Fortsatte på detta vis de första veckorna men ökade försiktigt på springminutrarna och även längden på rundorna så jag kom upp i 4-5 kilometer efter ett tag. Alltid med gåpauser! Vare sig jag behövde det eller inte så växlade jag mellan gång och jogg i bestämda intervall det passade mig perfekt. Och det fungerade bra. Jag hakade på ett träningsprogram på nätet som kallades ”klara tjejmilen” mest för att ha något att förhålla mig till, något som strukturerade upp mina träningspass och där jag kände att det var ett erfaret proffs som låg bakom. Tre gånger i veckan körde jag mina pass, de flesta med gåjogg i olika paketering. Så småningom blev det också enstaka intervallpass där jag försökte springa fort och kort varvat med ståvila.

Konditionen förbättrades ganska snabbt och redan efter ett par månader så hade det blivit ett behov detta med att komma ut och springa en runda några gånger i veckan. Eller gåjogga eller vad man nu väljer att kalla det. Kanske var det egentligen regelbundenheten som var det viktigaste målet.

Stavarna fick följa med någon gång då och då, men stod oftast och samlade damm. Nu var jag inte stavgångare, nu var jag joggare om än en mycket långsam sådan. Som dessutom fuskade med att gå då och då. Men är man tant kan man sätta sig över sånt, man kan göra på sitt eget sätt. För mig var inte gåpauserna nåt fusk, utan helt enkelt ett sätt att orka bättre, variera vilka muskler som behövde jobba och att undvika skador.

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"