Nä, det var inte min dag, inte mitt lopp. Helt klart. Det började redan före loppet när de skor jag bestämt mig för visade sig sakna innersula. De två andra paren jag har var båda  välpreparerade för leriga grusrundor, dvs rejält smutsiga. Så jag flyttade sulor i stället med resultat att det kändes lite trångt för fötterna. Men det var ju bara en mil som skulle springas så det fick väl gå ändå.

Åkte in från ön med morgonbåten och direkt till Universitetet och startplatsen. Gick runt och kollade läget, kände lite pirr i magen. Fem månader sen jag sprang lopp senast. Väntade på rätt tillfälle att lämna in överdragskläderna för att slippa frysa i väntan på start. Träffade vänner från Team Snigelgruppen. Värmde upp. Och så gick starten.

Det gick bra de första tre kilometrarna. Var fast besluten att inte köra så hårt, men ändå gick det rätt snabbt och kändes bra. De kommande två kilometrarna var lite trögare och sen tog det bara stopp. Luften tog slut. Inte helt, men tillräckligt för att jag skulle börja gå. Har ju lätt ansträngningsastma och antagligen var det den, eller om pollen kan ha påverkat mig på nåt sätt. Inte vet jag. Kroppen var pigg, benen starka men syret räckte inte till. De sista fem kilometrarna tog fyra minuter längre tid än de första fem. Jag stod och pratade med funktionärer här och var till och med. På nåt sätt slutade loppet redan vid fem km kändes det som. Då ställde jag mentalt om till att helt enkelt ta mig i mål och det gjorde jag ju. På en medioker tid.

Men som sonen påpekade efteråt: Det var ju årsbästa! Och det var det ju. Nu kan det bara bli bättre och medicineringen ska jag kolla upp förstås.

Om fyra veckor är det dags för dubbla distansen, då får man springa långsammare och längre. Det passar mig mycket bättre!