Idag, den första maj, är det exakt tre år sedan jag bestämde mig för att börja jogga.Som omväxling till stavgång och en och annan gym- eller simtur när tillfälle gavs.

Inte trodde jag väl då att jag skulle bli så biten som jag är. Det handlade mest om att jag kände att jag behövde röra lite mer på mig och ville testa om löpning var nåt för mig. Det var det...

  • 2015: 269 km sprunget (maj till december) och första Tjejmilen avklarad.
  • 2016: 1 000 km sprunget och första halvmaran.
  • 2017: 1006 km sprunget och andra halvmaran samt Borås sextimmars. Men planerad marathondebut fick ställas in på grund av bråkig vadmuskel och sommaren gick i rehabens tecken.
  • 2018: 437 km sprunget (jan till maj) och inga lopp avklarade. Än.

Från de första stapplande kilometrarna, via en del överansträningsskador, rehab och kämpande till att nu vara en stolt snigel som varken springer fort eller snyggt. Men ganska mycket! Och på många platser. Härliga Fårörundor längs havet mot raukarna. En runda på Margaretaöns fina bana mitt i Donau, längs Barcelonas playa eller genom vattenfall mellan små byar på Madeira. Eller helt enkelt kors och tvärs i Göteborg eller fram och tillbaka på min lilla grusväg hemma på ön.

Och mycket mycket mer. Det här med att springa långt och långsamt gör att man hinner se mycket man inte annars fått se. Och har man lika dåligt lokalsinne som jag blir det ännu mer ;-)

Och lopp har jag också sprungit ganska många. Tjejmilar, Midnattslopp och två halvmaror. Ett tunnellopp, några snigellopp och tre Möjalopp. Hässelbylopp, Vårrus och Topplopp. Och ett sextimmarslopp i Borås.

Det är kul med medaljer! Kvitton liksom. Jag kan!

Och sämre hobby kan man ju ha. Hipp hipp hurra för mig och mina löpardojjor. Alla femtioelva paren!