Det har nu gått några veckor och effekten av att äntligen ha klarat av min maradröm börjar väl sakta klinga av. Men fortfarande finns efterdyningar. Fortfarande kommer avlägset bekanta fram och hälsar och gratulerar eftersom dom hört att jag fixat Stockholm Marathon. "och den där jättevarma dagen också". Jag har nog inte riktigt förstått hur stort det faktiskt var, och ändå kändes det ganska jättestort!

De första dagarna bar jag stolt Finishertröjan så ofta att nån frågade om jag slängt alla andra tröjor. På datorn är bakgrunden en bild på min målgång. Tånaglarna är vackert (nåja) blå. Ja, jag är faktiskt mallig, fast det kanske är fult. Jag gjorde det! Nu återstår bara att komma på vad jag ska göra "nästa gång".

Det väntar ju en del lopp i pipelinen, men inget sånt där riktigt stort mål. Är inte jättesugen på att springa Stockholmsmaran igen. Den var mitt hägrande mål i nästan två år. Nu är det liksom klart. Dessutom tror jag inte att det blir samma eufori på samma lopp en andra gång. Men vem vet?

Medan jag funderar på det springer jag vidare. Inser att jag kommit rätt långt trots allt när jag tänker att morgonrundan på 8 km blev lite väl kort och att jag borde gått upp tidigare så hade jag hunnit några kilometer till. Det är inte så länge sen 8 kilometer var långt! Jättelångt.

Nu närmast väntar det lokalt så världsberömda Möjaloppet som består av omväxlande grusväg och skogsstig i knappt 12 km. Det är ju också ganska kort men den där sträckan i skogen har jag alltid svårt för så det blir som det blir. Men kul tänker jag ha.

Glad Midsommar alla bloggläsare!