Maradrömmen - efter pandemin

Kom på att jag inte skrivit några racerapports alls på länge. Ändå har jag ju sprungit flera virtuella lopp under vår och sommar. Coronamilen både mil och halvmara bland annat. Men mentalt har det mest känts som ett träningspass och några särskilda minnesbilder har det väl inte heller blivit eftersom det varit på mina vanliga vägar.

Men så testade jag Tjejmilen virtual edition. Var ju redan anmäld sedan förra året så varför inte. Laddade ner appen och ljudfilerna och laddade både mig själv och mina tillbehör. Jag har hörselimplantat och måste ha en särskild streamer för att få ljudet från mobilen till den ljudprocessor som hjälper mig att höra. I alla fall när jag springer. Lite meckigt är det och till vardags använder jag aldrig musik eller så.

Efter lite testande gav jag mig i alla fall iväg. Var på Fårö då och vägen var behagligt platt. Först lyssnade jag på uppsnacket, och faktiskt kom liiiite pirr där. Sen startade jag trackern och började springa i lagomtempo. De första två kilometrarna lyssnade jag bara på peppande musik, benen rullade på. Släppte allt, tittade inte på klockan, visste inte tempot, det kändes lätt och bra. Men oj, så mycket musik för mig som inte är van att ha så mycket ljud i huvudet när jag springer. Vid fem kilometer sa en röst att jag var halvvägs och jag var nog "grym" också om jag minns rätt. Nu var jag nästan framme vid tänkt vändpunkt, men det kom en färist i vägen. Färistar är nog bra, men inte att springa på. Jag brukar alltid gå några steg på dom och den här dagen ville jag inte gå. Så jag vände och sprang tillbaka. Fick flera meddelanden i mobilen och varje gång var jag orolig att appen stannat så jag fick ta upp luren och kolla det. Det syns precis på kilometertiderna var det hände för även om man springer så går det långsammare. I alla fall för mig.

När åtta km var avverkat började jag tappa koncentrationen. Då gick jag några steg i alla fall, drack lite vatten ur min flaska. Sen fortsatte jag och sista kilometern gick med mina mått jättesnabbt. Min Garmin tyckte jag var i mål ungefär samtidigt som appen informerade om upplopp och det hördes applåder.

Så jag sprang på lite till innan slutsignalen kom och jag nöjd kunde stanna upp och pusta lite. Sen gick och småjoggade jag de två km som behövdes för att komma hem till kalkstenshuset vi bodde i.

Då kollade jag klockan och enligt den hade jag slagit personligt rekord med nästan en minut på milen. Appen var inte lika generös, men det var pers där med. Tredje gången under 1.10 och för första gången under 1.08.

Nästa utmaning blir Midnattsloppet virtuellt. Enligt de som testat ska den appen vara mer peppande än Tjejmilens. Hur jag upplevde den berättar jag om i nästa racerapport.

Äntligen besked om London Marathon. Det blir förstås inställt. Tråkigt men väntar. Återstår att se hur Springtime hanterar det. Pengar tillbaka eller flytta fram startplatsen till kommande år..?

Det började med att jag anmälde mig till Helsingborg marathon. Sen fick jag överansträngningsbesvär efter Stockholm Marathon i våras. Det tog sin tid att bli bra och jag valde att nedgradera min startplats till halva distansen. Det var en himla tur det. För när dagen för loppet randades sa SMHI att det skulle bli varmt. Jättevarmt. Min marathondebut 2018 var också jättevarm, men då hade jag sprungit i värme hela sommaren och vant mig lite. Så icke denna gång. Inte heller tog arrangörerna något särskilt ansvar för oss löpare med anledning av värmen. Inga extra drickastationer eller duschar, bara en uppmaning att tänka på att dricka under loppet. Som om man skulle kunna glömma det…   

Starten gick 09.30. Just när solen började gassa efter morgonens dimma. Och det gick fort, åt helskotta för fort upptäckte jag efter ett tag. Bara att bromsa ner lite. Tre kilometer platt och sen uppförsbacken jag fasat så för. Den var inte fullt så hemsk som jag trodde men jag gick ändå. Det var ju mycket kvar att springa. Sen försökte jag hålla min vanliga gåjoggintervall och tempot låg fortsatt ganska bra i förhållande till min målsättning som var att det skulle gå lite snabbare än första halvan på årets Stockholm Marathon. Den här gången skulle jag ju vara i mål efter 21 km, inte Bara vara halvvägs. Förutom värmen kändes allt bra. Efter ett tag hörde jag några bakom mig som pratade om att ”det gäller bara att komma i mål” och självklart vände jag mig om och höll med. Det visade sig vara en annan snigel med sällskap som joggade där.

Det var en mycket vacker bana. Fantastiska hus, trädgårdar och vyer.

En tunnel av krokiga grenar. Mariastaden som var full med peppande skyltar på träden. Idisslande kossor som hade gjort smartare val en dag som denna och bara låg och vilade.

Skyltmannen som sin vana trogen stod längs vägen med peppande plakat. Privatpersoner som med fantastiskt engagemang gått man ur huse och bjöd på delikatesser som chips, cola och godis. Och mannen med vattenslangen glömmer jag aldrig! Mycket välkommet eftersom det annars bara fanns apelsin och banan att välja på, förutom sportdryck och vatten.

Efter sådär 12 km började det kännas ganska tungt. Värmen var tryckande, syret en bristvara. Tog en Enervit tablett för att få lite energi, sprang visserligen på, men det gick allt långsammare. Bestämde mig då för att helt enkelt fokusera på att njuta av den vackra banan. Tog fram mobilen för gott ur midjeväskan och började fotografera vyerna här och var. Banan var lätt nu, småguppig kanske, men inga uppförsbackar att tala om. Efter Sofieros fantastiska trädgårdar och Laröd började det gå mest nedåt. Sen kom Tinkarpsbacken jag hört så mycket om. Den såg ut som en ättestupa på banprofilen men visade sig vara en låååång sträcka med precis perfekt lutning för att benen skulle kunna pinna på utan att jag behövde anstränga mig.

Den kilometern gick en minut snabbare än både den före och den efter. Och var superlätt!

Havet på höger sida. Gassande sol. Staden närmade sig. I gatan fanns markeringar var hundrade meter. 1500 meter kvar. 1400. Rentav 1200… Jag pinnade på. En färdigsprungen man hojtade på engelska ”only 600 meters left – go, go, go”. Och jag gick. Jodå, jag gick. Ända fram till 300-metersmarkeringen gick jag nu i rask takt innan jag började springa sista spurtsträckan mot mål. Publik fanns det, dom väntade på maratonlöparna nu, men hejade så snällt på lilla mej under tiden.

Så fick jag min medalj, en dricka och en geggig kexchoklad. Maken kom och mötte upp och vi gick bort till Helsingborgs glassfabrik som lägligt nog låg nära målområdet. Mjukglassen vi köpte där får gå till världshistorien. Den var inte billig, men SÅ HIMLA GOD. Och jag bara njöt av att jag faktiskt var klar för dagen. Att jag valt halvmaran denna heta dag. Inte dubbla distansen! Tiden blev ca 5 min långsammare än den där första halvan på senaste helmaran, men är nöjd ändå!

Efter snabbt ombyte på hotellet gick vi till stranden där vi tillbringade eftermiddagen med sol och några halvsalta bad i Öresunds 21-gradiga vatten. Ingen dålig avslutning på en loppdag. .

På tröjan man fick när man anmälde sig stod det ”Half Runner” och det är väl precis det man är när man går och joggar om vartannat. Att det var en halvmara vet jag ju ändå. Den klart vackraste jag sprungit, den näst varmaste, den med sämsta ”serveringen” och den med bästa avslutningen och en väldigt snygg medalj. Det är gott så.

Nu blir det lite vila ett tag...