Denna sommar har ju slagit alla temperaturrekord och det började redan i maj. Sen har det fortsatt. Jag har ändå förmånen att vistas på en skärgårdsö med aningen svalare än i stan och dessutom badmöjligheter ett stenkast från hemmet. Men trots detta har det gått riktigt riktigt dåligt att springa de senaste veckorna. Det finns liksom inget syre i luften, pulsen sticker iväg och hjärnan säger "stopp och belägg". Och sen slutar jag springa. Tur i oturen att vi haft sommargympa några gånger i veckan i alla fall, då har det blivit transportjogg dit och hem.

Men idag är det upp till bevis. Det är dags för det årliga Möjaloppet. Misstänker att det  blir lika varmt som Stockholm Marathon, bara fjärdedelen så långt men betydligt glesare mellan vattenhålen. Så det kommer säkert ta ungefär lika lång tid som vanligt att trassla sig runt trots att jag detta år tränat mer än tidigare och dessutom inte haft någon enda liten skada. Men det blir som det blir. Det brukar det bli!

Det som ändå förgyller min Möjaloppsdag är att mitt äldsta barnbarn för första gången kommer att delta i barnklassen. Igår kväll åkte vi två till Möjahallen och hämtade ut våra nummerlappar och tidtagningschip. Kollade bansträckning och pratade om hur viktigt det är att ta sig i mål och hur totalt oviktigt det är att springa fortare än andra. Däremot var vi väldigt överens om att det är viktigt att få medalj om man tar sig i mål. Och att man får glass efteråt.

Så får det bli!

Start om två timmar. Racerapport kommer...