Så här ett och ett halvt år efter min första trevande löprunda lyfter jag fram text jag skrev när jag just börjat springa... Och det blev ju ett Göteborgsvarv. Med hänvisning till sista meningen och veckans lyckade långpass uppdaterar jag målsättningen. "Det kanske blir ett Marathon trots allt"

Det var tidig vår 2015, jag hade fått några kilo för mycket runt midjan och fick ingen ordning på det där med att gå och simma varje vecka. Bor avigt till och en arbetssituation som är långt ifrån 8-5 så planering var svårt. Varför jag kom att tänka på löpning vet jag fortfarande inte, har aldrig löpt förr. De få gånger jag försökt har alltid slutat med benhinnebesvär efter ett par veckor så - Nej, löpning var inget för mig. Men ändå... Tänk så bekvämt det vore att bara dra på sig skorna och ge sig ut en runda när det blev tid över. Fast springa lät rätt tråkigt, svettigt och flåsigt. Sökte motivation på nätet och... plötsligt var jag anmäld till Tjejmilen. Motionsklass, med målet att "klara mig i mål". Valde även ett program där man successivt skulle öva upp gamla stela ben och muskler utan krav på tempo. Den 1 maj började jag. Det var vansinnigt jobbigt och då sprang jag ändå bara några minuter i taget och gick däremellan. Men successivt så blev det bättre.

Under sommaren kände jag tydligt joggningens dragningskraft och ett begynnande beroende. Anmälde mig till ett lokalt lopp - terräng 12 km - men valde att gå/springa med bungystavar eftersom det var så långt. En månad senare var det Tjejmilen och det var en fantastisk upplevelse. Sprang 8 km innan jag tänkte att jag skulle kanske gå några steg i alla fall för att inte gå sönder. Tiden blev lite sämre än jag tänkt men känslan var tusen gånger bättre än jag hoppats.

Lite övermodigt började jag träna mer än tidigare och det gick kanonbra. Anmälde mig till Göteborgsvarvet och fick för mig att testa uthålligheten genom en 18 km bungypumppromenad i raskt tempo. Inga problem. Dagen efter en kort joggingrunda igen och då blev det problem. Ena vristen sa ifrån. Rejält. Överansträngd och helt "out of order". Kunde knappt gå första veckan.

Nu har det gått två månader, har försökt hålla igång med crosstrainer och cykel samt lite promenader. Varit rädd att förvärra skadan, försämra läkningen eller att det där behovet skulle falna och jag skulle återgå till soffpotatisstatus. Förra veckans skogspromenad provade jag försiktigt några löpsteg igen och det kändes ingenting. En härlig känsla! Redan dagen därpå testade jag att jogga enminutersomgångar med bungystavar och gick flera minuter mellan varje. Foten OK. Ytterligare ett pass med stavar och sen en försiktig joggingvända med 3-minutersjogg varvat med gång. Fortfarande OK med foten.

Nu nalkas vintern och med den halkan, men så länge det går ska jag baske mig ut och jogga. Det kanske blir ett Göteborgsvarv, trots allt :-)