Ja, egentligen går det ju rätt bra just nu. Kör mina pass enligt Garmin coachens upplägg. Visserligen är det ett program med målsättning för halvmaraton och jag tränar ju för Londonmaran i april. Men det är långt dit och några extra långpass är ju lätt att lägga in längs vägen för uthållighetens skull. Programmen är jättebra, varierade och kul och jag blir verkligen sporrad av hur det fungerar med pass i klockan och att man bara ser några pass in i framtiden. Om jag hoppar över dagens pass får jag inte veta vad som kommer sen...

Men så hände en grej. Jag fick en sån där galen idé igen. Jag avskyr ju backar, i alla fall de som lutar uppför. Vet på förhand hur fruktansvärt jobbiga de är och har tusen argument för att slippa springa i dem. Bättre att gå. Eller..?

För att komma över den här backfobin har jag på något sätt lyckats klicka in en anmälan till Stockholms brantaste i vår. Det handlar om att springa några vändor upp och ner i Hammarbybacken. Bara tre kilometer, men enligt de som provat är det vääääääldigt långa kilometer eftersom det också handlar om 255 höjdmeter fördelat på tre backar. Ja, jösses. Hur ska detta gå?

Och var ska jag träna inför denna utmaning. Kyrkbacken här hemma känns plötsligt väldigt enkel... Men ett är säkert. Klarar jag detta så har jag nått toppen!