Strandpromenaden - andra rundan. Idag mötte jag en man i rullstol, kände mig som vanligt lite skyldig, gamla tanten som "kan" springa när andra inte kan. Men mannen stannade, mötte min blick och gjorde tummen upp och levererade ett varmt leende. Han tyckte det var kul att jag sprang, fast han själv inte kunde. Blev så varm och glad av hans leende. Lämnade förstås ett i retur, ett som satt som fastklistrat i mitt ansikte resten av rundan. Tänk vad små gester kan betyda...