Det är nästan tre månader sen jag sprang de där rekordlånga 32 kilometrarna. Känns avlägset idag, men jag har ju faktiskt gjort det. Det var inte dom kilometrarna som gav mig problem utan det kom några veckor senare när jag började köra pass med lite fartigare inslag - koordinationslopp som det kallades. Då small det till. Sen blev det ju naprapatbesök några gånger och därefter egen rehab med daglig träning med gummiband för att stärka muskler runt knäet och i benet. Nån marathondebut blev det förstås inte. För att inte bli alldeles nojig började jag också med regelbunden stavgång nästan direkt. 

Men man är som man är. När det gått en vecka eller två och det onda slutat göra ont. Ja, då vill man testa lite om det ändå inte går att springa. Bara lite. Och sen är man tillbaka på ruta ett igen. Jobbigt är bara förnamnet. Allra värst kanske eftersom det onda ofta kommer efteråt. Har flera gånger kunnat springa helt smärtfritt en kortare sträcka. Men fått vansinnigt ont några timmar efteråt.

Senaste försöket resulterade i nästan två veckors totalvila. Men den 1 juni tog jag fram stavarna igen och bestämde mig för att börja med en "walkstreak". Alltså att jag ska ut varje dag en sväng. Inga fartkrav, men minst 3 km. Det är OK och fungerar som en sorts "mål" på sitt sätt. Och jag rör ju på mig i alla fall.

Men i natt drömde jag att jag sprang på en grön skogsväg. Lätt och ledigt. Fåglarna kvittrade och jag var bara så jätteglad att vara igång igen. Sen vaknade jag tyvärr...

Har inte känt av vare sig knä eller nåt annat i benet sen jag började min walkstreak, men törs jag? Törs jag springa? Bara lite! Vill inte riskera nåt. Rädd för att riskera nåt. Och ute skiner solen och gröna skogsvägar finns det många av. Det är riktigt jobbigt!

"Du ska inte tro du får springa, ifall inte nån sätter fart" eller vad det står i visan. Och sen är det ju benen! Mina gamla ben är otroligt nog fulla med spring.

Katten också!