Så hände det sig som så att det kom ett mail om Stockholm halvmarathon häromdagen. Inbjudan till 2021. September. Ett år fram i tiden. Kan det kanske bli ett lopp "på riktigt" då? Vem vet? Inte du! Inte jag! Däremot vet jag att det kittlade lite i min löparnerv i alla fall. Jag behöver så väldigt mycket ett mål att jobba mot och här fanns faktiskt ett.

För att inte bara ha själva loppet att se fram emot satte jag för ovanlighetens skull också upp ett tidsmål. Ett som inte bara handlade om maxtiden den här gången utan en tid som innebär att jag måste ner ganska många minuter från min senaste halvmara som jag sprang i hög värme, ensam på Fårös vägar i somras. Min näst snabbaste halvmara var faktiskt första halvan av Stockholm Marathon 2019 och då fortsatte jag alltså 21 km till efteråt. Så nog borde det gå att komma ner i tid...

I alla fall kittlade det här tillräckligt för att jag nu startat om med ett av Garmincoachens halvmaraprogram igen.  

Tänker köra det året ut till att börja med. Och vid sidan av har jag ju sonens hemska utmaning om chins. Ena axeln tycker det är en rätt dålig utmaning verkar det som, men man får väl ta det lugnt och försiktigt. Stången är uppskruvad i badrumsdörren så jag "hänger mig" åtminstone en gång om dagen och kör lite armhävningar eller hantlar dessutom. Att häva sig uppåt i stången är en framtida plan, än så länge är jag fullt nöjd med att jag kan hänga ett tag utan att tappa greppet ;-)

Och det verkar som om löpningen inte tappat greppet om mig heller, det är gott så!