Ibland händer det saker som gör att livet stannar till lite grand. Något tar slut och nåt annat måste ta vid utan att man riktigt vet hur. Någon som alltid funnits där finns inte längre. Det spelar ingen roll om det är väntat, beredd kan man aldrig bli fullt ut. Tankar kommer och tankar går. Det är svårt att sova. Och sen det praktiska, allt som måste göras och planeras. Tack och lov är jag inte ensam om det utan har världens finaste familj och vi hjälps alla åt nu.

Mitt i detta är det skönt att ha löpningen. Har för länge sedan upptäckt dess effekt som antistressmedicin. Det är nästan något meditativt över det där att bara sätta ena foten framför den andra gång på gång på gång. På gång.

Idag sken solen från en klarblå vinterhimmel. Marken var lättpudrad med snö och termometern visade på nollgradigt. Egentligen skulle jag gjort ett kort, snabbt pass enligt planen, men det fick i stället bli ett långsamt och långt njutningspass. Tankarna fick flyga omkring som dom ville. Benen skötte sitt och kilometer lades till kilometer i min sedvanliga gåjogg. Det blev några längre stopp för fotografering och även en pratstund med nån jag mötte. 

Minuter är inte viktiga alls vid de här tillfällena. Det viktiga är känslan och upplevelsen. Lite fågelkvitter här och var. En varm solstråle på kinden. Porlandet från bäcken som kämpar mot tilltagande isläggning. Det regelbundna ljudet från mina fötter, steg efter steg efter steg. Det blev en härlig runda idag. Någon har myntat uttrycket "ögonbedövande vackert" och det var det verkligen idag. Nu, 18 kilometer senare är benen lite tröttare, men själen och sinnet lite piggare. 

Tomorrow is another day....