Många tror inte att jag är lat. Lat? Du som springer så mycket. Men latheten yttrar sig ju i att jag inte orkar kämpa för att bli bättre eller snabbare. Jag gillar helt enkelt inte att ta i så man nästan spyr. Mycket trevligare att lufsa på i lagomtempot. Mitt eget lagomtempo.

Idag deltog jag i Möjaloppet - lokalt och lättsamt. Cirka 11.4 km långt enligt min GPS men 12 km enligt arrangören. Start på grusväg, sen en sträcka genom skogen och avslutningsvis blir det grusväg igen. Hade som vanligt en plan, men allt överskuggande var att inte riskera nån överansträning av benet. Därutöver fanns väl 7.30-tempo i sikte på första etappen, skogen "fick bli som det blev" (det regnade igår och hala rötter och mossa är inte så himla kul för en gammal tant). Fanns krafter kvar efter skogsavsnittet så skulle de göras slut på, var tanken. Och det blev ungefär så också. Nästan.

Efter starten försvann "alla andra" rätt fort och jag sprang större delen av loppet ensam. En ung kille som verkade köra nån sorts intervaller och gick mycket sprang jag faktiskt förbi uppe i skogen, men i övrigt såg jag inte en enda medtävlare utan intalade mig att det var ett vanligt långpass.

Efter skogsavsnittet var snittempot bortåt 8.40 och energin var kanske inte på topp heller (men bättre än förra året faktiskt) så jag lufsade på, gick ibland men inga längre sträckor. Uppförsbacken i Löka gick jag och sen blev det någon sorts spurt i mål i alla fall.

Benet höll hur bra som helst, kände inget alls. Men konditionen. Suck. Har tränat intervaller och ska fortsätta med det för att om möjligt få upp den till normalnivå snart. Men behagliga intervaller, inte tills jag spyr! Det måste vara roligt!

Om en dryg månad är det Tjejmilen och sen en planerad halvmara som just nu känns ganska osäker på grund av min dåliga kondition. Som det är just nu har jag inte en chans att klara maxtiden.

Men håller det öppet ett tag till.