Det blev min fjärde tjejmil. Har varit befriad från skador, tränat mycket men framför allt långa distanser under året som varit. Tempot har varit därefter. Två veckor före Tjejmilen körde jag ju UltraVasan och sen blev det snabb omskolning till "sprinterdistans". Eller nåt åt det hållet.

Dagen före hämtade jag nummerlapp och det var lite kul att återse startrakan från Stockholm Marathon. För ganska exakt tre månader sen stod jag där och undrade vad i helskotta jag gett mig in på. 42 195 meter senare gick jag i mål på Stadion. Ett minne för livet! Men idag gick jag förbi, bort mot Expot och fick min nummerlapp plus lite annat smått och gott.

På lördagen var det perfekt väder när jag kom till Gärdet. Toaköerna ringlade sig långa som vanligt, men jag var ute i god tid. Lämnade väskan och drog mig sen mot startfållorna. Jag hade en klar förhoppning om att det skulle kunna gå att slå pers på milen den här gången. Eller åtminstone komma nära.

Men det sprack tämligen omgående. Av något skäl som jag aldrig förstod så "försvann" min startgrupp och det verkade som man slog ihop flera stycken grupper till en enorm startgrupp på slutet i stället. Och alla var vi ju rätt långsamma, väldigt många gångare dessutom. Det blev med andra ord trångt! Jättetrångt. Någon risk att förta sig på första kilometern fanns inte alls, däremot goda chanser att träna på pyttesteg för att inte trampa framförvarande på hälen. Försökte frångå min princip att inte zigzaga mellan löpare för att åtminstone försöka hitta någon liten lucka nånstans. Ibland gick det, men inte alltid.

Trängseln tunnade aldrig ut riktigt. Nerförsbackar där jag brukar susa förbi många fick jag i stället bromsa för att inte krocka med folk. Många gick i bredd och inte alls till höger som brukligt är, utan överallt. Det var rätt irriterande eftersom benen kändes jättepigga och jag verkligen var taggad. Men det var bara att inrätta sig i stimmet och flyta med strömmen.

Jag hoppade över första vätskestationen men tänkte ta lite dricka på den andra. "Smart" nog hade dom lagt den 20 meter före 5-kilometerspasseringen. Men jag tog dricka i alla fall. Visste ju att jag låg efter min plan ändå. Försökte jogga vidare utan att stanna, det blev trängselstopp här och var under hela loppet, men inga direkta gåpauser.

Vid cirka 7 km fick jag syn på en välbekant rygg. Min joggingbekant från ön. Visste inte ens att hon skulle vara med eftersom hon haft problem med en fot. Blev så glad för hennes skull. Joggade jämsides och pratade lite en stund.

Kilometrarna rullade på rätt snabbt och snart var det dags för sista kilometern. Då var det lite glesare och jag kunde öka tempot marginellt. Gick i mål med en liten spurt. Baraföratt. Och fick min medalj.

Flera minuter långsammare än jag hoppats på. Inte ett dugg trött. Eller nöjd. Mest besviken. Aldrig varit med om sån trängsel förut. Funderar på att anmäla mig till en betydligt snabbare startgrupp nästa år för att inte riskera en repris.