Idag är det ett år och sex dagar sedan jag, efter en längre tids seg rehab äntligen vågade testa att köra en runda utan mina bungypumpstavar som varit min livlina och förutsättning för att träna alls på ganska länge. Då som nu var jag på Fårö. Då som nu sken solen. Då sprang jag försiktiga tvåminutersintervaller som varvades med treminuters gångpauser. Idag blev det tiominutersintervaller som varvades med enminuters gångpauser. Och precis som förra gången styrde jag kosan mot Gamle Hamn och raukarna. Strandvallen. Havet. Det är så otroligt fint där. Roligt också att minnas känslan från förra året - min egen Runners High.

I dag blev det kanske inte riktigt samma berusande glädje, men ändå en lycka över att det här med springandet tar mig till så många fina ställen och upplevelser. Att jag idag har både halvmarathon och helmarathon med mig i erfarenheternas ryggsäck och nu tränar för ett ultralopp (dvs längre än marathon) i augusti, faktiskt precis på min 61-årsdag. Lite häftigt är det allt.

De här gamla benen jag har, åderbråcksopererade, knäskålsurhoppade och benhinneprotesterande. Tänk att de nu verkar fixa nästan allt jag nu utsätter dem för vid minst sagt andra halvtid.

Man blir tydligen aldrig för gammal för att försöka. Bara man hittar sin modell så kan det funka trots att man passerat bästföre-datum.

Absolut roligast av allt är nog att jag faktiskt inspirerat andra att också börja jogga.