Mitt första hela löparår är nu genomfört. Härligt nog utan skador, bortsett från en mindre sträckning i våras. Året startade med snö och kyla och premiärspring i minusgrader, något som till min förvåning var ganska skönt bara man hade rätt kläder och dubbade skor.

Första kvartalet sprang jag totalt 21 mil med genomsnittslängd per pass ca 5,5 km

I maj var det dags för tävlingsdebut i Göteborgsvarvet

och sen rullade sommaren på med Sthlm 10, Möjaloppet, Topploppet, Midnattsloppet och Tjejmilen. Sista loppet för året blev Hässelbyoppet i oktober. Tiderna håller ju snigeltempo men minskade under säsongen ändå med nästan 20 sekunder på milen. Det är gott så. Sen dess har det bara blivit träning med sikte på Marathondebuten i juni 2017. Mycket enligt program men på senare tid mer långdistans än intervaller och just nu känner jag ju att farten inte finns men det gör däremot uthålligheten.

Sista kvartalet sprang jag totalt 37 mil med genomsnittslängd per pass ca 9,5 mil så det är en rejäl ökning under året. Längsta passet blev 26 km. Det är långt! Jättelångt!

Under december månad blev det en extra slutspurt eftersom jag sent omsider fick för mig att klara 100 mil jämnt före nyår. Det krävde över 4 mil nån vecka, mot normala 2,5-3. Men 100 mil totalt blev det!!!

Inte trodde jag det skulle bli så här när jag tog de där första flåsiga, jobbiga joggingstegen i maj 2015. Men så kul det är att det blev som det blev.  Så kul att man kan vara springdåre fast man håller snigeltempo. Jag har ju inte som mål att bli bättre än andra, bara att bli bättre än jag var förut. Och vi är många sniglar som gillar att springa i vårt egenvalda tempo. Det  är så skönt att slippa känna krav på fart, det behöver inte gå fort det ska bara kännas bra helt enkelt.

Tänker fortsätta snigla  vidare under 2017 och det stora målet på Stockholms Stadion den 3 juni. Därutöver är det en halvmara i april och en annan i september och några millopp som jag är anmäld till.