Det mesta sitter ju i skallen och den tränar man för lite. Benen mal på mil efter mil, man styrketränar och man kör flåsintervaller för konditionen. Men det mentala hinns liksom inte med. Målbilder talas det om, och så klart har jag en målbild där jag sätter tänderna i marathonmedaljen. Men vägen dit, de där fyra milen, har jag inte funderat så jättemycket på tidigare ärligt talat.

Vad gör jag om jag får skavsår eller "soppatorsk"? Hur ska jag tänka om det blir jobbigt? Vilken reaktion blir det om jag märker att det går sämre än jag planerat? Jag har de senaste veckorna försökt notera mina reaktioner under träningspassen. När känner jag mig sådär totalt slut och när stannar benen för att dom "måste"? Lite har jag lärt mig och helt klart är uppförsbackar inte min bästa gren. Även om jag  backtränat och numera springer uppför dem om det inte är alltför brant så kommer en (inbillad eller verklig) matthet på toppen. Men i stället för att stanna och pusta har jag försökt fokusera på andningen. Djup magandning medan jag fortsätter jogga. Det funkar! Efter sådär fem djupa andetag har jag glömt att jag var trött (och förmodligen tillsatt lite mer syre till musklerna). 

Och sen är det gps-klockan. Min bästa träningskompis många gånger, men extremt knäckande också ibland. Jag reagerar så himla barnsligt när jag kollar på siffran med "aktuellt tempo". Visar den snabbare än jag trodde tänker jag "det är fel, beror på gps-en", visar den långsammare än jag trodde så tänker jag "fy fasen vad dålig jag är, jag kan lika gärna gå". Borde ju reagera precis tvärt om, men det gör jag aldrig!

Lärdomen av detta blir att stänga av aktuellttempofunktionen så jag slipper riskera onödiga dippar. Stänger nog av kilometertiderna också och kör enbart på medeltempovisning hela loppet. Vore bättre om jag kunde stänga av de negativa tankarna när de kommer, men har inte riktigt hittat rätt knapp än...