För några veckor sedan genomförde jag ett rejält långpass. Drygt 25 km. Och överlevde... 

Efter den bedriften märker jag tydligt att mina gränser har flyttats. Numera tycker jag 5 km är nästan pinsamt kort och pass som inte är längre än en mil  egentligen inte räknas. I alla fall inte som långpass. Det var verkligen inte jättelängesen jag tänkte att en halvmil var en rejäl prestation och att längre sträckor var för långa. Man blev ju så himla trött, ju...Och det var inte kul!

I går blev det drygt 13 km i härligt höstväder och jag funderade på allvar att köra ett varv till på min Hamnrunda (6,5 km) för att det kändes lite kort. Plikten kallade emellertid. Att springa långt tar tid och tiden behövs som bekant ibland till annat.

 


Men det känns väldigt positivt att jag flyttat fram mina mentala gränser så tydligt vad gäller distans.

Undrar om jag nånsin kommer göra samma framsteg när det gäller tempo och fart. Det är såå jobbigt att bli andfådd, ju... Och det är inte kul!