Det har varit en rätt konstig löparhöst. Glädjen över att skadan från i våras slutligen gett sig av har blandats med en känsla av att det går så väldigt tröööögt. Jag är alltid långsam, men nu är jag ännu långsammare än tidigare. Trodde knappt det var möjligt. Men det är det uppenbarligen. De korta intervallpassen går dock förvåntansvärt bra och där springer mina ben som gamla trumpinnar i ganska högt tempo, men så fort det ska bli lite längre distanser så hamnar jag i en seg evighetslunk och ett tempo som är 15-30 sekunder långsammare per km än förra året.

Gissar att det mesta sitter i huvudet men vet inte varför eller vad jag ska göra åt det. Så jag har tränat på ändå och förutom tre löppass per vecka har jag lagt till gympapass när tillfälle ges och även styrkepass och simning då och då för att få mer allroundstyrka. Har kvar ett par extrakilon från sommaren och även Cypernresan i september. De vill inte ge sig av trots att jag ökat träningsdosen och kanske är det dom som spökar också. Jag är ju tyngre nu. Trots dippen i övrigt har jag fortfarande samma lust och behov att röra på mig. Det är jag glad för.

Nu är det precis två veckor kvar till höstens stora utmaning - Borås 6-timmarslopp. Har verkligen inte en enda aning om hur det kommer att gå. Man kallar det för Sveriges snabbaste sextimmarslopp men jag gissar att det kommer att ta ganska precis 360 minuter ändå att ta sig i mål, ändå!  ;-)

När jag anmälde mig såg jag det som en möjlighet att nå marathondistansen men eftersom det går så himla segt får jag nog sänka ribban en del och ta det som uthållighetstest i stället. Strunt samma hur långt jag kommer. Bara jag står på benen när slutsignalen går så är jag nöjd.