Jag har just nu två veckors träningsförbud. Jag får promenera men inte göra något jag blir svettig av. Och varför det då, jo för att jag i slutet av förra året skulle skaffa nya glasögon men i stället fick remiss till ögonläkare som raskt konstaterade att jag hade grå starr. Rätt jobbigt att få veta, är trots allt bara 62 och sen är det ju det där med hörseln också, även om det sedan 2002 fungerar rätt bra tack vare mitt implantat. Ville verkligen inte ha problem med ögonen också. Men det hade jag ju redan, förstås.

Den vecka som precis passerats har jag, coronatider till trots, varit tre gånger på ögonklinik, först en förberedande bedömning, sen operationer på onsdag resp fredag. Linserna byttes ut mot konstgjorda. Var inte alls lika läskigt som jag befarade, tog 10 minuter ungefär och ingen smärta alls. Det är värre att gå till tandläkaren faktiskt.

Nu sitter jag här på lördagen med mina nya ögon. Ljuskänslig men märkligt klarsynt. Ser bättre utan mina vanliga glasögon än med på långt håll. Mycket bättre, trots att jag inte ville ha "korrigerande linser" för 20 000 kronor utan "landstingets" och fortsatt glasögonanvändande, är så van vid det, känns naket utan.

På nära håll är det värre, före operationen kunde jag läsa obehindrat utan glasögon (eller med mina gamla progressiva) tack vare min närsynthet. Så är det inte nu, fick för första gången i mitt liv använda såna där budgetläsglasögon för ett par hundralappar. Och det fungerade kanonbra, bara jag kommer ihåg var dom ligger när jag får lust att läsa nåt, eller kolla mobilen. Senilsnöre nästa! Om sex veckor får jag prova ut nya, progressiva glasögon. Då blir jag klarsynt på riktigt hoppas jag. Det ser jag fram emot!

Minst lika mycket ser jag fram emot att få börja springa igen om två veckor. Hoppas det inte blir något tappat flow bara utan att jag kan återuppta programmet och mina mål så gott det nu går i en upp-och-nedvänd värld.

Var rädda om er därute!