Jag velade lite hit och dit dagarna före. Skulle jag delta eller skulle jag lämna WO? Men till sist bestämde jag mig för att springa i alla fall. Det var en stormig dag med hårda vindar men lyxigt att kunna vara inomhus i Kista Science Tower med riktiga toaletter, stolar och annan lyx i väntan på start. Passade även på att titta på tidigare klasser med både barn och Fun Run. Särskilt det senare gav inspiration när "alla" gått i mål. Utom en som kom tio minuter senare, gående genom centrum, påhejad av massor med folk och lite generat leende. Och sen en till efter ytterligare fem minuter. En person som levat länge om vi säger så. Och som hen kämpade med målmedvetna steg och trötta flåsningar. Men stolt blick. Det är väl dom som är de största vinnarna! Tycker jag i alla fall!

Vi var 2 000 personer som skulle springa milen denna dag. Starten gick ute på torget och efter några hundra meter blev det en sväng genom gallerian. Ganska häftigt att springa mellan butikerna med hoppackad publik längs den avspärrade banan. Leendet drog sig upp mot öronen medan jag sprang på. Så mycket folk! Sen bar det ut på gatorna, Skyltmannen förkunnade att vi VAR SÅ JÄRVA BRA och jag high fiveade med honom och sprang vidare. De första kilometrarna gick riktigt bra, men sen när jag kom ut på de öppna fälten, med blåsten blev det tyngre. Kollade pulsen som visade sig vara skyhög och andningen var trög. Vid fyra km gick jag lite medan jag drack vatten. Redan då insåg jag att det resultat jag hoppats på tidsmässigt inte skulle kunna uppnås denna blåsiga dag. Men det var bara att springa vidare. Väldigt vacker bana med öppna ängar, betande hästar och alldeles fantastiska små koloniträdgårdar. Inte så mycket publik förstås, nästan ingen alls närmare bestämt. Därför var det extra roligt när det stod några barn och ville high fivea eller de där tjejerna som verkligen tog i för kung och fosterland för att peppa oss eftersläntare vid sådär 7 km.

Sista kilometrarna gick in mellan husen igen. Spännande affärer, kullersten och små broar över vägen. Ytterligare ett möte med Skyltmannen. Till sist hördes trumslag i fjärran och jag förstod att målet började närma sig. Hade trott att vi skulle springa en sväng genom gallerian nu också så jag höll igen lite. Ville ju kunna springa elegant (?) inför alla dessa människor. En skön nerförsbacke tog mig förbi trumslagargossarna, fick lite ståpäls minsann trots den mediokra tiden. Snart så...

Alldeles för snart visade det sig, för när jag vek runt hörnet stod målportalen där bara några meter längre fram. Det blev ingen tjusig slutspurt bland affärerna som jag trott. Men egentligen var det väl lika bra det.

Medaljen var lika stor och tung som snygg. Och efteråt var det skönt att återvända till Science Tower och raggarduscha på toa, byta ut de svettigaste klädesplaggen före hemfärd. Det här är ett lopp jag gärna återvänder till. Gemytlig stämning och bra, nästan familjärt arrangemang med massor med glada och hjälpsamma funktionärer från världens alla hörn.

Tack till Löparakademin som ordnar detta!