Nu är det 1, 5 månad sedan problemen började. Har testat att springa väldigt korta sträckor ett par gånger sedan dess men det har resulterat i rejält ont dagen efter. Senaste gången var för två veckor sedan då la jag springandet på hyllan mentalt och började med stavgången i stället. 

På nätet svämmar det just nu över av kommentarer om helgens stora löparbegivenhet - Göteborgsvarvet. Jag hade visserligen inte tänkt vara med i år (ville fokusera på Stockholm Marathon) men man dras med ändå. Den blå linjen, hämta nummerlappar, kolla startgrupper och bandetaljer. Planera sin farthållning. Och så den där spänningen, lite nervöst kanske - hur kommer det att gå. Det vet man ju aldrig och det är det som gör det så kul att springa i lopp. Även om man bara jämför med sig själv.

Åh, vad jag längtar till att komma igång igen. Visst kan väl även gamla tantben bli fullt återställda? Jag har ställt in två lopp redan i år. Vill inte ställa in fler. Vill verkligen stå på startlinjen i Stockholm halvmarathon i september och veta att jag har goda förutsättningar att ta mig runt på ett bra sätt. 

För en bal på slottet kan ju vara alldeles, alldeles underbar! Om man bara kan dansa...