Så här några dagar före nyår har en förkylning tagit befälet. Blir ingen springrunda idag. I stället tänkte jag summera 2017. Ett konstigt joggarår blev det. Var ju bra på gång i början av året även om avslutningen 2016 med ca 15 mil i december bara för att nå målet "100 mil på ett år" gett lite ömhet i ena vaden. Maradrömmen levde i allra högsta grad och jag såg verkligen fram emot att genomföra mitt "kvinndomsprov" till sommaren.

Inledde 2017 med vila och sen en del alternativ träning, gympa osv. I januari blev det bara totalt ca 5 mil jogging, men desto mer gympa och simning. Det onda försvann och i februari fick jag till ett rejält långpass om 25 km utan problem och i mars blev längsta passet nästan 32 km. Någon vecka senare sprang jag också Tunnel Run längs Citybanan som var kul men gick måttligt fort.

I april började det strula igen. Samma ben som tidigare. Ersatte långpassen med kortare dito eller rentav med stavgång. Sålde startplatsen till Women Health Half Marathon som jag längtat efter så länge. Benet var bra ibland och desto sämre andra dagar. Gjorde ofta inte ont när jag sprang men några timmar efteråt eller dagen efter desto värre. Fick tips om en naprapat och var väl beredd på att bli uppläxad. 60-åriga tanter ska inte träna för marathon. Eller..? Men jag mötte i stället stor förståelse och ny kunskap. Fick tips om hur jag skulle göra med den muskelinflammation jag tydligen fått i vaden, som orsakade smärtorna i knät och senfästen där.

Hade fortfarande hoppet kvar när det gällde Stockholm Marathon. Men inte så länge. Till sist fick jag med sorg i hjärtat sälja även den startplatsen. Sen började jag om från början. I maj blev det bara stavgångsrundor några gånger i veckan och från första juni körde jag "walkstreak" och var ute varenda dag minst 3 km rask bungypumpgång. Började väl fundera på om det skulle bli så här framöver och nästan finna mig i tanken att inte kunna springa mer. Alls. I mitten på juni kunde jag ändå inte låta bli att testa några springsteg. Med stavar. Sen blev det några fler och vilade flera dagar mellan varje försök för säkerhets skull. Ingen smärta.

Den 3 juli var jag på Fårö. Älskar att springa där och den här dagen lämnade jag stavarna hemma för första gången och gav mig ut på långpass med 2 minuters jogg och 3 minuters gång. Känslan när jag kom ut till havskusten vid Gamle Hamn var helt obeskrivlig. Sol, vind och dånande havssjö och ingen smärta någonstans. Bara en stor lycka över att vara igång igen. Jag fick tvinga mig att fortsätta med ena foten på bromspedalen. Korta joggintervall varvat med gång. Stavgång. Gympa. Men stadigt mer och mer spring och i slutet på juli tog jag mig försiktigt runt Möjaloppets 11 km, bara för att se om benet höll. Det gjorde det. Men farten var lägre än 2016 förstås.

I augusti började det bli som vanligt igen. Veckoransoner om 15-20 km. Tjejmilen genomfördes, liksom Midnattsloppet. båda något långsammare än tidigare. I september var det dags för Stockholm Halvmarathon, det första längre asfaltsloppet sen skadan. Tog det medvetet jättelugnt och fixade det marginellt snabbare än min förra halvmara - Göteborgsvarvet 2016. Och benen höll.

Senare delen av hösten fortsatte med lagomträning. Började delta på Möjagympan för att få variation, började med backintervaller för att få bättre kondis. Anmälde mig till Borås 6-timmars i november och klarade av 38 km gåjogg runt en sjö utan problem.

Gick nästan hela sista timmen för säkerhets skull. Väldigt nöjd med den prestationen som dessutom gav mig en tilltro till vad min kropp faktiskt klarar av både mentalt och fysiskt.

Från den 4:e december kör jag ett nytt marathonprogram. Det är avsett för totala nybörjare och målsättningen är "klara loppet/6 timmar". Jag har ju trots allt en del mil i bagaget redan så jag kör lite längre och aningens snabbare än anvisningarna. Men ändå väldigt lugnt och försiktigt. Den här gången ska jag inte ha för bråttom!