Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Lopp

Tillbaka till bloggens startsida

Racerapport Kistaloppet

Jag velade lite hit och dit dagarna före. Skulle jag delta eller skulle jag lämna WO? Men till sist bestämde jag mig för att springa i alla fall. Det var en stormig dag med hårda vindar men lyxigt att kunna vara inomhus i Kista Science Tower med riktiga toaletter, stolar och annan lyx i väntan på start. Passade även på att titta på tidigare klasser med både barn och Fun Run. Särskilt det senare gav inspiration när "alla" gått i mål. Utom en som kom tio minuter senare, gående genom centrum, påhejad av massor med folk och lite generat leende. Och sen en till efter ytterligare fem minuter. En person som levat länge om vi säger så. Och som hen kämpade med målmedvetna steg och trötta flåsningar. Men stolt blick. Det är väl dom som är de största vinnarna! Tycker jag i alla fall!

Vi var 2 000 personer som skulle springa milen denna dag. Starten gick ute på torget och efter några hundra meter blev det en sväng genom gallerian. Ganska häftigt att springa mellan butikerna med hoppackad publik längs den avspärrade banan. Leendet drog sig upp mot öronen medan jag sprang på. Så mycket folk! Sen bar det ut på gatorna, Skyltmannen förkunnade att vi VAR SÅ JÄRVA BRA och jag high fiveade med honom och sprang vidare. De första kilometrarna gick riktigt bra, men sen när jag kom ut på de öppna fälten, med blåsten blev det tyngre. Kollade pulsen som visade sig vara skyhög och andningen var trög. Vid fyra km gick jag lite medan jag drack vatten. Redan då insåg jag att det resultat jag hoppats på tidsmässigt inte skulle kunna uppnås denna blåsiga dag. Men det var bara att springa vidare. Väldigt vacker bana med öppna ängar, betande hästar och alldeles fantastiska små koloniträdgårdar. Inte så mycket publik förstås, nästan ingen alls närmare bestämt. Därför var det extra roligt när det stod några barn och ville high fivea eller de där tjejerna som verkligen tog i för kung och fosterland för att peppa oss eftersläntare vid sådär 7 km.

Sista kilometrarna gick in mellan husen igen. Spännande affärer, kullersten och små broar över vägen. Ytterligare ett möte med Skyltmannen. Till sist hördes trumslag i fjärran och jag förstod att målet började närma sig. Hade trott att vi skulle springa en sväng genom gallerian nu också så jag höll igen lite. Ville ju kunna springa elegant (?) inför alla dessa människor. En skön nerförsbacke tog mig förbi trumslagargossarna, fick lite ståpäls minsann trots den mediokra tiden. Snart så...

Alldeles för snart visade det sig, för när jag vek runt hörnet stod målportalen där bara några meter längre fram. Det blev ingen tjusig slutspurt bland affärerna som jag trott. Men egentligen var det väl lika bra det.

Medaljen var lika stor och tung som snygg. Och efteråt var det skönt att återvända till Science Tower och raggarduscha på toa, byta ut de svettigaste klädesplaggen före hemfärd. Det här är ett lopp jag gärna återvänder till. Gemytlig stämning och bra, nästan familjärt arrangemang med massor med glada och hjälpsamma funktionärer från världens alla hörn.

Tack till Löparakademin som ordnar detta!

Racerapport Tjejmilen

Det blev min fjärde tjejmil. Har varit befriad från skador, tränat mycket men framför allt långa distanser under året som varit. Tempot har varit därefter. Två veckor före Tjejmilen körde jag ju UltraVasan och sen blev det snabb omskolning till "sprinterdistans". Eller nåt åt det hållet.

Dagen före hämtade jag nummerlapp och det var lite kul att återse startrakan från Stockholm Marathon. För ganska exakt tre månader sen stod jag där och undrade vad i helskotta jag gett mig in på. 42 195 meter senare gick jag i mål på Stadion. Ett minne för livet! Men idag gick jag förbi, bort mot Expot och fick min nummerlapp plus lite annat smått och gott.

På lördagen var det perfekt väder när jag kom till Gärdet. Toaköerna ringlade sig långa som vanligt, men jag var ute i god tid. Lämnade väskan och drog mig sen mot startfållorna. Jag hade en klar förhoppning om att det skulle kunna gå att slå pers på milen den här gången. Eller åtminstone komma nära.

Men det sprack tämligen omgående. Av något skäl som jag aldrig förstod så "försvann" min startgrupp och det verkade som man slog ihop flera stycken grupper till en enorm startgrupp på slutet i stället. Och alla var vi ju rätt långsamma, väldigt många gångare dessutom. Det blev med andra ord trångt! Jättetrångt. Någon risk att förta sig på första kilometern fanns inte alls, däremot goda chanser att träna på pyttesteg för att inte trampa framförvarande på hälen. Försökte frångå min princip att inte zigzaga mellan löpare för att åtminstone försöka hitta någon liten lucka nånstans. Ibland gick det, men inte alltid.

Trängseln tunnade aldrig ut riktigt. Nerförsbackar där jag brukar susa förbi många fick jag i stället bromsa för att inte krocka med folk. Många gick i bredd och inte alls till höger som brukligt är, utan överallt. Det var rätt irriterande eftersom benen kändes jättepigga och jag verkligen var taggad. Men det var bara att inrätta sig i stimmet och flyta med strömmen.

Jag hoppade över första vätskestationen men tänkte ta lite dricka på den andra. "Smart" nog hade dom lagt den 20 meter före 5-kilometerspasseringen. Men jag tog dricka i alla fall. Visste ju att jag låg efter min plan ändå. Försökte jogga vidare utan att stanna, det blev trängselstopp här och var under hela loppet, men inga direkta gåpauser.

Vid cirka 7 km fick jag syn på en välbekant rygg. Min joggingbekant från ön. Visste inte ens att hon skulle vara med eftersom hon haft problem med en fot. Blev så glad för hennes skull. Joggade jämsides och pratade lite en stund.

Kilometrarna rullade på rätt snabbt och snart var det dags för sista kilometern. Då var det lite glesare och jag kunde öka tempot marginellt. Gick i mål med en liten spurt. Baraföratt. Och fick min medalj.

Flera minuter långsammare än jag hoppats på. Inte ett dugg trött. Eller nöjd. Mest besviken. Aldrig varit med om sån trängsel förut. Funderar på att anmäla mig till en betydligt snabbare startgrupp nästa år för att inte riskera en repris.

Racerapport Ultravasan 45

Egentligen var ju det här plan B - om jag inte skulle klara Stockholm Marathon var det tänkt att marathondistansen skulle besegras i dalaskogarna. Ultravasan har nämligen betydligt generösare maxtid så att hinna i mål är inget problem så länge man håller sig på benen. Men nu klarade jag ju av Stockholmsmaran så då fick detta en annan profil - mitt första terränglopp och ultradebut.


Jag klev på bussen i Mora redan klockan sju för färd mot Oxberg och startplatsen. Perfekt väder. Lagom svalt och uppehåll. Träffade några nätvänner från Team Snigel. Så gick starten och jag började jogga lååååångsamt. Jag hade planerade tidsmål för alla kontrollstationer. Fick ett meddelande från sonen om att jag tyvärr sprang åt fel håll enligt hans spårningsapp och skrattade gott åt det. Vi började ju faktiskt i riktning mot Sälen eftersom vi måste runda Oxbergssjön innan vi skulle svänga ner mot Mora. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Vid Vasslan var det en bro och sen skylt med Evertsberg åt ena hållet och Mora åt det andra. Valde det senare och plötsligt började det hända mer i spåret. 90-km löpare dök upp då och då och man blir ju otroligt imponerad av dem som med fem mil i benen sprang förbi. Men är man snigel så är man. Så jag gåjoggade vidare enligt min plan. Banan blev lite mer uppförsbackig sista biten mot kontrollplatsen i Oxberg där jag kostade på mig en längre paus. När jag sprang vidare var jag nästan 20 minuter före den planerade "avgångstiden" efter 17 avklarade kilometer. 

Andra etappen var betydligt kortare, men också jobbigare. Väldigt mycket backar nu och ett jobbigt skogsparti dessutom som verkligen krävde koncentration för att man inte skulle vricka några fötter. Nerförsbackarna som jag tänkt utnyttja till lite fartskjuts var ibland så branta och ojämna att det kändes läskigt att springa i dem. Så då gjorde jag inte det. Uppför gick jag också, men det var mer enligt plan.

Halvmaradistansen passerades på cirka 3:05 vilket var fullt godkänt. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Sista biten mot Hökberg var tung men jag såg fram emot pannkakorna och ett litet lunchuppehåll. I Hökberg fanns skyltar om spurtpris, men det vanns inte av mig. Jag var fullt nöjd att passera tidtagningsmattorna och sen ta nästan tio minuters lunchpaus för att hinna avnjuta såna där långdistansdelikatesser som saltgurka med blåbärssoppa och kaffe med chips. Tänk att det kan vara så gott. Förutom pannkakorna då som verkligen behövdes. Stoppade fickorna fulla med vasaloppsbullar och gelehallon och gav mig sen ut i spåret igen innan benen stelnat alldeles. Jag låg fortfarande före schemat men nu med bara cirka tio minuter.

Tredje etappen var egentligen ganska mycket nerför, men det var gropig väg modell stooora gropar och pucklar som slet rejält. Dessutom hade nån hällt ut en sandstrand mitt i skogen. Den var inte lättsprungen kan vi väl säga. Det blev mycket mer gång än planerat och medeltempot sjönk rejält. Men benen var ändå hyggligt pigga trots att jag nu avverkat sådär 3,5 mil. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Det kändes faktiskt lättare än maran i juni. Svalare förstås, och sen höll jag ju lägre tempo. Det mjuka underlaget var kanske skonsammare för kroppen också, vad vet jag. 

...
vill inte vill
flämtar, strider
vill inte vill
men tar ännu några steg
Kämpa min kropp
dagen lider
snart når du målet du längtat så hett

Framme vid Eldris blev det mer blåbärssoppa och bullar. Sen stack jag vidare under skylten med den inspirerande texten "Finish Mora 9 km". Inte ens en mil ju. Plättlätt. Eller... Det kom mer sand, men det var ganska platt i alla fall, eller rentav nedåt så jag växlade gång och jogg och anpassade efter underlaget. Och orken. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Och kilometerskyltarna dök upp rätt regelbundet trots allt. 6 km var ju inte mer än min vanliga hemmarunda. Och 5,4,3... Då fick jag sällskap en bit av en 90-km löpare som kämpade på för tredje gången. Vi pratade på en stund, främst om hur vi längtade efter 1-km skylten. Och den dök upp den med till sist.  

Upp dök också en vän från förr som gjort sig besväret att cykla ner till campingen bara för att heja på mig. Det blev en kram och en pratstund på några minuter. Kanonbra peppning inför sista biten. Campingen var också befolkad och det blev både hejarop och high fives.

Sen dök målrakan upp långt där borta. Jag halade upp mobilen och började filma. Benen började springa och sprang så fort att jag nästan inte hann med själv. Trots att det gått nästan sju timmar var det fortfarande rätt mycket folk längs sidorna. Som hurrade och hejade och peppade. Så benen sprang fast hjärnan var av annan åsikt och tyckte jag borde gå. Benen sprang och sprang och rakan var oändligt mycket längre än jag trodde, men till sist så var även jag i mål. Tre minuter före den tid jag planerat.

Mitt första ultralopp blev mitt lite ovanliga sätt att fira min 61:a födelsedag. 

Lärdomar från dagen var att visst är det bra med vätskerygga, men släpa för i helskotta inte med mer vatten än vad som går åt (jag hade minst en halvliter kvar i mål).

Tallar är vackra, men för peppning i sju timmar är dom rätt värdelösa.

Tro inte att det går att springa i terräng utan att ha tränat i terräng. MÅNGA gånger.

Racerapport - Möjaloppet

Jobbigt men härligt på många sätt! Att få springa över mållinjen med en liten barnbarnshand i sin är oslagbart. Att både han och kusinen stolta bar sina medaljer efter att ha klarat av sina egna Möjalopp långt innan farmor gick i mål gjorde lyckan fullständig. Men vi tar det från början...

Det var (som vanligt denna sommar) varmt. Jättevarmt! 26-27 grader och dessutom åskluft och kvavt. Värsta tänkbara för mig med andra ord. Jag tycker om att ha luft när jag springer, en liten egenhet jag har. Det hjälper inte att benen är starka. Finns inget syre funkar det inte. Men jag tänkte ändå försöka. Tröjan dränkt i vatten, kepsen likaså. Planen som vanligt att ta mig runt. Första kilometern gick lättare än jag väntat mig. Stannade och växlade några ord med funktionärerna vid vattenhålet innan jag svängde in på skogsdelen av banan efter de första fyra kilometerna på grusväg. Skogen var varm och kvav. Har ju sprungit sträckan flera gånger i sommar, även i uppförsbackarna. Idag fick jag gå. Det fanns inget annat. Hade eget vatten med och det var en himla tur.

När jag åter närmade mig civilisationen gick det lite lättare ett tag igen och väl ute på vägen igen gick det faktiskt riktigt bra. För att vara en sån här kvav dag. På raksträckan efter cirka 9 km ser jag sonen och två barnbarn vänta. Båda småkillarna bär stolt varsin medalj om halsen. Måste ju bra stanna, krama och gratulera. Lillpysen E (5 år) vill springa med farmor mot målet, men han sprang ju åt helskotta för fort för mig så jag gjorde upp med hans pappa om att de skulle åka i förväg till målet och sen att vi skulle springa över mållinjen tillsammans. Och så blev det.

Mötte upp dem igen precis före slutspurten. Stannade och pratade igen. Fick ett barnbarn i varje hand en bit, och den yngsta följde med ända in i mål.

Stoltaste farmorn i hela världen ju.

Tiden blev, trots eller tack vare värme på flera sätt, ganska hygglig. Speciellt med tanke på de olika pratstunderna längs vägen. Att ha trevligt är viktigast. Och trevligt hade jag! Det hade även mina söner och mina barnbarn och nästa år ska vi ställa upp med ett ännu fler deltagare från familjen är det bestämt.

Racerapport Stockholm Marathon

Så kom då den stora dagen. Eller... Egentligen började det faktiskt dagen innan, när jag hämtade nummerlappen, köpte en marathontröja på expot (och tänkte att hur det än går blir det en fin souvenir).

Nästa dag blev det både gröt och pannkakor till frukost. Resorb också förstås. Värmen gav sig inte. Ceremoniell (nåja) påklädning och insmörjning av diverse kroppsdelar för att undvika skav. Mycket vaselin minsann. Sen bar det iväg mot Stadion. Kom i god tid. Drack mer resorb. Satt i skuggan och väntade.

Och plötsligt hände det, det kom moln på himlen och alla tittade, hoppades och undrade om de skulle bli kvar över dagen. Tävlingsledningen hade ju bidragit med sitt för att underlätta genom att dels sätta ut extra vätskebord, dels förlänga maxtiden med 30 minuter. Nu var vädergudarna med lite också.

12.10 gick startskottet. Det tog drygt 3 minuter att komma fram till startlinjen i trängseln men det var planerat. Sprang långsamt, tyckte jag och inledningsvis blev det min vanliga gåjoggintervall. Vid första vätskestationen var det sån trängsel att man inte kom fram alls på en stund. Men vatten behövdes så det var bara att vänta. En mugg över nacken och en i magen. Sen vidare längs banan. Det var tätt mellan kontrollerna och fanns även sköna duschar att svalka sig i. De första kilometrarna gick väldigt lätt. Stannade vid varenda vattenhål och drack både energidryck och vatten när det bjöds. Strax efter första milen fick jag dock en rejäl dipp. Magen knorrade, fick en känsla av illamående och var snubblande nära att bryta. Bestämde mig trots allt för att slå av på tempot och gå en längre sträcka och se om det gick över. Kändes trögt, varmt, jobbigt och inte särskilt kul. Varför höll jag på med sånt här egentligen? Trodde inte en sekund att det skulle gå vägen men bestämde mig för att försöka springa till första repet vid halvmarapasseringen och obehagskänslan släppte rätt snart som tur var.

Mina söner och deras sambos följde mig i appen och skickade uppmuntrande små sms som jag fick upp i Garminklockan. Perfekt! Och kilometer lades till kilometer. Fast det kändes ärligt talat som det var rätt långt avstånd mellan kilometerskyltarna. Efter en sväng ut på Tjejmilenmarker kom jag så äntligen fram till halvmarapasseringen. och tiden var drygt tio minuter långsammare än på Göteborgsvarvet. Ganska ordentlig marginal till reptiden och halvvägs. Sen gick det lättare ett tag igen, funktionärerna bjöd på saltgurka som måste gå till historien, så salt att kinderna skrynklade ihop sig, men antagligen precis vad som behövdes. Liksom Pepsin några kilometer längre fram. Jag som absolut aldrig i livet dricker sånt tyckte det var...gott.

Så jag fortsatte och nu var det snart dags för Stadsgården där det blåste rejäl, men svalkande motvind. Valde att gå rätt mycket där och även upp för Folkungagatan. Där väntade maken med uppmuntrande tillrop. En funktionär höll på att knäcka mig lite när hen sa att vi var vid ungefär 28 km då och en titt på klockan gjorde fullständigt klart att det där repet vid 32 nog skulle vara kört. Döm om min lycka när nästa kilometerskylt visade 30 km! Det fanns hopp!

På Söder väntade Möjavännen Katarina med en solvarm men underbart god Japp. Och tredje repet passerades med nån kvart tillgodo. Sen väntade Västerbron med planerad gång uppför och skön utförslöpning på andra sidan. Vid Rålambshov stod Anders (min inspiratör vad gäller motionsutmaningar) och hejade så jag fick mer energi. Och det behövdes trots att jag nu sprang allt mindre. Benen var förstås tunga och värmen tog ut sin rätt. Skylten med 35 km passerades. Och 36.

Där nånstans insåg jag att om jag bara höll mig på benen och promenerade någorlunda raskt så skulle jag få min medalj. Jag var inte ensam om att tänka så. Vi var många som gick, pratade och peppade varandra. 

-Bara lite kvar nu!

-Nu klarar vi det!

Och förstås det obligatoriska "Lycka till". En rätt härlig stämning i slutgänget som varit ute i snart sex timmar. En del haltade, andra stretchade men alla knatade vi på. Nån försökte springa några steg, även jag ibland när det lutade nedåt. Men mest gick jag. Sträckan mellan 35-40 km tog hela 51 minuter! När vi kom upp på Sturegatan var det uppförsbacke igen, men när jag upptäckte att jag nu såg Stadion så gjorde det alls ingenting. Energin kom flödande och det gjorde även tårarna. Nu var det bara resten kvar! Snart framme! Skylten med 41 km passerades. Sen blev det en sväng längs yttersidan av Stadion innan vi fick vända in i det allra heligaste. Då blev det fart på benen minsann. Underlaget var också betydligt skönare än asfalten.

Halade upp mobilen och filmade. Det blev springsteg hela varvet runt. Försökte fatta. Blank i ögonen igen. Och där borta var målet. Mitt mål. Det jag kämpat så himla länge för att nå. Två månader före 61-årsdagen, tre år efter att jag tog de första springstegen.

Nu var jag där. Nu fick jag medalj. Nu hade jag gjort det.Fyra komma två mil. Tanten! Snigeln!

Vilken resa!

Nu blir det vila och sen Möjaloppet senare i sommar. UltraVasan 45 i augusti. Tjejmilen och Lidingöloppet 15. Resan fortsätter...

Äldre inlägg