Det är nästan exakt två år sedan jag tog min allra första lilla joggingrunda. Mycket har hänt sen dess och långt har jag kommit. Faktiskt ända tillbaka till startpunkten känns det som. Efter två veckors total löpvila plockade jag igår fram mina bungypumpstavar och knallade iväg på min vanliga Hamnrunda a´6 km. Började lite försiktigt och hej vad det ömmade både här och där, mest i krångelbenet förstås. Men när jag blev varm gick det över och började kännas bra. Ökade tempot lite. 

-NEJ, du får inte springa! Bara gå! Det blev mitt mantra som jag fick upprepa många gånger under rundan som i stället blev en orgie i fågelkvitter, solsken och vårgrönska. När jag kom hem igen var jag lite svettig och lite trött men nöjd. Faktiskt också lite lite orolig för om det skulle börja göra jätteont om en timme eller två, eller dagen efter. Så har det ju varit varje gång jag sprungit på senare tid, tänk om detsamma gällde stavgång? Bara att vänta och se.

Nu när jag skriver detta är det morgonen efter och jag har inte ont. Inte ont alls. I alla fall inte på det viset. Däremot har jag ont i hela kroppen av träningsvärk. Herrejisses - träningsvärk av en stavgångspromenad på futtiga 6 km!!! Men nu kan det bara bli bättre. Igen!