Det har gått åt rätt håll. Har inte längre ont i min bråkiga höft. Lite, lite grand känns det vid vissa rörelser, men oftast inte alls. Har provat att stavgå och även lägga in några springminuter här och där. Då känns det. Men efteråt är det som vanligt igen och kiropraktorn sa faktiskt att jag kunde springa om jag ville "men inte jättelångt i början, kanske". Gympan var jag med på förra veckan igen och kunde göra nästan alla rörelser utan problem. Okej, lite mindre "studs" i vissa övningar. Men ändå. Så jag känner full förtröstan att det här kommer att bli helt bra inom en överskådlig framtid.

Däremot känns det väldigt oklokt att springa maraton om bara en och en halv månad. Sex veckor är verkligen inte mycket tid för att få igång maratonbenen från nuläget. Så det hoppar jag av. Kommer att sälja startplatsen (hör av dig om du är intresserad, namnbyte kan göras till mitten på augusti) och i stället sikta på andra mål. Det viktigaste är att komma tillbaka till smärtfri njutningsjogg igen ocn när jag gjort det så får jag ta ställning till om London marathon är ett vettigt mål för 2020. Har gjort en föranmälan med Springtime, men inget är ju ristat i sten.

Just nu känns det ungefär som våren 2015. När jag först började jogga. En minut jogg och tre minuter spring i ett par kilometer. Eller sommaren 2017 när jag äntligen slängde stavarna efter förra rehabomgången och körde en minut jogg och tre minuter gång de där underbara 12 kilometrarna på Fårö.

Börja om från början börja om på nytt
Varför ska man sörja tider som har flytt

Undrar om jag hinner bli redo för Köpenhamn halvmaraton i september...