Ibland står det sådär riktigt jobbiga pass i programmet jag följer. Idag var en sån dag, det skulle springas 8x800 meter i så kallat tröskeltempo vilket för mig är klar flåsochflämtvarning, alltså sånt jag absolut inte gillar att göra. Mellan varje 800-ing fanns 400 meter jogg eller gång som återhämtning. Jag fasade för passet och tänkte att jag gott kunde få köra lite långsammare än programmet sa på varje 800-ing och att jag skulle gå enbart på 400-ingarna. Då skulle jag kunna överleva.  


Så med det i huvudet gav jag mig ut och inledden med 15 minuter uppvärmning innan det var dags för första intervallen. Ökade farten och sprang på. Efter 800 vände jag och gick "bakåt" i 200 m innan jag började frysa så då joggade jag den sista biten innan det var dags att vända och köra ny intervall. Sådär fortsatte jag och till min oerhörda förvåning gick det riktigt bra. Intervallerna gick till och med fortare än vad programmet föreslog. Särskilt de som gick i nerförsbackar :-)

Men hu, vad jobbigt det var ändå innan den sista 800-ingen var avklarad och det var dags för lätt nedjogg hemåt. 14 km totalt blev det. För några år sedan hade jag räknat det som långpass, nu var det bara ett långt intervallpass. Och massor med pannben!

Ibland undrar folk varför jag gör såna här pass när jag nu ändå inte bryr mig om vilken tid jag får på ett lopp, att jag är jättelångsam står jag ju för. Så varför slita hund mellan loppen? Jag undrar väl själv ibland, men genom den här sortens pass vet jag att kommande lopp blir så otroligt mycket mer behagliga. Jag kommer att ha både glädje och ork nog att springa bort till barn som vill high fivea eller njuta av stämningen rent allmänt. Prata lite med "medlöpare" kanske, eller funktionärerna om dom inbjuder till det. Dom brukar inte ha så mycket att göra när jag och andra sniglar kommer lufsande långt efter alla klungor.

Det ska vara gött att springa annars kan de kvetta... Idag var det också gött, fast inte förrän efteråt...