Första Tjejmilen

Nu hade jag alltså kommit igång med regelbundna joggingrundor och på kylskåpsdörren satt anmälan till Tjejmilen i september. Det kändes först rätt långt bort i tid, men tid är som alla vet ett relativt begrepp. Tid är också något man behöver i ett lopp även om man bara är motionär. Det kan finnas maxtider till exempel. Jag började leta på nätet igen, vilken tid hade de som kom sist förra året, tro?

Jag följde också ett träningsprogram som gick ut på att "klara Tjejmilen" för att ha nåt att utgå ifrån. Till min glädje byggde det helt och hållet på detta med att varva jogg och gång till angenäm styrka och smak om man var nybörjare. Tre pass i veckan, lite styrketräning och stretching och en del märkliga saker som koordinationslopp som jag inte ens visste vad det var. När man springer ensam är det svårt att veta hur man springer, om löpsteget ens är ett löpsteg eller om det bara är lunkelilufs. Men jag sprang och jag följde programmet ganska bra. Akilleshälen var den där styrketräningen som jag tyckte var urtråkig och ibland "glömde". Eller inte hade tid för. Tyckte jag. Men joggingturerna ute gick bra. Ibland sprang jag lite längre än programmet sa, men aldrig någonsin fortare.

I juli var passen som mest 5-6 km långa, i början av augusti sprang jag för första gången över 8 km och den 16 augusti begick jag min allra första mil. Som vanligt genom att varva gång och jogg. En mil! Det är inte lite, det! Visst tog det tid, men jag gillade ju att springa så det var helt OK att vara ute lite längre än andra för att kunna skriva in de där tio kilometrarna på kontot.

Till sist var det dags för min loppdebut. Tävlingsdebut kanske det borde heta, men jag tänkte ju inte tävla, bara klara ett lopp. Lite flashbacks till mitt tonåriga jag som stod på startpallen i nån simtävling. Taggad till tusen och enbart inriktad på att slå personligt rekord och/eller vinna. Men nu var det andra tider. Taggad var jag, men inriktningen var helt enkelt att ta mig runt. Det personliga rekordet hade jag som i en liten ask eftersom det var första gången för mig. Hade planerat lite gåpauser med jämna mellanrum som vanligt men det sprack. Redan första kilometern sprack faktiskt hela upplägget eftersom jag gjorde nybörjarfelet att dras med i en för hög fart. Som tur var inte alarmerande hög, men ändå. Det var så himla roligt att komma iväg bland alla tusentals andra tjejer och benen ville mer än vanligt. Men jag sansade mig. Bromsade lite till normaltempo och sprang på. Njöt av den härliga stämningen och på nåt konstigt vis kom kilometermarkeringarna väldigt tätt. Det kändes som jag bara sprang några hundra meter mellan varje. Det gick så lätt och var så kul. Först vid cirka 8 kilometer blev det aktuellt att gå en stund och då var det mest för att jag var orolig att inte orka ända fram om jag fortsatte springa.

Känslan var helt otrolig. Tror det var det som kallas för Runners High om det nu finns nåt sånt för tanter. Kul hade jag i alla fall och till mål kom jag. Fick medalj och banan och var hög på endorfiner. Det här ville jag göra om!

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"