Visar inlägg i kategorin Lopp

Tillbaka till bloggens startsida

Racerapport Hässelbyloppet

I söndags var det dags för mitt tredje Hässelbylopp. Har försökt förbereda mig lite extra den här gången med hjälp av GarminCoach Greg där jag kört milprogram med målet 1.05. Det fanns inte på kartan att jag skulle nå den tiden, men träningspassen kändes precis lagom tuffa och det blev nio veckor i programmet innan det blev dags för "examen".
Dagen grydde ganska kall och ruggig, regn rentav. Lite pyssel med vilka kläder man skulle ha under loppet men till sist bestämde jag mig för att ha jackan på och då behövdes inget mobilbälte eftersom jackan har fickor. Åkte iväg vid tiotiden med löparkläderna under jeans och vanlig tröja pga vädret. Redan vid Slussen såg jag de första medlöparna, man känner igen folk på loppdagen på något vis. En avslöjande banan i ryggsäcken, skorna eller kanske blicken. Nåt är det och vartefter jag närmade mig Hässelby gård så fylldes lämmeltåget på.
Väl på plats följde jag uppgjord plan, behöll kläderna på så länge som möjligt för att inte bli kall, men till sist lämnade jag in allt och drog iväg mot startområdet, det var dags för min viktiga uppvärmning.  

Minst 15 minuter hade jag bestämt och så blev det. Och jag blev svettig. Nu tittade solen fram. Det blev för varmt för att springa med jacka. Knöt den runt midjan och ena ärmen fick agera mobilficka tätt mot magen. Inte idealiskt, men vad gör man.
Sen gick starten. Min målsättning var att slå personliga rekordet från 2016 på just detta lopp, men allt i närheten av 1.10 skulle vara OK och under den gränsen väldigt OK. Startade den förberedda klockan som skulle hjälpa mig att hålla tempo och vara noga med korta gåpauser. Tjosan! Warmup 5 min sa den just som jag passerade startlinjen. Snabba tryck för att få ett bättre alternativ (planen var 3,5 km spring, 1 min gå hela loppet). Klockan sa Spring 4.95 km. Och jag sprang medan jag funderade på vad som hänt. Men skitsamma, en gåpaus i stället för två var väl OK och nu kunde jag se kilometertiderna som låg runt 6.30-6.40 vilket var enligt plan.
Allt rullade på, tog en mugg vatten över nacken vid första vätskestationen, utan att stanna. Sen kom 5 km portalen och då var det dags att gå lite. Upptäckte att flärpen på nummerlappen inte stack ut som den borde. Fanns risk att jag inte skulle få nån tid, men vad göra mer än vika ut flärpen och hoppas på det bästa. Kollade klockan som precis meddelade att nu var passet avslutat. Jäkla teknik. Tryckte igång "fortsätt träna" och började springa igen. Lite rörigt var det, men ändå positivt att jag inte helt stannade upp i frustration över teknikstrulet. Det har jag gjort så många gånger tidigare, men inte idag. Jag sprang på i det vackra höstvädret.

Lite långsammare nu. Gick i några småbackar. Vet inte varför backar på lopp är sååå hiiimla jooooobbiga medan jag aldrig har problem med backarna hemma på ön. Tror att jag ska bli så dödstrött av dom att jag inte ska orka i mål, eller nåt. Bäst att gå...  Men jag gick bara väldigt korta stunder i alla fall och när jag sprang var tempot fortfarande OK för att vara jag.

En kilometer kvar, medeltempo 6.50 ungefär enligt klockan. Men var så osäker på vad den egentligen gick på att jag kollade klockslaget också och jämförde med starttiden. Jo, det fanns en chans att komma under 1.10. Jag kutade på och såg de röda flaggorna på Hässelby IP långt där borta. Spring, spring, spring.SPRING!

In på löparbanan, försökte öka lite. Såg tidtagaruret ticka långt därframme. Det hann precis slå om till 1.09 när jag passerade mållinjen, men det var ju bruttotid och räknat från min starttid blev det lite under även den gränsen. Jättenöjd och glad fick jag sen medalj och banan, satte mig i solen med kaffe och bulle och bara njöt innan det var dags att hämta kläderna och byta om.

Gillar det här loppet jättemycket. Kommer att återvända men om det blir pers även nästa gång låter jag vara osagt. Efter loppet träffade jag fantastiska Elin Ragnarsson som sprungit runstreak hur många år som helst. Hon var lite trött i benen, för hon hade sprungit 50 km dagen före Hässelby. Men hon var lika glad för det.

Racerapport – Helsingborgs halvmaraton

Det började med att jag anmälde mig till Helsingborg marathon. Sen fick jag överansträngningsbesvär efter Stockholm Marathon i våras. Det tog sin tid att bli bra och jag valde att nedgradera min startplats till halva distansen. Det var en himla tur det. För när dagen för loppet randades sa SMHI att det skulle bli varmt. Jättevarmt. Min marathondebut 2018 var också jättevarm, men då hade jag sprungit i värme hela sommaren och vant mig lite. Så icke denna gång. Inte heller tog arrangörerna något särskilt ansvar för oss löpare med anledning av värmen. Inga extra drickastationer eller duschar, bara en uppmaning att tänka på att dricka under loppet. Som om man skulle kunna glömma det…   

Starten gick 09.30. Just när solen började gassa efter morgonens dimma. Och det gick fort, åt helskotta för fort upptäckte jag efter ett tag. Bara att bromsa ner lite. Tre kilometer platt och sen uppförsbacken jag fasat så för. Den var inte fullt så hemsk som jag trodde men jag gick ändå. Det var ju mycket kvar att springa. Sen försökte jag hålla min vanliga gåjoggintervall och tempot låg fortsatt ganska bra i förhållande till min målsättning som var att det skulle gå lite snabbare än första halvan på årets Stockholm Marathon. Den här gången skulle jag ju vara i mål efter 21 km, inte Bara vara halvvägs. Förutom värmen kändes allt bra. Efter ett tag hörde jag några bakom mig som pratade om att ”det gäller bara att komma i mål” och självklart vände jag mig om och höll med. Det visade sig vara en annan snigel med sällskap som joggade där.

Det var en mycket vacker bana. Fantastiska hus, trädgårdar och vyer.

En tunnel av krokiga grenar. Mariastaden som var full med peppande skyltar på träden. Idisslande kossor som hade gjort smartare val en dag som denna och bara låg och vilade.

Skyltmannen som sin vana trogen stod längs vägen med peppande plakat. Privatpersoner som med fantastiskt engagemang gått man ur huse och bjöd på delikatesser som chips, cola och godis. Och mannen med vattenslangen glömmer jag aldrig! Mycket välkommet eftersom det annars bara fanns apelsin och banan att välja på, förutom sportdryck och vatten.

Efter sådär 12 km började det kännas ganska tungt. Värmen var tryckande, syret en bristvara. Tog en Enervit tablett för att få lite energi, sprang visserligen på, men det gick allt långsammare. Bestämde mig då för att helt enkelt fokusera på att njuta av den vackra banan. Tog fram mobilen för gott ur midjeväskan och började fotografera vyerna här och var. Banan var lätt nu, småguppig kanske, men inga uppförsbackar att tala om. Efter Sofieros fantastiska trädgårdar och Laröd började det gå mest nedåt. Sen kom Tinkarpsbacken jag hört så mycket om. Den såg ut som en ättestupa på banprofilen men visade sig vara en låååång sträcka med precis perfekt lutning för att benen skulle kunna pinna på utan att jag behövde anstränga mig.

Den kilometern gick en minut snabbare än både den före och den efter. Och var superlätt!

Havet på höger sida. Gassande sol. Staden närmade sig. I gatan fanns markeringar var hundrade meter. 1500 meter kvar. 1400. Rentav 1200… Jag pinnade på. En färdigsprungen man hojtade på engelska ”only 600 meters left – go, go, go”. Och jag gick. Jodå, jag gick. Ända fram till 300-metersmarkeringen gick jag nu i rask takt innan jag började springa sista spurtsträckan mot mål. Publik fanns det, dom väntade på maratonlöparna nu, men hejade så snällt på lilla mej under tiden.

Så fick jag min medalj, en dricka och en geggig kexchoklad. Maken kom och mötte upp och vi gick bort till Helsingborgs glassfabrik som lägligt nog låg nära målområdet. Mjukglassen vi köpte där får gå till världshistorien. Den var inte billig, men SÅ HIMLA GOD. Och jag bara njöt av att jag faktiskt var klar för dagen. Att jag valt halvmaran denna heta dag. Inte dubbla distansen! Tiden blev ca 5 min långsammare än den där första halvan på senaste helmaran, men är nöjd ändå!

Efter snabbt ombyte på hotellet gick vi till stranden där vi tillbringade eftermiddagen med sol och några halvsalta bad i Öresunds 21-gradiga vatten. Ingen dålig avslutning på en loppdag. .

På tröjan man fick när man anmälde sig stod det ”Half Runner” och det är väl precis det man är när man går och joggar om vartannat. Att det var en halvmara vet jag ju ändå. Den klart vackraste jag sprungit, den näst varmaste, den med sämsta ”serveringen” och den med bästa avslutningen och en väldigt snygg medalj. Det är gott så.

Nu blir det lite vila ett tag...

Racerapport midnattsloppet

Som vanligt ett kul lopp. I år hade jag sällskap av äldste sonen som fått sin startplats i julklapp. Första gången han sprang ett sånt här stort lopp. Vi hade sällskap till startområde, klädinlämning och startfålla.

Sen gav vi varann high five och började springa när startskottet smällde av.

Midnattsloppet börjar ju behagligt nedför, jag brukar ha nytta av min löparklocka för att inte springa för fort, eller rent allmänt hålla lagom tempo. Den här gången var den inget stöd alls, visade det sig. Jag hade nämligen valt att lägga in ett färdigt träningspass från Garmin Coach som aktivt. Enligt programmet skulle jag springa 70 minuter och det föreslagna tempot var ungefär det jag tänkte hålla på loppet, så varför inte, tänkte jag.

Nu vet jag "varför inte". Klockan visade nämligen inte alls såna saker som jag brukar se (medeltempo och kilometertider t ex) utan det var en massa andra saker som jag dessutom bara såg delvis pga mörkret. Ibland visade den jättesnabbt, ibland jättelångsamt i temporutan utan att jag förstod varför det hoppade så mycket.

Startgruppen jag valt hade ett tempo som gjorde att jag passade in trots att det skulle gå fem minuter snabbare än mitt personbästa på milen. För första gången behövde jag inte abonnera på högerfilen för gångare. Men å andra sidan var det väldigt trångt här och var med riktiga flaskhalsar. Springandet gick dock bra. Det kändes fort, jag sprang om många och benen var väldigt pigga. Andningen fungerade perfekt.

Sprang förbi hästar, riddare och baldrottningar från maskeradklassen. Såg en brasiliansk karneval och lyssnade på peppande musik. Gjorde high five och njöt av stämningen. Tyckte det gick så fort och lätt. Jättekul! Gick som planerat i de värsta backarna. Sprang med lite extra gas utför sen. Inget gåjoggande denna gång utan sprang hela tiden i övrigt. Det dröjde inte länge förrän vi kom ner på Hornsgatan och jag såg målportalen lysa långt där framme. Bara spurten kvar och den gick också lätt. Fanns mycket krafter kvar fortfarande.

Efter målgång tog det tvärstopp. Men inte hos mig utan hos alla tävlande. Maken till trängsel har jag aldrig upplevt. Inte ens i tunneln mellan T-bana och pendeltåg på den gamla goda tiden. En tjock gröt av rödtröjor rörde sig knappt märkbart framåt. Så småningom fick vi den (som vanligt bandlösa) medaljen, ett äpple, kexchoklad, en burk alkoholfri öl och... Vänta nu! Det går inte att hålla i allt på en gång, tänkte jag och tog av mig mössan för att lägga ner allt i. Hörde precis då ett klingande ljud och trodde jag tappat medaljen bland alla prylarna. Som tur var hade jag fel, den låg faktiskt i kepsen. Sniglade vidare och kom så småningom ut i verkligheten. Mötte sonen som sprungit ett antal minuter snabbare än jag efter ett lopp som varit så kul att han stannat för att både fota och filma lite här och var.

Jag hade också haft kul, men varken filmat eller fotat och min tid blev ungefär som vanligt på detta lopp. Det hade inte alls gått så snabbt som jag trodde även om det blev mitt snabbaste Midnattslopp, med några sekunder tillgodo på näst snabbaste från 2016.

Precis som efter tidigare lopp har jag två frågor/förslag till arrangören:

1. Sätt band på medaljen så kan den hänga runt halsen (och senare på ev medaljhållare)

2. Välj banan i stället för äpple, det är mycket lättare att hålla i en redan full hand.

Efter detta lopp har jag ytterligare en tanke om att man borde se över rutinerna vid målet. Det ska inte behöva ta så fruktansvärt lång tid att komma bort från målområdet. Vi hann börja frysa i våra svettiga, regnvåta tröjor...

Och i morse vaknade jag konstigt nog efter bara 4 timmars sömn. Ännu konstigare var att jag stack ut och sprang några kilometer till. Bara för att jag ville. Men nu blir det en liten minikryssning med maken några dagar. Nästa springmöjlighet blir först framåt onsdag i nästa vecka.

Racerapport Stockholm Marathon 2019

Vaknade upp till perfekt springväder. Svalt och mulet. SMHI varnade för lite regnskurar senare på dagen. Grötfrukost och därefter påklädning. Valde i sista minuten att ta med en tunn jacka att ha på under loppet ifall jag skulle behöva gå längre sträckor och kanske bli för kall. Behövdes den inte kunde jag ju knyta den runt midjan. Åkte som vanligt in i god tid. Senast 11 skulle kläderna lämnas in. Start 12.10. Gårdagens high five-lopp kändes inte av annat än i form av inspiration.

Hamnade i sista startgruppen (förstås). Eliten stack iväg medan vi väntade tio minuter på nästa startskott. Sen smällde det också av och vi...väntade. Och väntade. Och väntade. Klungan rörde sig inte ur fläcken och minuterna gick. Ganska många minuter. Så hände något och man kunde faktiskt förflytta sig några meter. Sen var det stopp igen. Frustrerande. Det tog betydligt längre tid att komma till startlinjen i år än förra året. Men till sist var man ju där och då började också löparskocken röra på sig lite mer. Så även jag. Äntligen! Mitt tredje marathon hade börjat.

Benen kändes bra och temperaturen var behaglig. Hoppade över första vattenhålet och höll mitt gåjogg-tempo enligt plan. Kilometer lades till kilometer och i början var det platt och lätt. 8.30 jogg/1.30 gång var planen fast i praktiken kortade jag ner gångavsnitten till runt minuten. Insåg nämligen ganska snabbt att de minuter som förlorats i starten kunde bli viktiga för en snigel som jag. Skyltmannen dök upp ganska tidigt och jag sprang förstås fram till honom och gjorde en high five. Men allt kändes bra och stabilt. Passerade först milen. Härlig stämning längs banan, mycket publik. Många barn som ville high fivea också. Gör alltid den lilla omväg som behövs när det är barn. Så härligt! Extra mycket publik blev det när jag närmade mig passagen vid Stadion. Då kom den blivande vinnaren förbi i ett rasande tempo på sitt upplopp. Men jag hade 28 km kvar att springa... Fast jag stannade och applåderade förstås först.

Reptiderna var ju satta efter startskottet, inte när man passerade startlinjen. Löparklockan visade däremot mitt medeltempo från startlinjen, hur många minuter hade jag egentligen förlorat i starten? Dessutom stämde inte klockans kilometervarningar med skyltningen längs banan. Det kändes lite oklart hur jag låg till, vågade inte chansa så tempot blev aningens högre än jag egentligen velat på första halvan. Först när jag kom fram till 20 km kontrollpunkten kände jag mig säker och valde att gå en längre stund för att spara lite krafter till senare. Trots den gångsträckan passerades halvmaradistansen blott 13 sekunder långsammare än mitt personliga rekord visade det sig senare. Första repet avklarat!

Men benen skötte sig bra och jag fick inga känningar från magen heller. Kanske för att jag försökte undvika energidryck och mest körde vatten plus lite egen, medhavd energi. Vid 25 km fick jag sällskap med en äldre herre som var lite orolig för att klara  andra repet vid 27 km. Jag blev lite oroad och den marginal jag trodde jag hade krympte till noll och intet. Var säker på att inte hinna och modet sjönk. En stund. Men sen stramade jag upp mig - benen kändes trots allt fortfarande förvånansvärt pigga och jag kunde hålla mina gåjogg-intervaller utan större problem. Sprang ifrån den trevliga herrn och önskade lycka till. Andra repet passerades också i god ordning. När jag kom till Slussen brydde jag mig inte ens om att springa slingan till Icepowerfolket för att få kylspray.

Stadsgården var behagligt platt. Gick lite men påminde mig om att det nog var bäst att springa medan det var sådär platt. Värre delar av banan närmade sig raskt. Bara ett rep kvar nu. Vid 32 km. Klockan gick i extrem otakt med skyltningen ibland. När den sa 30 km fick jag springa ytterligare nästan 600 meter innan skylten dök upp så osäkerheten fanns där hela tiden men jag kämpade på. Publiken var helt fantastisk. Trots lite regn så fanns dom troget kvar och hojtade, highfiveade och peppade - "Heja, Agneta, du är fantastisk, så jävla starkt gjort, heja, heja, heja". Namnet stod på nummerlappen, att okända människor hejade så engagerat på lilla mig var mycket inspirerande. Men var fanns 32-kmspärren? Klockan var mycket nu och fortfarande ingen skylt. Men sen kom det en i alla fall och den stod det tack och lov 33 km på så nu skulle jag inte längre kunna bli avplockad i alla fall. Nio kilometer kvar.

Sen kom Västerbron där jag gick hela vägen i ensamt majestät på fel sida om räcketmellan körbana och cykelbana. Ingen aning om hur jag hamnade där, det enda jag visste var att jag aldrig i livet skulle kunna klättra över för att komma till de andra löparna. Först i slutet av nerförsbacken på andra sidan blev det en glipa så jag kunde återvända till "rätta vägen". Rålambshov passerades och jag kunde fortfarande gåjogga även om det nu blev mer anpassning till vägens eventuella lutning än minuter och sekunder. 34 km. 35 km. Nu ökade publikstödet igen längs vägen. När 36-kilometersskylten dök upp fotograferade jag den. Ett minne från året före då jag först vid denna skylt insåg att jag nog skulle klara mitt allra första maraton. Nu kände jag att detta också skulle komma i hamn. Fortfarande ingen fara med benen eller fötterna obegripligt nog. Varvade nu gång och jogg i ungefär lika delar, men det gick fortfarande att springa. Några skräckminuter blev det när jag såg funktionärer fippla med ett "rep"  bara en kort bit framför mig. Fanns det ett fjärde rep?!!! Skulle jag bli den första att stupa på det? Riktigt jobbigt kändes det, men jag sprang bara förbi och låtsades som det regnade och blev inte stoppad. Det var kanske nedplockning av nån avspärrning som pågick. Vad vet jag. Men fantasin och hjärnan funkar på sitt eget sätt efter många timmars springande.

Så småningom skymtade jag portalen vid 40 km långt där framme. Först då förstod jag att jag skulle kunna komma i mål under sextimmarsgränsen för första gången. Två kilometer kvar. Uppför Sturegatan gick jag med blicken stadigt fäst på Klocktornet. Sparade krafterna. Maken stod och hejade, tankade en puss och gick vidare. Ville så gärna kunna spurta inne på Stadion. Och det kunde jag. Hela varvet runt. Gick i mål 21 minuter snabbare än förra året.

Två maror på två veckor! Så himla nöjd. Men nu blir det vila!

Racerapport Asics High Five

Det här var ju loppet jag anmälde mig till för länge, länge sen. Bara för att jag ville gå i mål på Stadion igen, men absolut inte springa just Stockholm Marathon igen. Valde efter diverse turer att springa mitt vårmaraton i Helsingfors. Det kan ni läsa om i en annan racerapport. Sen slog maratondjävulen till och jag anmälde mig till Stockholmsmaran i år också. Förträngde totalt att jag redan var anmäld till en femkilometare kvällen före.

Visst funderade jag på att hoppa av. Men fem kilometer är ju inte jättelångt och jag behövde inte alls springa fort. Jag ville bara ha roligt och komma i stämning. Så tänkte jag och ungefär så blev det faktiskt.

Jag hämtade ut nummerlappar till båda loppen tidigt på fredagen och framåt kvällningen sällade jag mig till alla "gultröjorna" inne på Stadion. Hittade flera kompisar från Team Snigel vilket var jättekul. Så småningom drog vi oss ut mot starten och sen bar det iväg i skönt nerförslut första kilometern.  

Härlig stämning. Vi såg ut nästan som ett böljande rapsfält i våra gula lopptröjor. Somliga böljade fortare än andra, jag körde på i mitt tempo med skön känsla i benen. Det blev lite svängar mellan häststallar och grusstigar i kringelkrokar runt Stadion. Här och var fick man kryssa mellan hästmockor också så det var i viss bemärkelse ett skitlopp. Men i alla andra avseenden kändes det härligt. Benen var så pigga, mentalt så bromsade jag och körde precis enligt plan för att inte bli för trött infor lördagens mara. 

Tre vätskestationer på ett femkilometerslopp kan absolut diskuteras. Det behövs såklart inte. Men samtidigt bidrog det till en närvaro, det var funktionärer precis överallt längs vägen som peppade och tjoade och gjorde High Five med stora "handskar". Härlig stäming och precis det jag saknat från Helsingfors. 

Målgången inne på Stadion kändes kanon. Funderade lite på hur det kommer att kännas efter 42 km, inte lika lätt kanske, men säkert många gånger häftigare. Direkt efteråt åkte jag ut till lyan på  Värmdö för att samla ihop mig inför den verkliga utmaningen. Min tredje maradröm om man så vill.

Äldre inlägg