Det blev nästan 50 km i kortärmat under min vistelse i Las Palmas. Förutom det program jag följer (Garmin Coach) klämde jag in ett extra distanspass bara för att det är så himla härligt att få springa i t-shirt och korta tights ett tag igen. Så lätt det går, så skönt det är med ljumma vindar i håret och så fantastiskt ljuvligt det är att kunna avsluta med ett dopp i havet och så då, mina älskade croissanter inhandlade på vägen hem. Frasiga, gärna med lite sylt och så förstås kaffe till då, efter rundan. Sverige har för lite croissanter!!!

Tänk om man kunde spela in en sån där runda och sen ta på sig VR-glasögon och spela upp i efterhand. Då skulle till och med jag klara av en mil på löpband utan att dö tråkdöden. Nu får jag klara mig med minnena i stället. När jag stod på klippan och blev överspolad av atlantvågor som skvätte mycket högre än jag trodde, när jag lyckades klara att springa uppför trappan vid Playa del Ingles, när strandpromenaden låg slät, platt och nyspolad i tidigt morgonljus, när havets ständiga brusande ackompanjerade mina steg och allt bara flöt på i perfekt temperatur och svalkande vindar och bougainvillean blommade för fullt...






torsdag - 8,5 km "äntligen-runda"
fredag - 5 km "lätt löppass" (GarminCoach)
söndag - 11,1 km "lätt löppass" (GarminCoach)
(måndag blev det promenad upp på ett berg i stället för springande)
tisdag - 5 km "lätt löpass" (GarminCoach)
onsdag - 5,6 km fartintervaller (GarminCoach)
torsdag - 14,3 km långpass (GarminCoach)

Det blev ett försöka att simma i havet också, jag skiljer alltså på simma och bada, för mig som gammal tävlingssimmare är det helt skilda saker. Att simma i Atlanten är inte lätt, crawlar man blir det spännande om man andas åt fel håll. Efter ett antal saltsupar gav jag upp, men hundra föga imponerande metrar blev det i alla fall upp och ner i vågorna. Så nu har jag provat det också.

När jag skriver detta är jag åter i Sverige, ännu inte hemma på ön, dit kommer jag i morgon och innan jag åker ut hinner jag med ett sånt där vanligt svenskt novemberpass igen. Det blir nog bra det med. På sitt sätt. Och varje runda bidrar ju till att jag verkligen kan njuta de där dagarna, platserna, tillfällena då allt bara är, då benen bara springer på. I min egen takt, det perfekta tempot för att just jag ska må sådär riktigt bra. Just då.