Det var en lördagmorgon på fastlandet. Ensam och inget särskilt att göra före en födelsedagsmottagning på eftermiddagen. Såklart planerade jag in ett långpass. Ville ha nån ny runda och fastnade för en av kommunens utritade cykelslingor för att få tillräcklig längd. Motionsslingorna är ju bara några kilometer långa för det mesta. Men den här, den var 16 kilometer lång och betydligt närmre det jag tänkte mig. Ett par kilometer till startpunkten var det också och 20 km var vad jag ville ha i benen. Perfekt!

Solen sken, snöfritt, strax över nollgradigt, med andra ord helt perfekt när jag påbörjade min runda. De första sju-åtta kilometrarna gick längs småvägar jag sprungit på förut, men sen kom jag ut på okänd mark. Hagar, vikar, småvägar och stigar. Ganska backigt men det passar ju bra med tanke på kommande utmaningar i Hammarbybacken.
Körde på i gåjogg med 14 minuter jogg och 1 min gång och allt gick så lätt. En utskriven karta låg i jackfickan men det var även skyltat vid de flesta korsningar så det var lätt att följa slingan.

Trodde jag i alla fall ända tills jag kom till den där skylten som pekade aningens snett, lite mer mittemellan liksom. Och jag är ju sån att om det går att springa åt fel håll så gör jag det. Så jag hamnade på Fiskare Karlssons väg bland små ljuvliga stugor och vattenglitter. Inte en människa ute förutom en hund och hans husse.

Absolut ingen trafik. Så jag sprang på och bara njöt tills... Tja, vägen tog slut. Väldigt slut. Det var bara att vända och springa tillbaka samma väg, men strunt samma, ska man ha långpass så är sånt här petitesser och några kilometer extra skadar ju inte. Särskilt inte så vackra som de här.  Sen fortsatte det utan större dramatik ett tag. Jag korsade en större väg men i övrigt var det småvägar och lugnt. En brant uppförsbacke fick mig att sucka lite, men det gick det med. Någonstans längs vägen piggade ett skogstroll upp mig rejält där det tittade fram bakom en gran.

Så kul med de här små överraskningarna man får ibland.

Efter ett tag kände jag igen ett stort vitt hus och fick klart för mig att jag sprungit den här sträckan för en liten stund sen. Ytterligare en skylt hade visat lite oklart och jag hade naturligtvis valt fel. Igen. Men inte så jättefel ändå för med den kurs jag hade skulle jag komma fram till stora vägen och sen följa den mot slutmålet. Tänkte jag. Men när jag kom fram till den vägen sprack det. Mycket trafik. Snabb trafik. Smal vägren. Nähepp, där springer jag inte!

Så ännu en gång fick jag vända tillbaka och välja den "rätta vägen" i stället. Men sen gick det på räls längs ett skogsparti och en vacker liten sjö. Klockan signalerade att halvmaratonsträckan var avklarad. Jag bestämde mig då för att fortsätta springa till 22 km jämt och sen gå sista biten. Det var trots allt mitt första rejäla långpass sen i somras.

Den här rundan kommer jag att återvända till fler gånger!