Att planera långpass kan vara roligt. Särskilt om man försöker hitta nya rundor. Då upptäcker man om inte annat hur oherrans långt man kommer på ett par mil. Hur många vägar man måste ta, liksom. När man inte hittar så bra i krokarna är det då lämpligt att tänka först och springa sen. Åtminstone trodde jag det. Så jag ritade upp en runda om 26 km med start och mål vid lägenheten där jag understundom vistas. Tyckte det såg så fint ut. Först en sväng runt samhället och sen ut i naturreservatet. Men det blev inte som jag tänkt...

Det finns skäl till att ha vägar runt samhällen. Ibland ligger det till exempel stora avfallsanläggningar där nånstans. Och då kan det hända att det är väldigt tät trafik med stora lastbilar. Som dammar. Och kör fort. Eftersom vägen i så fall inte har något turistvärde läggs föga på att göra den fin, eller ens gångbar. Det är en asfaltbana, dammiga diken och inte så mycket mer. Dit kom jag efter tre kilometer.

Fick gå ner i diket stup i kvarten, och andades försiktigt genom tröjan som jag drog upp. Tänkte att det väl inte skulle vara så lång bit på detta sätt. Men det var det. Skorna blev gråa, jag blev grå. Och där någonstans tappade jag väl egentligen intresset för min efterlängtade löprunda. Men två mil återstod...

Det blev många pauser, när jag tappar rytmen sådär tappar jag på nåt sätt strukturen. Benen känns inte som dom ska och pannbenet lyser med sin frånvaro. Hade ryggsäck med och där fanns både nyponsoppa och banan. Där kunde jag lägga jackan när det blev för varmt. Där hade jag kartan. Varje gång måste jag stanna och ta av den och gräva lite.

Men jag fortsatte i alla fall och kom så småningom ut i ett mycket vackert naturreservat med gångvägar. Hästhagar. Röda stugor, en liten konstnärsatelje där jag fotade en stengubbe som får symbolisera den övergripande känslan på denna runda. Efter ett tag kom jag till ett läge där verkligheten inte längre stämde med kartan och då beslöt jag mig för att helt enkelt vända och ta raka spåret hem.

Och sista milen var helt OK.