Jag är ju en genuint lat joggare. Visserligen blir det rätt många kilometer varje vecka, men jag är inte särskilt benägen att slita hårt för det. Det ska vara roligt, jag ska må bra och jag ska längta efter nästa pass också.

Men så är det de där loppen man råkat anmäla sig till. Det är några med både terräng och backe som väntar framöver och speciellt backe måste jag bli bättre på. Därför blev det faktiskt ett backpass häromdagen. Efter en rejäl uppvärmning körde jag fem långa backlöpningar upp till ett vattentorn. Det var inte lätt, det var inte särskilt roligt, men det kändes väldigt bra efteråt att jag hade gjort det. Bra träning för både ben och kondis. Och psyke.

Med det passet avklarat har jag ställt in mig på vilsammare löpning resten av veckan eftersom jag skulle till Almedalen. Då blir det många steg på Visbys kullerstenar varje dag och inte så mycket tid eller ork för springandet. I morse fick jag i alla fall till en runda längs Toftas kustlinje.

Tänkte först köra 4 km bortåt och sen vända hem, men av "vägtekniska" skäl vände jag åter lite tidigare än jag tänkt. Däremot kunde jag avsluta med pulsande i lös sand och ett skönt dopp (i joggingstassen) i havet som avslutning. Det ska vara gött att jogga!

Nästa pass blir troligen på underbara Fårö. Väldigt lätt att längta efter...

Avslutar med en liten reflektion efter att ha åkt mellan Tofta (där jag bor) och Visby/Almedalen ett antal gånger de senaste dagarna. Det är ca 2 mil enkel resa. Det känns jättelångt i bil, och blotta tanken på att jag avverkat en tur-returvända till fots känns helt obegriplig. Men det har jag ;-)