I dag om precis en månad är det dags för Borås sextimmarslopp. Det gäller att komma så långt man kan på exakt sex timmar och banan går runt en sjö som är knappt två km lång. Enligt uppgift ska det vara platt och utan tvära svängar. Underlaget är hårt grus. Sex timmar är ju maxtiden för ett marathon, så det blir en sorts repetition. Men med hängsle och livrem, för här går det liksom inte att komma för sent i mål. 

Mitt allra längsta långpass hittills var 4 timmar och 40 minuter. Som vanligt gåjogg och efter 27 km blev det mer gå än jogg om man säger så. Minns att jag vilade på en bänk och käkade medhavd banan också. Mot slutet började jag frysa, händerna domnade också bort. Kallt var det egentligen inte utan det var säkert energin som tagit helt slut. 32 km blev det i alla fall totalt. Den här gången hoppas jag det ska fungera bättre. Enligt uppgift ska det erbjudas "världens bästa köttbullsmackor" och en massa annat i varvningstältet. Lättare att fylla på energi då än när man ska ha med sig egen skaffning.

Efter skadeperioden har jag tränat på ganska bra. Varierat träningen mer. Sprungit en hel del också men mest lite kortare pass på uppåt 15 km. Och ett halvmarathon i september. Dock känns ben och kropp starka nu och jag har inte blivit speciellt trött efteråt. I helgen hade jag planerat ett långpass på 20 km, men ett iskallt strilande ösregn fick mig att ställa in. Flera timmar ute i det vädret lockade absolut inte. Det blev långt gympass på måndagen i stället med blandad träning i två timmar. Både löpband och styrka m.m.

Men löpningen måste ju göras och idag har regnet dragit bort och jag hinner med ett långpass mitt på dagen. Exakt hur långt vet jag inte än, utbudet på vägar är begränsat på ön där jag bor, men jag har en plan: Jag springer hemifrån och bort. Åt ena hållet och åt andra hållet. Och hem igen...

Det blir utmärkt!