Det tog flera dagar innan det onda efter gympasset försvann. Började gå långa promenader efter några dagar, men inte mer än så. Med promenader menar jag inte powerwalks utan vanliga promenader i lagom tempo. Några mötesdagar i stan har det varit i veckan och då har jag gått mellan de olika mötesplatserna i stället för att ta tunnelbanan. Det blir faktiskt rätt fina upptäcktsfärder i

storstaden längs gator och parker jag sällan eller aldrig besökt förut. Och många pokemonägg har det kläckts ;-)

Men idag var det dags att testa lite mer igen och jag har rastat bungypumpstavarna på en långpromenad i vårsolen. Nästan 13 km blev det, den här gången. Från Möjaström till Långviksnäs och tillbaka. Tempot var inte lika högt som sist och det kändes en del i benet då och då även om det inte direkt gjorde ont. Så jag knallade helt enkelt på. Känns skönt att i alla fall kunna göra nånting i träningsväg ute. Inomhus har jag varit ganska duktig med små styrkeövningar nästan varenda dag. Gummiband, tåhävningar i trappan, benböj och sånt. Det börjar faktiskt ge lite resultat redan och jag orkar fler upprepningar än när jag började. Alltid något. Men kul är det inte, och inte skönt heller. Det är ju ute jag vill vara. Och springa jag vill göra...

Men det blir fortsatt stavgång ett bra tag till, kanske en månad. Lika bra att räkna med det tills vidare. Sen är planen att skjuta in små pyttekorta joggingmetrar vartefter om det går. Och förhoppningsvis kunna öka på dem successivt. Det är väl så här det är när man springer - det går upp och det går ner och ibland går det inte alls. Då måste man vila en tid och sen ta nya tag. För sluta - Nä, det är inget alternativ!

Det ska väldigt mycket till för att jag ska släppa min maradröm!