Ni vet, den där känslan av att vara på gång igen. Den är oslagbar. Efter en tids löpvila, kiropraktorbesök och enträgna rehabövningar är ju längtan så stor. Att få springa igen. Men dagarna går och först vill inte det onda ge med sig. Men till sist så händer det!

Jag har varit helt smärtfri sedan några dagar, bara lite ömhet när jag kör som tuffast med gummibollen mot "epicentrum". Igår var jag på gympa och det gick kanonbra. Inga känningar alls. Efteråt tog jag en liten sväng på löpbandet med 1-minuters joggintervaller varvat med gång. Inga känningar då heller, mer än av en borttappad kondition. Gick hem raskt efteråt. Kändes liten aning men inte ont, utan mer som nåt som stramade lite.

Sov gott hela natten och nu skiner solen. Nu ska jag ut och springa. Utomhus. Äntligen kan jag se fram emot en riktig runda. Kort får den bli och långsam. Men bara detta att ge sig ut igen känns så himla härligt. Nu ska jag bygga upp från grunden för tredje gången. Men startnivån är så oändligt mycket högre än vid tidigare tillfällen så det ska förhoppningsvis inte ta så lång tid innan jag är tillbaka där jag var i våras.

Fast jag tänker förstås skynda långsamt ändå. Långsamt är också framåt!

Långsamt gick det också att konvertera min bok till nedladdningsbart format. Men nu finns den äntligen som e-bok också. Går att ladda hem här.