Som vanligt ett kul lopp. I år hade jag sällskap av äldste sonen som fått sin startplats i julklapp. Första gången han sprang ett sånt här stort lopp. Vi hade sällskap till startområde, klädinlämning och startfålla.

Sen gav vi varann high five och började springa när startskottet smällde av.

Midnattsloppet börjar ju behagligt nedför, jag brukar ha nytta av min löparklocka för att inte springa för fort, eller rent allmänt hålla lagom tempo. Den här gången var den inget stöd alls, visade det sig. Jag hade nämligen valt att lägga in ett färdigt träningspass från Garmin Coach som aktivt. Enligt programmet skulle jag springa 70 minuter och det föreslagna tempot var ungefär det jag tänkte hålla på loppet, så varför inte, tänkte jag.

Nu vet jag "varför inte". Klockan visade nämligen inte alls såna saker som jag brukar se (medeltempo och kilometertider t ex) utan det var en massa andra saker som jag dessutom bara såg delvis pga mörkret. Ibland visade den jättesnabbt, ibland jättelångsamt i temporutan utan att jag förstod varför det hoppade så mycket.

Startgruppen jag valt hade ett tempo som gjorde att jag passade in trots att det skulle gå fem minuter snabbare än mitt personbästa på milen. För första gången behövde jag inte abonnera på högerfilen för gångare. Men å andra sidan var det väldigt trångt här och var med riktiga flaskhalsar. Springandet gick dock bra. Det kändes fort, jag sprang om många och benen var väldigt pigga. Andningen fungerade perfekt.

Sprang förbi hästar, riddare och baldrottningar från maskeradklassen. Såg en brasiliansk karneval och lyssnade på peppande musik. Gjorde high five och njöt av stämningen. Tyckte det gick så fort och lätt. Jättekul! Gick som planerat i de värsta backarna. Sprang med lite extra gas utför sen. Inget gåjoggande denna gång utan sprang hela tiden i övrigt. Det dröjde inte länge förrän vi kom ner på Hornsgatan och jag såg målportalen lysa långt där framme. Bara spurten kvar och den gick också lätt. Fanns mycket krafter kvar fortfarande.

Efter målgång tog det tvärstopp. Men inte hos mig utan hos alla tävlande. Maken till trängsel har jag aldrig upplevt. Inte ens i tunneln mellan T-bana och pendeltåg på den gamla goda tiden. En tjock gröt av rödtröjor rörde sig knappt märkbart framåt. Så småningom fick vi den (som vanligt bandlösa) medaljen, ett äpple, kexchoklad, en burk alkoholfri öl och... Vänta nu! Det går inte att hålla i allt på en gång, tänkte jag och tog av mig mössan för att lägga ner allt i. Hörde precis då ett klingande ljud och trodde jag tappat medaljen bland alla prylarna. Som tur var hade jag fel, den låg faktiskt i kepsen. Sniglade vidare och kom så småningom ut i verkligheten. Mötte sonen som sprungit ett antal minuter snabbare än jag efter ett lopp som varit så kul att han stannat för att både fota och filma lite här och var.

Jag hade också haft kul, men varken filmat eller fotat och min tid blev ungefär som vanligt på detta lopp. Det hade inte alls gått så snabbt som jag trodde även om det blev mitt snabbaste Midnattslopp, med några sekunder tillgodo på näst snabbaste från 2016.

Precis som efter tidigare lopp har jag två frågor/förslag till arrangören:

1. Sätt band på medaljen så kan den hänga runt halsen (och senare på ev medaljhållare)

2. Välj banan i stället för äpple, det är mycket lättare att hålla i en redan full hand.

Efter detta lopp har jag ytterligare en tanke om att man borde se över rutinerna vid målet. Det ska inte behöva ta så fruktansvärt lång tid att komma bort från målområdet. Vi hann börja frysa i våra svettiga, regnvåta tröjor...

Och i morse vaknade jag konstigt nog efter bara 4 timmars sömn. Ännu konstigare var att jag stack ut och sprang några kilometer till. Bara för att jag ville. Men nu blir det en liten minikryssning med maken några dagar. Nästa springmöjlighet blir först framåt onsdag i nästa vecka.