Tog en rask kvällspromenad och större delen av de fyra kilometrarna tänkte jag inte ens på det onda i benet. Men så kniper det till litegrann i det ömma området ibland, och vips kommer tankarna igång. Tänk om det aldrig blir tillräckligt bra för att jag ska kunna springa som jag vill. Och när törs jag förresten prova att springa igen? Ibland skulle jag vilja ha en kristallkula! Ovissheten är alltid värst!