Visar inlägg i kategorin Lopp

Tillbaka till bloggens startsida

Tjejmilen21 Racerapport

Det var en fin dag med perfekt väder. Åt havregrynsgröt till frukost som jag brukar inför lite längre lopp och ett glas resorb slank också ner. Lite funderingar kring klädseln. Kortärmat eller långärmat? Den supertunna jackan skulle så klart med, men behövdes nån annan jacka i väntan på start? Som vanligt fick det bli som det blev och jag gav mig av mot T-centralen fvb med spårvagn till Waldemarsudde. Fullt med nummerlappsprydda i vagnen och på den ringlande gångvägen mot Biskopsudden och starten.  

Det blev lite småkallt så fort solen gick i moln så jag valde att inte lämna in supertunna jackan. En stor del av tiden före start tillbringades i evighetskön till de alltför få bajamajorna. Med det obligatoriska besöket där drog jag mig till starten där det fanns tre startgrupper. Ställde mig i bakre delen av sista gruppen och insåg att vi inte var många som stod bakom farthållarna för 2.30.

Sen bar det iväg och jag upptäckte direkt att jag missat att koppla på gåjogg-varningarna på klockan. De som jag tänkt hänga upp hela loppet på. Stor irritation! Nu blev det i stället spontana gåpauser främst i uppförsbackarna (som inte var många) och vid vätskestationerna. Träffade på en från Team Snigel och vi slog följe ett litet tag innan jag sprang ifrån i en nerförsbacke. Älskar nerförsbackar!

Det kändes riktigt bra fram till 10-12 km. Snigelkompisen hade sprungit om mig nu och hennes tröja långt där framme blev en bra morot. Passerade "repet" med god marginal, men nog var det lite knäckande att springa förbi skylten med "21 km" och fortsätta rakt fram på andra varvet i stället för att ta av mot målrakan. Men nu var det ju i alla fall mindre än hälften kvar och minsann om jag inte kom ikapp snigelkompisen igen efter en stund. Kul!

Otroligt vacker bana, mycket att titta på och härliga funktionärer, peppstationer och lite saltlakrits och druvsocker här och var. Men benen blev trötta fortare än vanligt trots att andningen fungerade ganska bra. Hade inte ont någonstans alls men det blev ändå fler och fler gångavsnitt mot slutet. De sista två kilometrarna lyckades jag trots detta snigla mig förbi några andra eftersläntare och när jag den här gången faktiskt fick vända ner till höger vid 21km-skylten kändes det riktigt bra, så jag avslutade med en lite spurt (nåja).  

Tiden blev min tredje bästa halvmara vilket inte säger så mycket eftersom jag bara sprungit fyra. Det blir en del att fundera på helt klart om jag verkligen ska ställa upp på Helsingforsmaran om bara tre veckor. Har definitivt inte samma känsla i kroppen i år som förra våren då jag sprang Göteborgsvarvet sex minuter snabbare på en betydligt backigare bana än denna.

Det är detta med maxtider som alltid spökar. Har några tankar kring vad jag kan försöka göra i sista minuten. Vi får väl se om det håller. Mycket beror ju på dagsform och tillfälligheter också.

Racerapport Premiärmilen

Nä, det var inte min dag, inte mitt lopp. Helt klart. Det började redan före loppet när de skor jag bestämt mig för visade sig sakna innersula. De två andra paren jag har var båda  välpreparerade för leriga grusrundor, dvs rejält smutsiga. Så jag flyttade sulor i stället med resultat att det kändes lite trångt för fötterna. Men det var ju bara en mil som skulle springas så det fick väl gå ändå.

Åkte in från ön med morgonbåten och direkt till Universitetet och startplatsen. Gick runt och kollade läget, kände lite pirr i magen. Fem månader sen jag sprang lopp senast. Väntade på rätt tillfälle att lämna in överdragskläderna för att slippa frysa i väntan på start. Träffade vänner från Team Snigelgruppen. Värmde upp. Och så gick starten.

Det gick bra de första tre kilometrarna. Var fast besluten att inte köra så hårt, men ändå gick det rätt snabbt och kändes bra. De kommande två kilometrarna var lite trögare och sen tog det bara stopp. Luften tog slut. Inte helt, men tillräckligt för att jag skulle börja gå. Har ju lätt ansträngningsastma och antagligen var det den, eller om pollen kan ha påverkat mig på nåt sätt. Inte vet jag. Kroppen var pigg, benen starka men syret räckte inte till. De sista fem kilometrarna tog fyra minuter längre tid än de första fem. Jag stod och pratade med funktionärer här och var till och med. På nåt sätt slutade loppet redan vid fem km kändes det som. Då ställde jag mentalt om till att helt enkelt ta mig i mål och det gjorde jag ju. På en medioker tid.

Men som sonen påpekade efteråt: Det var ju årsbästa! Och det var det ju. Nu kan det bara bli bättre och medicineringen ska jag kolla upp förstås.

Om fyra veckor är det dags för dubbla distansen, då får man springa långsammare och längre. Det passar mig mycket bättre!

Racerapport Kistaloppet

Jag velade lite hit och dit dagarna före. Skulle jag delta eller skulle jag lämna WO? Men till sist bestämde jag mig för att springa i alla fall. Det var en stormig dag med hårda vindar men lyxigt att kunna vara inomhus i Kista Science Tower med riktiga toaletter, stolar och annan lyx i väntan på start. Passade även på att titta på tidigare klasser med både barn och Fun Run. Särskilt det senare gav inspiration när "alla" gått i mål. Utom en som kom tio minuter senare, gående genom centrum, påhejad av massor med folk och lite generat leende. Och sen en till efter ytterligare fem minuter. En person som levat länge om vi säger så. Och som hen kämpade med målmedvetna steg och trötta flåsningar. Men stolt blick. Det är väl dom som är de största vinnarna! Tycker jag i alla fall!

Vi var 2 000 personer som skulle springa milen denna dag. Starten gick ute på torget och efter några hundra meter blev det en sväng genom gallerian. Ganska häftigt att springa mellan butikerna med hoppackad publik längs den avspärrade banan. Leendet drog sig upp mot öronen medan jag sprang på. Så mycket folk! Sen bar det ut på gatorna, Skyltmannen förkunnade att vi VAR SÅ JÄRVA BRA och jag high fiveade med honom och sprang vidare. De första kilometrarna gick riktigt bra, men sen när jag kom ut på de öppna fälten, med blåsten blev det tyngre. Kollade pulsen som visade sig vara skyhög och andningen var trög. Vid fyra km gick jag lite medan jag drack vatten. Redan då insåg jag att det resultat jag hoppats på tidsmässigt inte skulle kunna uppnås denna blåsiga dag. Men det var bara att springa vidare. Väldigt vacker bana med öppna ängar, betande hästar och alldeles fantastiska små koloniträdgårdar. Inte så mycket publik förstås, nästan ingen alls närmare bestämt. Därför var det extra roligt när det stod några barn och ville high fivea eller de där tjejerna som verkligen tog i för kung och fosterland för att peppa oss eftersläntare vid sådär 7 km.

Sista kilometrarna gick in mellan husen igen. Spännande affärer, kullersten och små broar över vägen. Ytterligare ett möte med Skyltmannen. Till sist hördes trumslag i fjärran och jag förstod att målet började närma sig. Hade trott att vi skulle springa en sväng genom gallerian nu också så jag höll igen lite. Ville ju kunna springa elegant (?) inför alla dessa människor. En skön nerförsbacke tog mig förbi trumslagargossarna, fick lite ståpäls minsann trots den mediokra tiden. Snart så...

Alldeles för snart visade det sig, för när jag vek runt hörnet stod målportalen där bara några meter längre fram. Det blev ingen tjusig slutspurt bland affärerna som jag trott. Men egentligen var det väl lika bra det.

Medaljen var lika stor och tung som snygg. Och efteråt var det skönt att återvända till Science Tower och raggarduscha på toa, byta ut de svettigaste klädesplaggen före hemfärd. Det här är ett lopp jag gärna återvänder till. Gemytlig stämning och bra, nästan familjärt arrangemang med massor med glada och hjälpsamma funktionärer från världens alla hörn.

Tack till Löparakademin som ordnar detta!

Racerapport Tjejmilen

Det blev min fjärde tjejmil. Har varit befriad från skador, tränat mycket men framför allt långa distanser under året som varit. Tempot har varit därefter. Två veckor före Tjejmilen körde jag ju UltraVasan och sen blev det snabb omskolning till "sprinterdistans". Eller nåt åt det hållet.

Dagen före hämtade jag nummerlapp och det var lite kul att återse startrakan från Stockholm Marathon. För ganska exakt tre månader sen stod jag där och undrade vad i helskotta jag gett mig in på. 42 195 meter senare gick jag i mål på Stadion. Ett minne för livet! Men idag gick jag förbi, bort mot Expot och fick min nummerlapp plus lite annat smått och gott.

På lördagen var det perfekt väder när jag kom till Gärdet. Toaköerna ringlade sig långa som vanligt, men jag var ute i god tid. Lämnade väskan och drog mig sen mot startfållorna. Jag hade en klar förhoppning om att det skulle kunna gå att slå pers på milen den här gången. Eller åtminstone komma nära.

Men det sprack tämligen omgående. Av något skäl som jag aldrig förstod så "försvann" min startgrupp och det verkade som man slog ihop flera stycken grupper till en enorm startgrupp på slutet i stället. Och alla var vi ju rätt långsamma, väldigt många gångare dessutom. Det blev med andra ord trångt! Jättetrångt. Någon risk att förta sig på första kilometern fanns inte alls, däremot goda chanser att träna på pyttesteg för att inte trampa framförvarande på hälen. Försökte frångå min princip att inte zigzaga mellan löpare för att åtminstone försöka hitta någon liten lucka nånstans. Ibland gick det, men inte alltid.

Trängseln tunnade aldrig ut riktigt. Nerförsbackar där jag brukar susa förbi många fick jag i stället bromsa för att inte krocka med folk. Många gick i bredd och inte alls till höger som brukligt är, utan överallt. Det var rätt irriterande eftersom benen kändes jättepigga och jag verkligen var taggad. Men det var bara att inrätta sig i stimmet och flyta med strömmen.

Jag hoppade över första vätskestationen men tänkte ta lite dricka på den andra. "Smart" nog hade dom lagt den 20 meter före 5-kilometerspasseringen. Men jag tog dricka i alla fall. Visste ju att jag låg efter min plan ändå. Försökte jogga vidare utan att stanna, det blev trängselstopp här och var under hela loppet, men inga direkta gåpauser.

Vid cirka 7 km fick jag syn på en välbekant rygg. Min joggingbekant från ön. Visste inte ens att hon skulle vara med eftersom hon haft problem med en fot. Blev så glad för hennes skull. Joggade jämsides och pratade lite en stund.

Kilometrarna rullade på rätt snabbt och snart var det dags för sista kilometern. Då var det lite glesare och jag kunde öka tempot marginellt. Gick i mål med en liten spurt. Baraföratt. Och fick min medalj.

Flera minuter långsammare än jag hoppats på. Inte ett dugg trött. Eller nöjd. Mest besviken. Aldrig varit med om sån trängsel förut. Funderar på att anmäla mig till en betydligt snabbare startgrupp nästa år för att inte riskera en repris.

Racerapport Ultravasan 45

Egentligen var ju det här plan B - om jag inte skulle klara Stockholm Marathon var det tänkt att marathondistansen skulle besegras i dalaskogarna. Ultravasan har nämligen betydligt generösare maxtid så att hinna i mål är inget problem så länge man håller sig på benen. Men nu klarade jag ju av Stockholmsmaran så då fick detta en annan profil - mitt första terränglopp och ultradebut.


Jag klev på bussen i Mora redan klockan sju för färd mot Oxberg och startplatsen. Perfekt väder. Lagom svalt och uppehåll. Träffade några nätvänner från Team Snigel. Så gick starten och jag började jogga lååååångsamt. Jag hade planerade tidsmål för alla kontrollstationer. Fick ett meddelande från sonen om att jag tyvärr sprang åt fel håll enligt hans spårningsapp och skrattade gott åt det. Vi började ju faktiskt i riktning mot Sälen eftersom vi måste runda Oxbergssjön innan vi skulle svänga ner mot Mora. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Vid Vasslan var det en bro och sen skylt med Evertsberg åt ena hållet och Mora åt det andra. Valde det senare och plötsligt började det hända mer i spåret. 90-km löpare dök upp då och då och man blir ju otroligt imponerad av dem som med fem mil i benen sprang förbi. Men är man snigel så är man. Så jag gåjoggade vidare enligt min plan. Banan blev lite mer uppförsbackig sista biten mot kontrollplatsen i Oxberg där jag kostade på mig en längre paus. När jag sprang vidare var jag nästan 20 minuter före den planerade "avgångstiden" efter 17 avklarade kilometer. 

Andra etappen var betydligt kortare, men också jobbigare. Väldigt mycket backar nu och ett jobbigt skogsparti dessutom som verkligen krävde koncentration för att man inte skulle vricka några fötter. Nerförsbackarna som jag tänkt utnyttja till lite fartskjuts var ibland så branta och ojämna att det kändes läskigt att springa i dem. Så då gjorde jag inte det. Uppför gick jag också, men det var mer enligt plan.

Halvmaradistansen passerades på cirka 3:05 vilket var fullt godkänt. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Sista biten mot Hökberg var tung men jag såg fram emot pannkakorna och ett litet lunchuppehåll. I Hökberg fanns skyltar om spurtpris, men det vanns inte av mig. Jag var fullt nöjd att passera tidtagningsmattorna och sen ta nästan tio minuters lunchpaus för att hinna avnjuta såna där långdistansdelikatesser som saltgurka med blåbärssoppa och kaffe med chips. Tänk att det kan vara så gott. Förutom pannkakorna då som verkligen behövdes. Stoppade fickorna fulla med vasaloppsbullar och gelehallon och gav mig sen ut i spåret igen innan benen stelnat alldeles. Jag låg fortfarande före schemat men nu med bara cirka tio minuter.

Tredje etappen var egentligen ganska mycket nerför, men det var gropig väg modell stooora gropar och pucklar som slet rejält. Dessutom hade nån hällt ut en sandstrand mitt i skogen. Den var inte lättsprungen kan vi väl säga. Det blev mycket mer gång än planerat och medeltempot sjönk rejält. Men benen var ändå hyggligt pigga trots att jag nu avverkat sådär 3,5 mil. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Det kändes faktiskt lättare än maran i juni. Svalare förstås, och sen höll jag ju lägre tempo. Det mjuka underlaget var kanske skonsammare för kroppen också, vad vet jag. 

...
vill inte vill
flämtar, strider
vill inte vill
men tar ännu några steg
Kämpa min kropp
dagen lider
snart når du målet du längtat så hett

Framme vid Eldris blev det mer blåbärssoppa och bullar. Sen stack jag vidare under skylten med den inspirerande texten "Finish Mora 9 km". Inte ens en mil ju. Plättlätt. Eller... Det kom mer sand, men det var ganska platt i alla fall, eller rentav nedåt så jag växlade gång och jogg och anpassade efter underlaget. Och orken. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Och kilometerskyltarna dök upp rätt regelbundet trots allt. 6 km var ju inte mer än min vanliga hemmarunda. Och 5,4,3... Då fick jag sällskap en bit av en 90-km löpare som kämpade på för tredje gången. Vi pratade på en stund, främst om hur vi längtade efter 1-km skylten. Och den dök upp den med till sist.  

Upp dök också en vän från förr som gjort sig besväret att cykla ner till campingen bara för att heja på mig. Det blev en kram och en pratstund på några minuter. Kanonbra peppning inför sista biten. Campingen var också befolkad och det blev både hejarop och high fives.

Sen dök målrakan upp långt där borta. Jag halade upp mobilen och började filma. Benen började springa och sprang så fort att jag nästan inte hann med själv. Trots att det gått nästan sju timmar var det fortfarande rätt mycket folk längs sidorna. Som hurrade och hejade och peppade. Så benen sprang fast hjärnan var av annan åsikt och tyckte jag borde gå. Benen sprang och sprang och rakan var oändligt mycket längre än jag trodde, men till sist så var även jag i mål. Tre minuter före den tid jag planerat.

Mitt första ultralopp blev mitt lite ovanliga sätt att fira min 61:a födelsedag. 

Lärdomar från dagen var att visst är det bra med vätskerygga, men släpa för i helskotta inte med mer vatten än vad som går åt (jag hade minst en halvliter kvar i mål).

Tallar är vackra, men för peppning i sju timmar är dom rätt värdelösa.

Tro inte att det går att springa i terräng utan att ha tränat i terräng. MÅNGA gånger.

Äldre inlägg