilen men visade sig vara en låååång sträcka med precis perfekt lutning för att benen skulle kunna pinna på utan att jag behövde anstränga mig.

Den kilometern gick en minut snabbare än både den före och den efter. Och var superlätt!

Havet på höger sida. Gassande sol. Staden närmade sig. I gatan fanns markeringar var hundrade meter. 1500 meter kvar. 1400. Rentav 1200… Jag pinnade på. En färdigsprungen man hojtade på engelska ”only 600 meters left – go, go, go”. Och jag gick. Jodå, jag gick. Ända fram till 300-metersmarkeringen gick jag nu i rask takt innan jag började springa sista spurtsträckan mot mål. Publik fanns det, dom väntade på maratonlöparna nu, men hejade så snällt på lilla mej under tiden.

Så fick jag min medalj, en dricka och en geggig kexchoklad. Maken kom och mötte upp och vi gick bort till Helsingborgs glassfabrik som lägligt nog låg nära målområdet. Mjukglassen vi köpte där får gå till världshistorien. Den var inte billig, men SÅ HIMLA GOD. Och jag bara njöt av att jag faktiskt var klar för dagen. Att jag valt halvmaran denna heta dag. Inte dubbla distansen! Tiden blev ca 5 min långsammare än den där första halvan på senaste helmaran, men är nöjd ändå!

Efter snabbt ombyte på hotellet gick vi till stranden där vi tillbringade eftermiddagen med sol och några halvsalta bad i Öresunds 21-gradiga vatten. Ingen dålig avslutning på en loppdag. .

På tröjan man fick när man anmälde sig stod det ”Half Runner” och det är väl precis det man är när man går och joggar om vartannat. Att det var en halvmara vet jag ju ändå. Den klart vackraste jag sprungit, den näst varmaste, den med sämsta ”serveringen” och den med bästa avslutningen och en väldigt snygg medalj. Det är gott så.

Nu blir det lite vila ett tag...

Racerapport midnattsloppet

Som vanligt ett kul lopp. I år hade jag sällskap av äldste sonen som fått sin startplats i julklapp. Första gången han sprang ett sånt här stort lopp. Vi hade sällskap till startområde, klädinlämning och startfålla.

Sen gav vi varann high five och började springa när startskottet smällde av.

Midnattsloppet börjar ju behagligt nedför, jag brukar ha nytta av min löparklocka för att inte springa för fort, eller rent allmänt hålla lagom tempo. Den här gången var den inget stöd alls, visade det sig. Jag hade nämligen valt att lägga in ett färdigt träningspass från Garmin Coach som aktivt. Enligt programmet skulle jag springa 70 minuter och det föreslagna tempot var ungefär det jag tänkte hålla på loppet, så varför inte, tänkte jag.

Nu vet jag "varför inte". Klockan visade nämligen inte alls såna saker som jag brukar se (medeltempo och kilometertider t ex) utan det var en massa andra saker som jag dessutom bara såg delvis pga mörkret. Ibland visade den jättesnabbt, ibland jättelångsamt i temporutan utan att jag förstod varför det hoppade så mycket.

Startgruppen jag valt hade ett tempo som gjorde att jag passade in trots att det skulle gå fem minuter snabbare än mitt personbästa på milen. För första gången behövde jag inte abonnera på högerfilen för gångare. Men å andra sidan var det väldigt trångt här och var med riktiga flaskhalsar. Springandet gick dock bra. Det kändes fort, jag sprang om många och benen var väldigt pigga. Andningen fungerade perfekt.

Sprang förbi hästar, riddare och baldrottningar från maskeradklassen. Såg en brasiliansk karneval och lyssnade på peppande musik. Gjorde high five och njöt av stämningen. Tyckte det gick så fort och lätt. Jättekul! Gick som planerat i de värsta backarna. Sprang med lite extra gas utför sen. Inget gåjoggande denna gång utan sprang hela tiden i övrigt. Det dröjde inte länge förrän vi kom ner på Hornsgatan och jag såg målportalen lysa långt där framme. Bara spurten kvar och den gick också lätt. Fanns mycket krafter kvar fortfarande.

Efter målgång tog det tvärstopp. Men inte hos mig utan hos alla tävlande. Maken till trängsel har jag aldrig upplevt. Inte ens i tunneln mellan T-bana och pendeltåg på den gamla goda tiden. En tjock gröt av rödtröjor rörde sig knappt märkbart framåt. Så småningom fick vi den (som vanligt bandlösa) medaljen, ett äpple, kexchoklad, en burk alkoholfri öl och... Vänta nu! Det går inte att hålla i allt på en gång, tänkte jag och tog av mig mössan för att lägga ner allt i. Hörde precis då ett klingande ljud och trodde jag tappat medaljen bland alla prylarna. Som tur var hade jag fel, den låg faktiskt i kepsen. Sniglade vidare och kom så småningom ut i verkligheten. Mötte sonen som sprungit ett antal minuter snabbare än jag efter ett lopp som varit så kul att han stannat för att både fota och filma lite här och var.

Jag hade också haft kul, men varken filmat eller fotat och min tid blev ungefär som vanligt på detta lopp. Det hade inte alls gått så snabbt som jag trodde även om det blev mitt snabbaste Midnattslopp, med några sekunder tillgodo på näst snabbaste från 2016.

Precis som efter tidigare lopp har jag två frågor/förslag till arrangören:

1. Sätt band på medaljen så kan den hänga runt halsen (och senare på ev medaljhållare)

2. Välj banan i stället för äpple, det är mycket lättare att hålla i en redan full hand.

Efter detta lopp har jag ytterligare en tanke om att man borde se över rutinerna vid målet. Det ska inte behöva ta så fruktansvärt lång tid att komma bort från målområdet. Vi hann börja frysa i våra svettiga, regnvåta tröjor...

Och i morse vaknade jag konstigt nog efter bara 4 timmars sömn. Ännu konstigare var att jag stack ut och sprang några kilometer till. Bara för att jag ville. Men nu blir det en liten minikryssning med maken några dagar. Nästa springmöjlighet blir först framåt onsdag i nästa vecka.

Äldre inlägg