Idag var det dags för det allra första egentlige långpasset efter skadan. Visserligen ett relativt kort sådant men ändå med långpassupplägg och distansmål. Jag valde att inte visa vare sig aktuellt tempo eller medeltempo på löparklockan eftersom jag trodde det skulle kunna stressa mig, och kanske få mig att tappa inspirationen om det skulle gå för dåligt. Det enda jag såg var halvkilometertider och sen varningar när det var dags att växla mellan jogg och gång. Det viktiga var att klara den planerade sträckan.

Den allra första kilometern gick jag som uppvärmning, sen blev det 7 minuter jogg och 1.30 gång i behagligt tempo kändes det som. Döm om min förvåning när jag vid en halvkilometersvisning fick klart för mig att jag höll ett tempo som var nästan en minut snabbare än jag trodde på joggingen. Det gick lätt, benen höll bra tempo och andfådd var jag inte alls. Det gick helt enkelt jättebra. Ett tag.

Jag sprang en tvåvarvsbana och vid varvning stannade jag till lite för att fylla på min vattenflaska. Drack också några extra klunkar och sen var det kört. Det började gå tungt, jag gick några extra omgångar men sen fick jag faktiskt ny kraft och kunde avsluta i god stil trots att det då börjat ösregna och blivit tungsprunget som sjutton på grusvägen. Den näst sista halvkilometern blev den allra snabbaste på dessa 12,7 km och även om benen känns stela så här efteråt var det en positiv känsla att klara det här så pass bra. Vet ju att det går snabbare på asfalt och dessutom att man får en helt annan pushning på ett lopp en ensam i regnet på en ödslig grusväg...Sen är det nog också klokt att hålla lite koll på tempot trots allt så man inte går ut för hårt i början utan försöker hålla "lagom" fart hela tiden.

Nu fortsätter jag med olika intervallpass från en Runkeeperutmaning i övermorgon och på torsdag och sen blir det nytt långpass till helgen är planen. Och lite styrketräning på det. En dryg månad kvar till Stockholm Halvmarathon och det börjar kännas som det faktiskt finns en chans att jag kan hinna bli redo.