Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Humlor kan också flyga

Tillbaka till bloggens startsida

Nu ska det skrivas bok

Äntligen har jag kommit till skott med mitt bokmanus. Nu skriver jag "på allvar". Jag hoppas min bok ska inspirera fler att komma igång med att springa. På sitt eget sätt!

Humlan springer Tjejmilen

Första Tjejmilen

Nu hade jag alltså kommit igång med regelbundna joggingrundor och på kylskåpsdörren satt anmälan till Tjejmilen i september. Det kändes först rätt långt bort i tid, men tid är som alla vet ett relativt begrepp. Tid är också något man behöver i ett lopp även om man bara är motionär. Det kan finnas maxtider till exempel. Jag började leta på nätet igen, vilken tid hade de som kom sist förra året, tro?

Jag följde också ett träningsprogram som gick ut på att "klara Tjejmilen" för att ha nåt att utgå ifrån. Till min glädje byggde det helt och hållet på detta med att varva jogg och gång till angenäm styrka och smak om man var nybörjare. Tre pass i veckan, lite styrketräning och stretching och en del märkliga saker som koordinationslopp som jag inte ens visste vad det var. När man springer ensam är det svårt att veta hur man springer, om löpsteget ens är ett löpsteg eller om det bara är lunkelilufs. Men jag sprang och jag följde programmet ganska bra. Akilleshälen var den där styrketräningen som jag tyckte var urtråkig och ibland "glömde". Eller inte hade tid för. Tyckte jag. Men joggingturerna ute gick bra. Ibland sprang jag lite längre än programmet sa, men aldrig någonsin fortare.

I juli var passen som mest 5-6 km långa, i början av augusti sprang jag för första gången över 8 km och den 16 augusti begick jag min allra första mil. Som vanligt genom att varva gång och jogg. En mil! Det är inte lite, det! Visst tog det tid, men jag gillade ju att springa så det var helt OK att vara ute lite längre än andra för att kunna skriva in de där tio kilometrarna på kontot.

Till sist var det dags för min loppdebut. Tävlingsdebut kanske det borde heta, men jag tänkte ju inte tävla, bara klara ett lopp. Lite flashbacks till mitt tonåriga jag som stod på startpallen i nån simtävling. Taggad till tusen och enbart inriktad på att slå personligt rekord och/eller vinna. Men nu var det andra tider. Taggad var jag, men inriktningen var helt enkelt att ta mig runt. Det personliga rekordet hade jag som i en liten ask eftersom det var första gången för mig. Hade planerat lite gåpauser med jämna mellanrum som vanligt men det sprack. Redan första kilometern sprack faktiskt hela upplägget eftersom jag gjorde nybörjarfelet att dras med i en för hög fart. Som tur var inte alarmerande hög, men ändå. Det var så himla roligt att komma iväg bland alla tusentals andra tjejer och benen ville mer än vanligt. Men jag sansade mig. Bromsade lite till normaltempo och sprang på. Njöt av den härliga stämningen och på nåt konstigt vis kom kilometermarkeringarna väldigt tätt. Det kändes som jag bara sprang några hundra meter mellan varje. Det gick så lätt och var så kul. Först vid cirka 8 kilometer blev det aktuellt att gå en stund och då var det mest för att jag var orolig att inte orka ända fram om jag fortsatte springa.

Känslan var helt otrolig. Tror det var det som kallas för Runners High om det nu finns nåt sånt för tanter. Kul hade jag i alla fall och till mål kom jag. Fick medalj och banan och var hög på endorfiner. Det här ville jag göra om!

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"


Humlan skaffar träningsapp

Runkeeper

När man som gammal tant börjar ge sig ut i terrängen för att springa är det lämpligt att ha med sig en mobil av flera skäl. Säkerheten är prio ett, om något skulle hända kan man ringa efter hjälp. Men dagens mobiler har ju fler funktioner än så och GPS med karta är aldrig fel. Då hittar man hem hur krokigt man än sprungit på okänd mark. Steget därifrån är förstås inte långt till att man loggar sina rundor för att se hur långt man lyckats springa. Jag fastnade för Runkeeper som uppfyllde de behov jag hade i början. Lätt att sätta igång när man gav sig ut och lika lätt att kolla i efterhand hur långt det blev eller vilket tempo man höll. Gratis var den också.

Jag räknade redan från början med gåpauserna i min snitthastighet, de ingår helt enkelt i helheten för mig och jag har sett många många texter på nätet som beskriver hur skonsamt det är att varva jogg och gång både på träning och tävling. Eliten eller mer ambitiösa motionärer gör kanske inte detta, men jag känner inte riktigt att jag hör hemma i den gruppen. De har sina mål och jag har mina. Jag tränar ju inte för att bli bättre än alla andra, jag tränar bara för min egen skull, för att må bra. Och för att klara eventuella motionslopp. Och lite grand för att bli bättre än jag var tidigare. Det går inte att komma ifrån att det är roligt att se att man blir bättre, att man orkar lite längre, springer lite snabbare, men det är inte huvudsaken.

Och det är en befrielse att äntligen inse det!

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"

Humlan - upptrappning

Fortsatte på detta vis de första veckorna men ökade försiktigt på springminutrarna och även längden på rundorna så jag kom upp i 4-5 kilometer efter ett tag. Alltid med gåpauser! Vare sig jag behövde det eller inte så växlade jag mellan gång och jogg i bestämda intervall det passade mig perfekt. Och det fungerade bra. Jag hakade på ett träningsprogram på nätet som kallades ”klara tjejmilen” mest för att ha något att förhålla mig till, något som strukturerade upp mina träningspass och där jag kände att det var ett erfaret proffs som låg bakom. Tre gånger i veckan körde jag mina pass, de flesta med gåjogg i olika paketering. Så småningom blev det också enstaka intervallpass där jag försökte springa fort och kort varvat med ståvila.

Konditionen förbättrades ganska snabbt och redan efter ett par månader så hade det blivit ett behov detta med att komma ut och springa en runda några gånger i veckan. Eller gåjogga eller vad man nu väljer att kalla det. Kanske var det egentligen regelbundenheten som var det viktigaste målet.

Stavarna fick följa med någon gång då och då, men stod oftast och samlade damm. Nu var jag inte stavgångare, nu var jag joggare om än en mycket långsam sådan. Som dessutom fuskade med att gå då och då. Men är man tant kan man sätta sig över sånt, man kan göra på sitt eget sätt. För mig var inte gåpauserna nåt fusk, utan helt enkelt ett sätt att orka bättre, variera vilka muskler som behövde jobba och att undvika skador.

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"

Humlan - tempo och målsättning

Tempoökning

Så småningom ökade jag farten lite, testade rentav att ta några springsteg ibland med stöd av stavarna. Var orolig för ett gammalt knäproblem, att det kanske skulle göra sig påmint om jag gick på för hårt. Men några snabba meter då och då fungerade utan problem. Jag började fundera på om man kanske skulle våga jogga utan stavar men bromsades lite av det faktum att jag alltid tidigare i livet, ända sen tonåren fått stora problem med benhinnorna så fort jag försökt mig på löpning. Efter tre-fyra löppass har jag fått så ont att jag fått sluta. Så nånstans var jag rätt övertygad om att det där med löpning inte skulle vara något för mig över huvud taget. Egentligen.

Men lite nyfiken var jag ju ändå. På om jag kunde. Så jag surfade runt lite på nätet utan att veta vad jag letade efter egentligen. Motionslopp för stavgångare kanske? Det fanns nästan inga alls så jag fortsatte leta planlöst och plötsligt hände det. Jag hittade Tjejmilen och läste en massa om den. Där var ju massor med tanter med och man fick gå om man ville. Upplägget tilltalade mig. Jag skulle kunna testa om jag orkade en mil, jag skulle kunna gå hur mycket jag ville och det var så många med att ingen skulle lägga märke till lilla mig hur långsamt det än gick. Plötsligt hade jag klickat in en anmälan till Tjejmilen. Perfekt.

Mitt första riktiga mål

Målet var till en början hemligt men den första maj det året, cirka fyra månader före Tjejmilen så tog jag mitt första så kallade löppass. Hade promenerat med min sambo till en gård drygt två kilometer bort och på förhand bestämt att jag skulle springa hem. Jag kallar det för mitt första löppass fast i ärlighetens namn var det inte så mycket löpning alls.

Det blev kanske 1-2 minuter jogg och 3 minuter gång de två kilometer jag tänkt avverka. Det var fruktansvärt jobbigt, kondition hade jag förstås ingen alls. Inte för springande i alla fall. Men jag klarade av det så som jag planerat och kände mig väldigt nöjd efteråt. Detta att varva gång och jogg var något jag fått tips om på nätet och det upptäckte jag ganska snabbt att det var ett väldigt bra sätt att komma igång. Jag kunde hålla mig på en behaglig nivå, så fort det började kännas flåsigt och outhärdligt tillät jag mig att gå en liten stund, men jag var väldigt noga med att inte låta stunden bli för lång innan jag lufsade igång med joggingsteg igen. Skillnaden i fart var verkligen inte stor men det blev olika rörelsemönster och även en känsla av att få små pauser när det behövdes. Jag tror det var detta som räddade mig från att få problem med benhinnor eller andra delar av kroppen. Det var en så extremt långsam upptrappning där sträckan var lite viktig men farten totalt oviktig.

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"

Äldre inlägg