Det blev två veckors mer eller mindre total vila. Någon liten promenad, men mest soffläge. Till sist provade jag en kort stavgångspromenad om 4 km mest för att se hur det kändes. Och det kändes tack och lov bra så dagen efter gav jag mig ut på något som med mycket god vilja skulle kunna kallas löprunda. Tempot var så långsamt att jag själv hade kunnat promenera fortare en fullständigt frisk dag. Men nu var det inte tempot det handlade om utan om att få rasta benen lite, mjuka upp musklerna och känna något lite av den där sköna känslan en riktig löprunda kan ge. Benen fungerade utomordentligt bra i alla fall och jag höll samma så kallade "tempo" under hela rundan. Det blev 6 km totalt. Två dagar senare körde jag en vända till, denna gång med lite gångpauser men fortfarande väldigt lågt tempo. Totalt blev det 8,5 km och 15 sekunder mindre långsamt per kilometer än första rundan. Och allt känns bara bra. Härligt. 

Planen framöver är nu att fortsätta med superlångsamma lågpulspass veckan ut. Nästa vecka far jag till Madeira och hoppas förstås på några rundor i sommarväder där. På främmande mark blir det som det blir men förhoppningsvis kan jag köra något lite snabbare än denna första återuppbyggnadsvecka. Det kan ju bli löpband också. Men nåt blir det. Och inga dubbskor eller underställ. Bara en sån sak!

När jag kommer hem är det en dryg vecka kvar av mars och då kör jag igång med 10-veckorsprogrammet igen. Det som jag precis hann påbörja innan jag blev sjuk. Något marathon i april blir det förstås inte, men förhoppningsvis funkar allt som det ska med programmet, så jag blir redo precis lagom i tid för andra försöket på Stockholm Marathon i juni. På´t igen bara. Upp ska man inte ge!