Tempoökning

Så småningom ökade jag farten lite, testade rentav att ta några springsteg ibland med stöd av stavarna. Var orolig för ett gammalt knäproblem, att det kanske skulle göra sig påmint om jag gick på för hårt. Men några snabba meter då och då fungerade utan problem. Jag började fundera på om man kanske skulle våga jogga utan stavar men bromsades lite av det faktum att jag alltid tidigare i livet, ända sen tonåren fått stora problem med benhinnorna så fort jag försökt mig på löpning. Efter tre-fyra löppass har jag fått så ont att jag fått sluta. Så nånstans var jag rätt övertygad om att det där med löpning inte skulle vara något för mig över huvud taget. Egentligen.

Men lite nyfiken var jag ju ändå. På om jag kunde. Så jag surfade runt lite på nätet utan att veta vad jag letade efter egentligen. Motionslopp för stavgångare kanske? Det fanns nästan inga alls så jag fortsatte leta planlöst och plötsligt hände det. Jag hittade Tjejmilen och läste en massa om den. Där var ju massor med tanter med och man fick gå om man ville. Upplägget tilltalade mig. Jag skulle kunna testa om jag orkade en mil, jag skulle kunna gå hur mycket jag ville och det var så många med att ingen skulle lägga märke till lilla mig hur långsamt det än gick. Plötsligt hade jag klickat in en anmälan till Tjejmilen. Perfekt.

Mitt första riktiga mål

Målet var till en början hemligt men den första maj det året, cirka fyra månader före Tjejmilen så tog jag mitt första så kallade löppass. Hade promenerat med min sambo till en gård drygt två kilometer bort och på förhand bestämt att jag skulle springa hem. Jag kallar det för mitt första löppass fast i ärlighetens namn var det inte så mycket löpning alls.

Det blev kanske 1-2 minuter jogg och 3 minuter gång de två kilometer jag tänkt avverka. Det var fruktansvärt jobbigt, kondition hade jag förstås ingen alls. Inte för springande i alla fall. Men jag klarade av det så som jag planerat och kände mig väldigt nöjd efteråt. Detta att varva gång och jogg var något jag fått tips om på nätet och det upptäckte jag ganska snabbt att det var ett väldigt bra sätt att komma igång. Jag kunde hålla mig på en behaglig nivå, så fort det började kännas flåsigt och outhärdligt tillät jag mig att gå en liten stund, men jag var väldigt noga med att inte låta stunden bli för lång innan jag lufsade igång med joggingsteg igen. Skillnaden i fart var verkligen inte stor men det blev olika rörelsemönster och även en känsla av att få små pauser när det behövdes. Jag tror det var detta som räddade mig från att få problem med benhinnor eller andra delar av kroppen. Det var en så extremt långsam upptrappning där sträckan var lite viktig men farten totalt oviktig.

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"