Det blev en utmaning av oväntat slag. Hur gör man egentligen med kläder och överdrag när man ska åka kommunalt från Gustavsberg på Värmdö till Lidingövallen en tidig lördagmorgon efter en frostnatt? Vad ska sitta på under resan? Under loppet? Och hur undviker man att bli djupfryst i väntan på start? Det blev lager på lager. På lager. Kom till Lidingövallen 1,5 timme före start. Promenad till Koltorp höll värmen på acceptabel nivå. Men sen! Försökte stå i den bleka morgonsolen. Drog på mig en föga moderiktig sopsäcksklänning. Till sist blev det dags att gå in i startfållan. Av åkte överdragsoverall och extratröja som lämnades in. Behöll en tunn jacka, mössa och vantar.

Starten gick och vi var iväg över gräset. Strax blev det en rätt smal skogsväg och trängsel de luxe. Bara att flyta med strömmen i gåtempo ett tag. Efter ett par kilometer blev det mer luft mellan oss löpare. Tredje kilometern gick på asfalt och då blev det faktiskt lite fart på benen. Nu var jag uppvärmd också. Vantarna åkte av. Kändes väldigt bra i kroppen. Solen steg högre på himlen. Träden prunkade i höstfärger och det var mycket syre i luften.

Banan gick i gröna tunnlar. Ibland längs stranden, nåt som jag ju gillar lite extra. Vid första drickabordet tog jag lite vatten, hällde hälften över nacken. Och sprang på. Benen kändes väldigt pigga och jag höll det tempo jag hoppats i mina mest optimistiska ögonblick. Ungefär halvvägs kom den första riktiga backen. Brant. Gick uppför och såg fram emot utförslöpan på andra sidan där jag lätt tog igen de förlorade sekunderna. Sen fortsatte det med backar av varierande slag. Men alltid sköna utförslöpor efter de tyngsta. Andra drickabordet bjöd på energidryck, och även bullar och banan. Fyllde på lite av varje. Och stack vidare.

Fick faktiskt springa om ganska många även om jag förstås blev omsprungen själv av andra. Men det kändes ändå bra i kroppen och benen sprang på. Njöt av vyerna längs banan.

Kilometerskyltarna tickade ner avståndet till mål. Fem km kvar. Fyra. Tre och två och på slutet var det lägligt nog nedåtlut nästan hela tiden. Benen rullade bara på, fortfarande starka även om det kändes som en blåsa var på gång på ena foten. Sen kom sista kilometerskylten. Ökade på lite, precis som många andra och då hördes högtalarna från Grönsta på avstånd. Bara lite kvar.

Så kom man ut på fältet och målportalen stod där på andra sidan. Men så långt var det ju inte. Bara att spurta. Och så var jag i mål. Även denna gång. Fick fin medalj. Banan. Kaffe. Bulle och den där härliga känslan av att ha klarat av ännu en utmaning med joggingskor på fötterna.

Lidingöloppet återvänder jag gärna till. Kanske dubbla distansen nästa gång. Vem vet?