Ja, jag har ju haft lite knepigt med motivationen ett tag. Varför springa när det inte blir några härliga lopp eller upplevelserundor när man rest till nya platser? Har försökt ändå att hålla igång men det har varit kämpigare än vanligt. Har kört några virtuella lopp. Faktiskt slagit personliga rekord också men vem vet vad det betyder när det är min klocka eller min app som mäter. Och i slutändan spelar ju faktisk inte tiden nån avgörande roll i det hela. Jag vill ha upplevelsen! Festkänslan. Det där att jag faktiskt klarat något jag haft som mål. Allt det är borta nu. Lockelsen att springa ännu en runda på de gamla vanliga grusvägarna är obetydlig...

Vid en middag med mina söner pratade vi lite om detta. De, som hejar på morsan och även var mina följeslagare på min senaste annorlunda utmaning - Vansbrosiminingen home edition - tycker inte heller att jag ska sluta träna. Och yngste sonen gav mig en utmaning som heter duga. Hans moder (dvs jag) ska före jul klara att göra en chins-up. Hans storebror ska klara tio. Båda killarna är hyfsat mycket yngre än sin mor, precis som det ska vara men vi står varandra nära och jag vet att de tycker deras mor ändå är rätt tuff som springer maraton i 60-årsåldern. Nog borde hon klara chin-up också. Kanske? Eller... Och vrålstarka lillebror njuter nog lite av att utmana storebrorsan också om jag känner dem rätt.

Jag googlade på det där och insåg rätt raskt att det kanske inte blir lika enkelt som att springa maraton och sånt där småkrafs. Att lyfta sig själv (och jag är både lång och kraftigt byggd, även om jag tack och lov inte har nån direkt övervikt) fordrar en del träning.

Googlade på både chin-up och pull-up och börjar med viss oro inse vad jag gett mig in på. Läste om nån som behövt tre års träning. Läste om nån annan som klarat en pull-up efter en lite kortare tid.

Men som mamma kan man väl inte göra sina barn besvikna? Som mamma ska man väl klara allt? Är så himla glad att det bara blev sagt "klara chin-up till jul" utan att vi nånsin kom på tanken att precisera vilken jul vi pratade om...

Jag i min tur tyckte de ska klara plankan i fem minuter, när de såg lite förskräckta ut sa jag att jag klarar ju tre minuter... De såg inte mindre förskräckta ut då...

Hur som helst. Nu börjar en ny utmaning för min del. Jag SKA klara en chin-up... Förhoppningsvis får jag även upp inspirationen för att springa lite igen, annars blir det säkert fler kilo att lyfta och då blir det bara ännu värre ;-)

Så... första steget är nu avklarat. Jag har beställt några hantlar och en stång att fästa i dörröppningen. Sen är det "bara" resten kvar... Testar jag inte kommer jag garanterat inte att klara det, så mycket fattar jag!